Teknologins filosofi kompendium av

VAD HANDLAR TEKNOLOGINS FILOSOFI OM?

Orsaken är inte att teknologin skulle vara ointressant ur filosofisk synvinkel. Redan i min ytterst korta historik ovan framgår att teknologin ger upphov till stora och svåra filosofiska frågor. Orsaken är snarare att filosofer tenderar att vara mycket konservativa. De är starkare bundana av sina traditioner än någon annan grupp av forskare. Utbildningen i filosofi i västvärlden innebär alltid att man grundligt studerar Platon och Aristoteles, heroerna i filosofins värld. Därigenom lär man sig vad som räknas som ett filosofiskt problem. Det som Platon och Aristoteles behandlade är filosofi. Det som de inte behandlade är inte filosofi. De behandlade vetenskapen, matematiken, logiken utförligt därför faller de inom filosofins område. De behandlade också frågan om människans och samhällets natur och etiska frågor. Däremot behandlade de inte alls produktionen av artefakter, dvs sin tids teknik. (Någon teknologi existerade ju inte ännu). Alltså finns det inte något av filosofiskt intresse inom denna verksamhet.

Forskarna i detta samhälle, kallat Bensalem, bildar en orden eller ett sällskap som kallas Samolos hus. Denna idé, alltså att grunda vetenskapliga sällskap, blev mycket inflytelserik. Under 1600-talet grundades en rad sådana sällskap i Europa. Det mest berömda grundades i Bacons hemland och existerar fortfarande. Det grundades 1660 och heter the Royal Society. I dag är det en stor ära att bli kallad som medlem i sällskapet och därmed kunna sätta bokstäverna FRS (Fellow of the Royal Society) efter sitt namn.

Salomos hus är indelat i en mängd avdelningar som sysslar med forskning av olika slag, främst experiment, inom olika specialgebit. Det finns t.ex. en avdelning som forskar om växter i avsikt att få fram varianter som är bättre än dem man finner i naturen. En forskare på denna avdelning berättar bl.a.: “We make them also by art greater much than their nature; and their fruit greater and sweeter and of differing taste, smell, colour and figure from their nature.”² Växtförädling och djuravel är en urgammal konst, men Bacon tänker sig att de kunde göras effektivare genom forskning. Han anser t.ex. att man kan få fram helt nya växter, att man kan öka avkastningen, sterilisera växter eller förbättra deras fruktsamhet. Han glömmer inte att förädla fram växter med medicinsk användning. Samma slags forskning görs på däggdjur, fåglar och fiskar. Bacon visste förstås ingenting om arvsanlag och än mindre om gener, men man kan inte läsa dessa sidor utan att tänka på den moderna genteknologin. Dagens modifiering av gener hos bakterier, växter och djur syftar just till det som Bacon drömde om. Det enda som han inte nämner är att öka växternas motståndskraft mot sjukdomar och insekter genom förädling. På den tiden visste man mycket litet om alla de sjukdomar som drabbar växterna.

Självklart finns det också en avdelning för mekaniska konster. Här finns sedan olika “hus”. (Det som vi i dag skulle kalla en institution kallar Bacon ett hus (house)). I ett hus bedriver man forskning om värme. Det finns ett perspektivhus där man studerar ljuset. Här finner vi t.ex. forskning om både glasögon, kikare och mikroskop. Kikare och mikroskop var alldeles nya uppfinningar när detta skrevs. Det skulle dröja länge efter Bacons död innan man kunde “see small and minute bodies perfectly and distinctly”. Vidare beskriver Bacon ett ljudhus där man studerar ljud av alla slag. Här sägs bl.a.: “We have also means to convey sounds in trunks and pipes, in strange lines and distances.” Han drömmer här tydligen om något som påminner om telefonen. Självklart kunde han inte ens i sin vildaste fantasi komma på radiovågor eller mobiltelefoner. På hans tid gick ingen information snabbare än en häst travar.

Lustigt nog finns det också ett parfymhus i vilka man forskar om lukter och dofter. I själva verket har parfymer liksom också färger tillverkats sedan urminnes tider. Redan de gamla egyptierna parfymerade och sminkade sig. Det gjorde Bacon själv och andra förnäma herrar liksom självklart också damerna. Däremot tvättade de sig sällan. Därför är det inte konstigt att det inte finns något hus som studerar tvättmedel. På Bacons tid kände man till tvål som kokades av djurfett och pottaska, men den var dyr och användes sparsamt. Konsten att tillverka tvål och andra tvättmedel, parfymer och billiga färger blev en vetenskap först under mitten av 1800-talet. Dagens otaliga olika tvålar, parfymer, deodoranter och salvor kunde Bacon dock inte föreställa sig.

Slutligen kommer vi till maskinhuset. Här konstrueras maskiner som är starkare än några av de som då användes i Europa. Dessa massproduceras. Han glömmer inte bort krigsmaskiner, men går inte in på detaljer. Man tillverkar andra sprängämnen än svartkrut. (Som vi sett ovan dröjde det till mitten av 1800-talet innan man upptäckte andra sprängämnen). En kuriös idé är “wildfires burning in water, and unquenchable.” Han glömmer inte maskiner som flyger, men behandlar dem i en enda mening. “We imitate also flights of birds; we have some degrees of flying in the air.” Vidare får vi veta att: “We have ships and boats for going under water.”

Det skulle, som vi sett, dröja till slutet av 1700-talet innan teknologin blev verklighet. Bacon trodde att hans nya vetenskap baserad på en induktiv metod skulle ge snabba resultat. Så blev det dock inte. I själva verket hade han föga begrepp om vad som verkligen behövs för framgångsrik forskning. Man kommer inte långt med ett enda “Salomos hus”. Inte ens ett enda land räcker. Det krävs en långvarig, samlad satsning av tusentals forskare och deras medhjälpare, där varje generation bygger på den tidigare. Under 1600-talet fortsatte den stora massan att leva under samma villkor som tidigare, dvs plågade av svält, fattigdom, sjukdom, epidemier, missväxt, okunnighet, häxtro, magiska föreställningar, vidskepelse och förtryck från statsmakten, adeln och kyrkan.

Under 1700-talet, som med rätta kallas upplysningstiden, framträdde en lång rad filosofer och andra tänkare dels med stenhård kritik av den rådande ordningen och dels med visioner om ett bättre och rättvisare samhälle. I dessa visioner spelade förnuftet en central roll. Filosoferna trodde att varje människa var utrustad med förnuft och att hon kunde ta till sig kunskap för att därigenom utvecklas. Det viktigaste redskapet var vetenskapen, och då avsåg man tillämpad vetenskap. Den stora encyklopedi som i mitten av 1700-talet med stor möda, och under hårt motstånd från de konservativa inom kyrkan, skrevs av ett antal franska filosofer var ett storslaget uttryck för tron på människan, förnuftet och kunskapen. I uppslagsverket behandlades i detalj mängder av praktiska frågor av teknisk natur, alltså frågor om hur man framställer olika produkter. Detta epokgörande uppslagsverk var ett storslaget uttryck tron att kunskap kunde förbättra inte bara livsvillkoren utan människan själv.

Självklart fanns det också sådana som tvivlade på att teknologin skulle göra människorna lyckligare. Mest känd bland dem är Jean Jaques Rouessau. Hans valspråk blev: tillbaka till naturen. Detta var första gången som teknologin ställdes mot naturen i vår västerländska kultur. Rouessau menade att människan genom teknologin håller på att fjärmas från naturen. Hon blir alltmer tillgjord, sjuklig och vek.

Denna konflikt mellan teknologi och natur har senare igen och igen dykt upp inom den västerländska kulturen. I modern tid aktualiserades den genom uppkomsten av den moderna miljörörelsen under 1970-talet. Problemet är mera brännande nu än någonsin tidigare.

Han kommer, om jag tolkar honom rätt, fram till att teknologin är ett sätt att avslöja verklighetens sanna väsen. Rötterna till denna strävan ser han redan i de antika grekernas sökande efter sanningen. Teknologin ger en slags sanning, men denna är ytlig och instrumentell. Denna sanning blir farlig om vi låter den kedja oss, “inrama” oss och därigenom göra oss ofria. Vi blir slavar under den. Vi låter den dominera våra liv, styra vårt tänkande och handlande. Heidegger är dock inte determinist. Vi har ett val menar han. Att vi har möjligheter att välja är ett centralt tema i hela Heideggers filosofi. Den kallas därför ofta existentialism. Vi kan välja att ha en fri relation till teknologin. Vad detta egentligen innebär förblir dock rätt oklart. Han tycks mena att vi kan och bör använda teknologin men vi bör inte låta den förslava oss. Vi måste också söka leva i andra världar än teknologins. Vi får inte söka livets mening enbart i det tekniska utan också i det som är främmande för det tekniska, t.ex. i traditioner, konst och moral och känslor.

Jacques Ellul betraktade sig som sociolog snarare än som filosof, men de grundfrågor han behandlar är inte sociologiska utan filosofiska. Själv ser han sig som en objektiv iakttagare som endast beskriver teknologins natur. Hans främsta arbete är Le Technique ou l´enjeu du siècle (1954) På engelska kom boken 1964 med titeln The Technological Society. Ellul använder ett vidare teknologibegrepp än det vanliga. Han avser inte bara forskning och utveckling av maskiner och andra artefakter, utan ett speciellt sätt att förhålla sig till världen. Man kan använda detta tänkesätt på vad som helst, på samhället, politik, underhållning, sitt eget liv. Det innebär att man ser rationalitet och effektivitet som värdefulla i sig. Alla frågor och problem bör angripas på ett systematiskt, logiskt, effektivt sätt. Detta tänkesätt förkastar känslor, intuition, tradition, spontanitet, lek, slöseri, lättja och dylikt. Inte bara ekonomin utan allting, varje individs liv måste, hela samhället, ja hela världen måste planeras och styras rationellt och effektivt. Matematiken är därvid det viktigaste hjälpmedlet. Denna teknoideologi innebär därför att det är viktigt att alla lär sig matematik och utnyttjar den i det praktiska livet.

Teknoideologin framkommer t.ex. i så vardagliga saker som vårt sätt att skriva böcker. Varje bok i dagens samhälle är strukturerad på samma sätt. Böckerna är indelade i klasser, vattentäta skott, kunde man säga. Det finns fackböcker, som alla är skriva efter mycket rigida mönster, sedan finns det romaner, diktböcker, barnböcker etc. Men det finns inga böcker där fakta och fantasi, lek och allvar blandas. Fackböcker innehåller aldrig dikter och diktböcker aldrig fakta. Dessa regler uppstod småningom under upplysningstiden när förnuftet upphöjdes till ledande princip i människolivet. I äldre böcker är det däremot helt vanligt att man blandar och hoppar från ett ämne till ett annat. Teknologi innebär ordning, reda och systematik.

Heidegger menade, som vi såg ovan, att vi kan välja en fri relation till teknologin. Vi behöver inte låta den bli vår herre. Ellul betraktas som mer pessimistisk, fastän han själv förnekar att han överhuvudtaget tar ställning. Han ser sig själv en neutral observatör som bara talar om för oss hur det är. Enligt hans beskrivning är vi slavar under teknologin, och kan inte bli annat. Vi är alla födda och uppvuxna inom ramen för tron på rationalitet, systematik, ordning och effektivitet. Vi lär oss dessa värden alltifrån barnsben, men framför allt i skolan. I skolan finns det inga rum för lek, spontanitet, lättja och känslor. Än mindre finns det rum för magi, meditation, slappande, att tillbringa dagarna med att ha roligt. Skolans uppgift är att göra oss till effektiva, flitiga, laglydiga, skattebetalande, konsumerande personer.

Man kunde tro att Ellul anser sig stå utanför teknologin i någon mening. Så är det inte. Han betonar att han själv lika mycket är en slav under teknologin som vi andra. Hans forskning är i själva verket just ett uttryck för det rationella och systematiska tänkesättet. I och med att han sysslar med vetenskap så är han i själva verket en av dem som arbetar för att upprätthålla det tänkande som han de facto kritiserar, utan att erkänna att det är frågan om kritik.

Ellul menar att den teknologiska determinismen är ett empiriskt faktum. Teknologin bestämmer över våra liv. Vi kan inte stiga ut ur teknologin och leva ett fritt liv enligt våra egna önskningar. Ja, vi är egentligen determinerade av den teknologiska kultur vi lever i att önska just det som är i enlighet med teknologin. Vi är inte ens fria att önska mindre effektivitet, lägre levnadsstandard osv. Historien styrs i vår tid av teknologin, enligt Ellul. Detta gäller i alla industrisamhällen. Det gällde inte hos naturfolken, men dessa började redan på hans tid vara utdöda. Detta betyder inte att han romantiserar naturfolken som levde enligt magiska och religiösa föreställningar. Han betonar som sagt att han inte tar ställning om vad som är bra och dåligt.

Det finns dock faktorer som kunde ändra på utvecklingen. Han nämner tre möjligheter, men är öppen för att det kan finnas flera. Han kan inte förneka dessa möjligheter, men ser dem som ytterligt osannolika och omöjliga att rationellt bedöma.

1. 
   Om ett världskrig bryter ut så blir förstörelsen så stor att ett teknologiskt samhälle inte längre existerar.
   
2. 
   Om en ökande mängd människor “blir fullt medvetna om det hot den teknologiska världen innebär för människans personliga och andliga liv och besluter att hävda sin frihet genom att ändra denna utveckling”⁴så kan en frigörelse från teknologin ske.
   
3. 
   Om Gud besluter att ingripa kan en förändrig ske.
   

Det dröjde dock till 1960-talet innan teknologins filosofi “exploderade”. Från att alltsedan 1800-talet, på det stora hela, ha behandlats som hjältar, blev forskarna och främst teknologerna nu skurkar i allmänhetens ögon. Från ca mitten av 1960-talet till början av 80-talet ifrågasattes teknologin som aldrig förr. Orsakerna är lätta att finna. Hotbilderna var många och så fruktansvärda att lidningspressen, litteraturen och filmen från denna tid översvämmas av dystra profetior om elände och undergång. Teknologin löpte, enligt mångas mening amok. Enligt en på den tiden populär metafor var teknologin som ett enormt lokomotiv som rusade fram utan förare och kontroll mot undergången. I vagnarna satt mänskligheten och kunde inte annat än följa med på den vansinniga färden mot undergången. De värsta hotbilderna var följande:

• 
  Ett kärnvapenkrig mellan Sovjet och dess allierade och USA och dess bundsförvanter. Mänskligheten har genomlevt otaliga krig. Men aldrig tidigare har generalerna haft så fruktansvärda vapen till sitt förfogande. Och dessa vapen hade konstruerats av hela arméer av duktiga, kunniga teknologer. Utan modern teknologi skulle atombomben aldrig ha uppfunnits och detta hot mot hela mänskligheten skulle aldrig ha uppstått.
  
• 
  Rädslan för atombomben blev, främst under 1970-talet en mer generell rädsla för kärnkraften som sådan. Redan på 1950-talet började stora elbolag bygga kärnkraft för att producera elektricitet. Många experter siade om en framtid med trygg tillgång på billig ström. På 50-talet planerade teknologerna i många länder att utnyttja kärnkraften inom många områden, t.ex. som drivkraft för fartyg och för att ge fjärrvärme för stora städer. Motståndet mot kärnkraften växte under 70-talet och den stora olyckan i Harrisburg i USA 1979 fick enorm publicitet. I Sverige och Tyskland var motståndet hårdast. I Sverige hölls en folkomröstning i frågan 1980. Majoriteten röstade för att kärnkraften i Sverige skulle avskaffas. Katastrofen i Tjernobyl 1986 ansågs av många vara slutet på kärnkraftseran. Så blev det dock inte.
  
• 
  Miljöförstörelsen kom under 1960-talet upp som en av de största politiska frågorna. Orsaken var i främsta hand att industrin släppte ut orenat avfall, att gifter och bekämpningsmedel allmänt användes inom jordbruk, att konsumtionen ökade och därmed växte bergen av avfall, att många vanligen arter höll på att dö ut. DDT och kvicksilver hörde till de värsta skadegörarna. Nästan allt det som medförde skador hade sitt ursprung i teknologiska innovationer.
  

Debatten fördes i stor utsträckning av kontinentala filosofer och på ett ganska abstrakt plan. Till de mest inflytelserika hörde fransmännen J.-F. Lyotard, Michel Foucault och tyskarna J. Habermas och Herbert Marcuse. Jag går inte in på dessa filosofer här. I stället skall vi granska två inflytelserika nordiska filosofer, som båda ville stoppa “tåget mot undergången”.

von Wright betraktas allmänt som den främsta nordiska filosofen under senare delen av 1900-talet. Han tog på sig två roller som filosof. Dels var han den exakta logikern och analytiska fackmannen som blev känd för sina arbeten inom modal och deontisk logik samt för analyser av determinism, kausalitet och handlingslogik. Men dels var han en syntetisk filosof som försökte förstå det samhälle vi lever i. I den rollen var han främst kritiker. Han medgav att han inte hade några alternativ eller förslag till förbättringar att komma med. von Wright måste därför betraktas som en av de stora pessimisterna inom den västerländska filosofin. Här är ett exempel ur Myten om framsteget. “Den pessimism som kom till uttryck i Vetenskapen och förnuftet har med åren fördjupats. Jag kan inte längre, som jag gjorde i slutet på den boken, bekänna mig till förnuftet som ett hopp för mänskligheten.” (s.149) “Det är inte omöjligt att vi står på tröskeln till en era när hemsökelser i stor skala skall falla över oss.” (s. 151) Mot slutet i Att förstå sin samtid skriver han: “Förfallssymptomen är nu mycket iögonenfallande - och en äldre generation kan bara förfasa sig i vanmakt över sakernas tillstånd.” (334)

Vid sidan av von Wright är norrmannen Arne Næss den internationellt mest kända nordiska filosofen under senare delen av 1900-talet. Han är född 1912. Liksom von Wright tog han under sin ungdom starka intryck av den då dominerande filosofiska riktningen, kallad logisk empirism. År 1939 blev han professor i filosofi vid universitetet i Oslo. Ända sedan brnsben hade han känt stark samhörighet med naturen och under 1960-talet engagerade han sig i den framväxande miljörörelsen. År 1969 tog han avsked från sin professur och blev frilansfilosof och miljökämpe. Han blev en ledande teoretiker inom den gröna rörelsen och grundade en djupekologisk rörelse, en ideologi, som han benämnde ekosofi. Sina ekosofiska idéer utvecklar han i detalj i boken Økologi, samfunn och livsstil (1973).

Liksom von Wright är han är mycket kritisk mot konsumtionssamhälle, slit-och-slängmentaliteten, slöseriet med resurser, nedsmutsningen och strävan till ständig ekonomisk tillväxt och höge levnadsstandard. Men i motsats till den finländske filosofen har han, likt så många tidigare samhällsfilosofer, en vision av ett bättre samhälle. Huvudpunkterna i denna vision finns i en kort artikel “The Shallow and the deep Long-Range Ecology Movement. A Summary” som ingick i den filosofiska tidskriften Inquiry 1973. Artikeln ingår i många antologier.⁵ Här är några punkter i korthet.

• 
  Den skarpa skillnaden mellan människa och natur är ett misstag. Næss hävdar en holistisk teori som innebär att ingen skarp gräns kan dras mellan oss och världen runtomkring. “Organisms are knots in the biospherical net or field of intrinsic relations.”
  
• 
  Allt levande har ett värde i sig. I praktiken är det ibland nödvändigt att döda, men det får ske bara för att skydda vitala intressen. Vilka intressen som är vitala förblir rätt oklart. Men att i onödan döda något bör undvikas. Att t.ex. döda och bränna fåglar som sprider en farlig sjukdom räknar han antagligen som ett vitalt intresse. Helst borde vi vara vegetarianer, men han verkar godkänna konsumtion av ekokött.
  
• 
  Vi bör sträva mot diversitet och symbios, dvs samlevnad och ömsesidigt beroende. Vi bör favorisera mångfald när det gäller mänskliga livsstilar, kulturer, yrken och ekonomier. Mångfalden i naturen bör bevaras och utrotning av arter motarbetas.
  
• 
  Vi bör sträva till ett klasslöst samhälle.
  
• 
  Vi bör sträva efter mjuk teknik och mjuk forskning. Vi bör respektera traditioner och kontinuitet. Den teknologiska forskningen bör styras i en mjukare och miljövänligare riktning.
  
• 
  Vi bör motarbeta nedsmutsning, miljöförstöring och att resurserna utarmas.
  
• 
  Vi bör sträva efter decentralisering och lokal autonomi. Beslut bör fattas på det lokala planet. Centralisering, stora enheter styrda av teknologer och byråkrater bör brytas ner i smärre enheter som vanligt folk kan förstå och styra.
  

Næss betonar starkt känslornas och gemenskapens betydelse för att vi skall må bra. Han menar att känslor och förnuft inte är oförenliga. Tvärtom är det så att förnuftet och de positiva känslorna är förenade med varandra. Ett ensidigt betonande av förnuftet, det exakta matematiska tänkandet och därmed av teknologin är skadligt för vår förmåga att bli hela människor, menar han. När vi tar ställning i frågor bör vi inte endast försöka tänka logiskt utan vi bör också lyssna till våra känslor och till vår intuition.

Filosoferna har ända sedan antiken nästan enbart intresserat sig för logiken, det rationella tänkandet och sökt svar på frågor enbart genom förnuftet. Under slutet av 1900-talet började många närmare granska känslornas och intuitionens betydelse för att vi skall må bra. I Livsfilosofi. Ett personligt bidrag om känslor och förnuft betonar Næss känslornas och intuitionens stora betydelse med argument som talar till både känsla och förnuft. Om känslornas natur skriver han bl.a.: “Känslor är inte ting, något vi äger. De uppstår spontant i mötet mellan oss-själva-och-världen. Jag använder bindestreck för att påminna om att ingen skarp gräns kan dras mellan oss och världen runtomkring. Och det är inte bara så att vi har känslor, lika litet som vi har relationer, utan vi är känslor och relationer. Vi kan inte ställa oss utanför oss själva. De tankar, känslor och relationer vi identifierar oss med, är en del av oss själva i vid bemärkelse. Känslorna vi har för en busschaufför t.ex., beror på om vi uppfattar honom eller henne som ett subjekt - en medmänniska, eller som ett objekt - en del av bussen.” (s. 26)

Den ekosofi han målar upp är vacker och väcker positiva känslor, men hur menar han att vi skall förmå alla konsumtionslystna, energislösande, överviktiga, tvberoende miljontals människor att ändra sin livsstil? På den frågan har Næss, lika litet som von Wright, något svar. Uppenbarligen tänker sig norrmannen att man genom information, upplysning, debatt och normal demokratisk aktivitet med tiden skall få en förändring till stånd, inte bara i Europa, utan också globalt.

Som vi sett var von Wright ytterst pessimistisk om framtiden. Næss är hans raka motsats. Han har hela livet haft en positiv livssyn, influerad av sådana djupsinniga filosofer som Spinoza (1600-talet) och Mahatma Gandhi (början av 1900-talet). Båda förespråkade icke-våld, båda blev förföljda, men kunde behålla en positiv livssyn. Till dem som pekar på krig, svält, energislöseri, konsumtionshysteri, djupnande klassklyftor osv svarar Næss. “Så enkelt är det inte. För det första gäller optimismen sakernas utveckling i det långa loppet. Själv nämner jag ofta det 22:a århundradet som realiseringspunkt för min optimistiska tro på en lösning av den ekologiska krisen.” (s.139)

De två främsta nordiska filosoferna under senare delen av 1900-talet har sålunda diametralt olika uppfattningar när det gäller vår framtid.

Den amerikanska ekonomen och filosofen Francis Fukyamas artikel “The End of History” publicerad i tidskriften The National Interest sommaren 1989 kom därför som på beställning. Den 15 sidor långa artikeln väckte stor uppmärksamhet och debatt. Titeln väckte förstås missförstånd. Den är hämtad från den tyska filosofen G.W.F. Hegel som i början av 1800-talet förklarat att den historiska utvecklingen nått sitt mål i och med att den franska revolutionens idéer om frihet och jämlikhet började spridas över Europa. Sina tankar förklarade Fukyama detaljerat i boken The End of History and the Last Man (1992).⁷

Fukyamas teori är i korthet följande. Han utgår från ett slags kombination avHegels och Karl Marx´ historiesyn. Båda dessa enormt inflytelserika filosofer tolkade historien som dialektisk utvecklingsprocess. Att den är dialektisk betyder, kort sagt, att utvecklingen drivs framåt genom motsättningar mellan olika ideologier. Lättast är detta att förstå i Marx tolkning. Under antiken fanns det, enligt Marx två samhällsklasser som stod i motsättning till varandra, herrar och slavar. Denna konflikt gjorde samhället instabilt. Slavuppror var vanliga. Till slut gick detta samhälle under och ersattes av det medeltida. Där uppstod en motsättning mellan adel och livegna bönder. Detta ledde till maktkamp, bondeuppror och instabilitet. Den medeltida samhällsstrukturen förintades småningom genom kapitalismens framväxt. Borgarklassen blev då allt mäktigare och började styra enligt sin ideologi. Men det uppstod en ny växande klass, arbetarklassen. Därmed uppstod igen en svår konflikt mellan två ideologier. Enligt Marx skulle denna leda till en revolution i vilken den arbetande klassen tog makten.

Varje sådan revolution där den gamla samhällsstrukturen ersätts av en ny innebär enligt Hegel och Marx ett steg på vägen mot en allt högre nivå. Båda såg denna process som deterministisk. Men de hade helt olika teorier om vad som driver utvecklingen. Hegel trodde att det var ett slags förnuft, som han kallade Geist, ande. Marx ansåg däremot att det var materiella faktorer, dvs sättet att producera varor och tjänster. Det betyder att teknologin får en avgörande roll i Marx´ teori.

Fukyama tror i likhet med Hegel och Marx på en deterministisk, målinriktad historia. Han lånar bitar av varderas teorier och sätter ihop dem som en egen teori. Utvecklingen bestäms, menar han, av både materiella och andliga krafter. Den viktigaste materiella kraften är teknologin och den viktigaste andliga vårt medfödda behov av erkännande. Dessa båda krafter driver oss i det långa loppet mot en alldeles bestämd ideologi nämligen den liberala demokratin. Varför är just denna ideologi slutet på den kamp mellan klasser som pågått genom seklerna?

Självklart finns det konflikter och motsättningr i liberala demokratier. Men i dessa har vi demokratiska strukturer för att hantera konflikterna. De leder alltså inte till uppror och till att hela samhällsstrukturen bryter ihop. Vi har politiska partier, en fri press, demokratiska val. Vi har möjlighet att regelbundet avsätta ledare som inte fyller förväntningarna. Den liberala demokratin är det mest stabila av alla sätt att styra ett samhälle. När en stat uppnått en stabil liberal demokrati så finns det inte längre några fundamentala konflikter. Vi har nått det bästa system som är möjligt. Därmed är historien i betydelsen, maktkampen mellan olika ideologier, slut.

Teknologin har en avgörande roll i Fukyamas teori. Han använder mest benämningen “modern naturvetenskap” men det är förstås den tillämpade forskningen som förändrar samhället, inte grundforskningen. Men hans teori kan lika väl tillämpas på den tekniska utvecklingen under äldre tider. Den faktor som han avser är tekniska innovationer vare sig dessa är en produkt av forskning eller av äldre tiders hantverkares försök och misstag. På vilket sätt leder då teknologi till liberal demokrati?

Egentligen leder teknologin ensam inte nödvändigtvis till demokrati. Enligt Fukyama har den följande verkningar.⁸

1. 
   “Först och främst ger teknologin avgörande militära fördelar åt den som äger den.”
   
2. 
   “För det andra skapar teknologin lönsamma produktionsmöjligheter. teknologin ger möjlighet till en oberänsad ackumulation av välstånd och därmed tillfredställandet av ständigt ökande krav hos människor.”
   
3. 
   “Denna process garanterar en ökande likriktning av alla samhällstyper...Alla länder...måste i ökande utsträckning likna varandra.”
   

Punkt två kan t.ex. illustreras genom mekaniska vävstolar. Den som använde dessa kunde tillverka billiga tyger och därmed konkurrera ut de traditionella hantverket. I andra länder tog man snabbt efter. Samma teknologi spred sig därför över hela Europa och hela världen. Ångmaskinen är ett annnat slående exmpel. Inom några decennier spred denna teknologi sig över hela världen. Överallt behövde man folk med samma utbildning och samma slags tänkande.

Den västerländska teknologin har sedan början av 1800-talet spridit sig över hela planeten. Kina t.ex., som ända fram till 1800-talet envist motsatte sig modern teknologi, har under de senaste decennierna i stället med både lagliga och olagliga medel importerat teknologi. Därigenom har den moderna västerländska livsstilen gjort sitt intåg i Kina. En kinesisk storstad skiljer sig inte längre speciellt mycket från en storstad var som helst i världen: samma bilar, samma betong- , stål- och glaskolosser, samma elsystem, samma slags inredning med kylskåp, elspis, mikro, samma slags tyger, samma tv, video, DVD, dataspel och datorer, samma slags filmer, musik, preventivmedel osv.

Kina är i dag en ekonomisk och teknologisk supermakt. Landet har t.o.m. en avancerad rymdteknologi och planerar att sända en kinesisk expedition till månen. För kineserna är det en stor prestigevinst att bli den andra nation som landsätter en människa på månen. Sovjet var det första land som sköt upp en människa i rymden, men blev sedan efter USA och gav upp i kapplöpningen till månen. Men Kina är fortfarande en partidiktatur. Hur kan då Fukyama påstå att teknologi leder till demokrati?

Han är förstås medveten om att också diktaturer kan satsa på teknologi. Under 1800-talet var Tyskland världens ledande teknologiska stormakt, men landet var ett kejsardöme med en folkvald riksdag utan makt. Teknologi kan alltså frodas även i mer eller mindre diktatoriska system. Här kommer det som Hegel kallar Geist, anden, in som den avgörande faktorn. Hegel menade att vi människor av naturen har ett inneboende behov av att bli erkända av våra medmänniskor. Han diskuterar utförligt “kampen för erkännande” och ser den som en viktig drivkraft i utvecklingen mot frihet och jämlikhet. Fukyama tar upp samma tanke och ser den som en driv kraft mot demokrati. Typiskt för alla former envälde och diktatur är att folket, eller en del av det inte erkänns som jämlikt. De är slavar, livegna, undersåtar etc. De får inte delta i den politiska beslutsprocessen. De får inte ens säga sin åsikt. Därmed är de stämplade som dummare, sämre, lägrestående än de som härskar. Detta leder till konflikter, missnöje, apati och våld. Endast i en liberal demokrati med yttrandefrihet, rätt att bilda och tillhöra partier och allmän och lika rösträtt för alla vuxna blir alla erkända som likvärdiga.

Enligt Fukuyamas teori leder teknologin till allt större likhet mellan olika kulturer, att mer globala kontakter, global handel och stigande levnadsstandard. Den leder till ett ökande behov av utbildning. Detta i sin tur leder till ökande krav på erkännande. Människor med utbildning nöjer sig inte med att bli behandlade som politiska dumbommar. De kräver att få yttra sig och att få vara med i den politiska beslutsprocessen. Resultatet av allt detta blir att den liberala demokratin så småningom breder ut sig över världen. Kommunismen var den liberala demokratin viktigaste konkurrent under 1900-talet. Men Sovjets sammanbrott 1990 var det avgörande beviset för den liberala demokratins överlägsenhet. I dag finns det bara två renläriga kommuniststater kvar, nämligen Nordkorea och Kuba. Båda är ekonomiskt utarmade.

Fukuyama ger sålunda en ytterst positiv bild av teknologins roll i världshistorien. Självklart ser han då liberal demokrati och marknadsekonomi som något gott och önskvärt. Om han har rätt kan vi förvänta oss att också dagens diktaturer med tiden utvecklas mot större frihet och demokrati. I Kina finns i dag uppenbart ett tryck från folket på större frihet. Kina har aldrig varit en demokrati, har inga demokratiska traditioner. Därför är det spännande att se hur det politiska systemet i Kina kommer att förändras.

En mer nyanserad syn på teknologins roll.

Som vi har sett målade de filosofer som under mitten och senare delen av 1900-talet analyserade teknologins roll upp en övervägande pessimistisk bild. Teknologin uppfattades mer som ett hot än som en möjlighet till ett bättre liv. Under 1980-talet började denna trend ändras. De stora hotbilderna från 60- och 70-talen började blekna. Samtidigt satte sig en ny generation ner vid elskrivmaskiner, ordbehandlare och sedan datorer och slutligen vid sina internetanslutningar. Den äldre generationen Ellul, Heidegger, von Wright, Næss skrev på handdrivna skrivmaskiner. För dem tedde sig strömmen av teknologiska innovationer som problematisk, t.o.m. skrämmande. Men de som växte upp under 60- och 70-talen blev redan som barn vana med tv, datorer och andra innovationer. Det som man är van vid från unga år upplevs sällan som farligt. De unga filosoferna hade därför en öppnare och mer positiv attityd till teknologin. Francis Fukuyama, som är född 1945 är ett typiskt exempel.

Mot slutet av 1900-talet blir därför teknologins filosofi mer nyanserad och balanserad. Man går nu in för en analys av mer specifika frågor om hur vi påverkas av teknologiska innovationer. Nedan skall jag diskutera framstegstanken, den teknologiska determinismen, teknologin och naturen och hur vi formas av teknologin.

VEM BÄR ANSVARET? TEKNOLOGIN OCH MORALEN.

Antag att du råkar ut för det som tusentals människor varje år upplever - du kör på och dödar en människa. Det är en svår tragedi för alla inblandade. Men vem är egentligen ansvarig? Är skulden din, eller var olyckan den påkördes fel? Eller var det kanske myndigheternas fel därför att de inte gjort trafiken trygg? Men om det inte fanns bilar skulle olyckan aldrig ha inträffat. Borde vi då lägga alla dessa dödsoffer på bilarnas konto? Bilen i sig själv kan förstås inte vara ansvarig. Alltså måste ansvaret i sista hand ligga på den som tillverkat bilen du körde. Är alltså det bolag som tillverkat bilen i sista hand ansvarigt? Bolagets ledning visste förstås att bilen kunde bli “inblandad i” en dödsolycka. Ledningen har alltså medvetet tillverkat och sålt en livsfarlig produkt. Men bolaget har följt lagen. Är det då lagstiftaren, riksdagen, som i sista hand är ansvarig? Lagstiftaren tillåter ju att det produceras bilar fast man vet att massor av människor varje år kommer att dödas eller skadas. (I Finland dödas årligen mellan 300 och 400 personer och tio gånger fler skadas i trafiken). Men riksdagen väljs av folket. Lagarna är ett uttryck för folkviljan. Är då hela folket ansvarigt? Hela folket kan inte straffa sig självt så det betyder att ingen är ansvarig. Bilen är en teknologisk uppfinning. Borde vi då sätta det yttersta ansvaret på de ingenjörer som uppfann bilen och började serietillverka den, dvs göra den tillgänglig för vanligt folk?

Detta exempel är avsett att peka på en av de centrala frågorna inom teknologins filosofi. Frågan är: Har teknologerna något moraliskt ansvar för de konsekvenser, som den produkt de konstruerat, får? Annorlunda uttryckt. Är den som skapat en teknologi, helt eller delvis, skyldig till de eventuella skadliga konsekvenser denna får?

Med litet eftertanke inser man att det finns två principiellt olika svar. Det enkla svaret är att lägga hela ansvaret på användaren av produkten. I bilexemplet ligger då hela ansvaret på den som använder bilen. Detta innebär att teknologerna helt fritas från ansvar för vad de producerar. Det finns följaktligen inget sådant som i sig ond eller god teknologi. Teknologin i sig är neural. Det finns endast onda eller goda användare av teknologi. Allt ansvar ligger på användaren. Denna attityd var dominerande under de första ca 150 åren av teknologisk utveckling. På det stora hela var den allmänna inställningen till nyheter som telegraf, telefon, elbelysning, “automobilar”, flygplan, radioapparater osv mycket positiv. Uppfinnarna sågs i allmänhet som hjältar, som mänsklighetens välgörare.

Attityderna förändrades under 1960-talet på grund av att de värsta hotbilderna på den tiden, hotet om ett kärnvapenkrig, överbefolkningen, slöseriet med resurser och miljöförstöringen, ansågs vara teknologernas fel. Följaktligen var forskarna och främst teknologerna de ytterst ansvariga. Detta var åtminstone en mycket vanlig uppfattning bland allmänheten och de intellektuella. Det ledde bl.a. till ett minskat intresse bland de unga att söka sig till naturvetenskap och teknologi. I stället blev “mjuka och gröna” yrken mer populära och det talades om “ett paradigmskifte” till en mera naturnära liv. Det är ingen tillfällighet att det just vid denna tid uppstod ett väldigt intresse för magi, parapsykologi, naturfolkens livsstil och annat som uppfattades som alternativ till den hårda teknologi man levde med.

Ansvarsfrågan blev speciellt viktig när det gäller kärnvapnen. Det fanns en stor risk för kärnvapenkrig mellan Öst och Väst. Ett sådant skulle ha medfört enorm förstörelse. En del forskare, t.ex. Carl Sagan, en mycket berömd amerikansk fysiker och kosmolog, varnade för att ett krig kunde innebära mänsklighetens undergång. Vem skulle i så fall ha varit den ytterst ansvariga om inte de som konstruerade kärnvapnen, alltså teknologerna.

Den rena grundforskningen ledde under 1930-talet till upptäckten av kärnkraften, den kraft som håller ihop protoner och enutroner i atomkärnan. Protonerna är positivt laddade och borde, enligt lagarna för elektriciteten stöta bort varandra. Eftersom de inte gör det måste det finnas en mycket stark kraft som hindrar dem att stöta bort varandra. Endast en liten grupp fysiker förstod den nya teorin, men de insåg att denna kraft kanske kunde användas av människan. Vid denna tid hade Hitler just startat sitt projekt att göra “den ariska rasen” till världens herre. Fysikerna både i Tyskland och andra länder insåg att det var teoretiskt möjligt att bygga en ny typ av vapen, en bomb med enorm sprängkraft. För att använda kraften krävdes dock att en stor mängd tekniska och matematiska problem löstes. Det krävdes en jättestor teknologisk insats under många år. Endast staten hade råd med detta. Endast politikerna kunde fatta beslut om att satsa på utvecklande av kärnvapen. Vem var alltså ansvarig?

I efterhand har alla de forskare som arbetade på att utveckla kärnvapen i olika länder utsatts för hård kritik. Man har menat att de handlade moraliskt fel. De arbetade på ett projekt som alla visste var avsett att utvecka ett fruktansvärt vapen. Hur kunde de med gott samvete arbeta på något som kunde bli miljoner människors död, ja i värsta fall mänsklighetens undergång? I själva verket hade en del, men relativt få, moraliska betänkligheter. Några vägrade vara med. I dag har en lång rad av länder dessa fruktansvärda vapen, trots att man vet vad de kan ställa till med. Det finns gott om teknologer världen runt, nu senast i Nordkorea och Iran, som är beredda att använda sin kompetens för att bygga atombomber för totalitära regimer. De som byggt och bygger kärnvapen kan försvara sig med olika argument, i den mån som de alls bryr sig om ansvarsfrågan.

Det verkar naturligt att hävda att de teknologer som bygger kärnvapen tar på sig ett fruktansvärt ansvar. De sätter, genom sin teknologiska kompetens, massförstörelsevapen i händerna på politiker i fullt medvetande om att politikerna kan komma att använda dem för att döda massor av civila. Är deras handlande omoraliskt? Kan man t.o.m. kalla deras handlande ont? Om det är en ond handling att använda massförstörelsevapen så är det rimligtvis också en ond handling att tillverka dem.

Om man godkänner att de som bygger kärnvapen bär ett stort moraliskt ansvar, borde man väl också hävda att de som bygger bilar bär ett ansvar för den skada bilarna orsakar. I själva verket har bilarna åstadkommit enormt mycket större skada än kärnvapnen. Det finns i dag ca 550 miljoner personbilar och tiotals miljoner andra motorfordon i världen. De skördar årligen hundratusentals offer och medför enorm miljöförstörelse. Varje år orsakar trafiken ungenför lika mycket skador som de två atombomberna över Hiroshima och Nagasaki. Efter mitten av 1900-talet har trafiken ökat enormt och den fortsätter att öka. I länder som Kina och Indien, som tidigare haft få bilar, ökar deras antal snabbt. Om de som konstruerar kärnvapen är ansvariga varför är då inte de som konstruerar bilar ansvariga?

I dag anses tobaksindustrin ganska allmänt ha ett stort moraliskt ansvar för att några hundratusen människor årligen dör av tobak i världen. Industrin försvarar sig med att rökning är helt frivillig. De erbjuder en produkt men tvingar ingen att använda produkten. Detta försvar godkänns i allmänhet inte. Men bilindustrin försvarar sig på samma sätt. Man erbjuder en produkt, men tvingar ingen att köra bil eller röra sig i trafiken. Varför är tobaksindustrin ansvarig men inte bilindustrin? Eller är någondera alls ansvarig?

Det är frågor av denna typ som vi står inför inom teknologins filosofi. Ovan har jag förenklat, men de verkliga problemen är mycket långt ifrån enkla. I dag står vi inför dylika frågor t.ex. när det gäller genteknologin, kloning av organismer, artificiell befruktning, stamcellsforskning, forskning om åldrandet och forskning om datorer. För varje ny teknologi tycks nya problem dyka upp.

Alfred Nobel, vars arbete jag redan kort berört, är ett belysande exempel på de intressekonflikter och moraliska problem en enskild teknolog kan stå inför. Han var inte i någon mening en ond människa. I själva verket anslöt han sig till den tidens fredsrörelse. Han hoppades på evig fred. Men han uppfann en mängd sprängämnen som lämpade sig utmärkt för militärt bruk. Dessa var tusentals gånger effektivare än svartkrut. De har använts i enorma mängder under två världskrig och i oräkneliga mindre krig. Men de nya sprängämnena användes också inom gruvindustrin och inom byggnadsindustrin. Kuriöst nog upptäckte man senare att nitroglycerin också fungerade som ett läkemedel mot en hjärtsjukdom, angina pectoris. Miljoner människor har fått sina hjärtsmärtor lindrade genom nitrotabletter. (Min farfar tog sådana tabletter i många år).

Man bör förstås inte glömma bort att det låg stora pengar i de nya sprängämnena. Nobel var en skicklig affärsman. Han byggde fabriker och sålde patent runt om i Europa och skaffade sig med tiden en stor förmögenhet. Avkastningen av denna delas varje år ut i form av nobelpriser, de mest åtråvärda priserna inom vetenskapens område.

Nobel förstod mycket väl vilka konsekvenser de nya sprängämnena kunde få. Han var i princip i samma situation som de forskare som knappt ett decennium senare utvecklade kärnvapen. Han hade inga favoriter bland den tidens stormakter utan erbjöd vem som ville att tillverka enligt hans patent. Sitt samvete dövade han genom att anta att de nya vapnen skulle vara så förskräckliga att deras existens skulle avhålla stormakterna från att angripa varandra. Han tänkte sig alltså att vapnen skulle ge upphov till samma typ av terrorbalans som hundra år senare upprätthölls genom kärnvapen. Han fick aldrig uppleva hur katastrofalt han felbedömde politikerna. Handlade Nobel fel? Är han och alla andra kemister som producerat sprängämnen (del)ansvariga för de tiotals miljoner människor som dödats genom de produkter de satt i händena på makthavarna?

Vi skall granska en annan i detta sammanhang välkänd och omstridd teknolog. Man kunde kalla honom en sannskyldig Jekyll/Hyde typ, en faustisk människa. Man kunde också ta till de antika grekernas Nemesis-myt. Enligt denna drabbas en människa som har alltför stor framgång, Hybris, av Nemesis, som balanserar ont och gott. Nemesis är ett slags rättvisa inbyggd i tillvaron. Nemesis är alltså inte en gud utan en rättviseprincip som t.o.m. står över gudarna. Den garanterar att ont och gott balanserar så att harmoni uppstår i det långa loppet.

Fritz Haber var en tysk kemist. Hans föräldrar var judar men han konveterade till kristendomen för att förbättra sina karriärmöjligheter. Av allt att döma var han i själva verket ateist. I varje fall var han en mycket framstående kemist. Tillsammans med Carl Bosch försökte han utveckla en metod för att framställa ammoniak ur väte och luftens kväve. De sökte ett ämne som skulle fungera som katalysator. Allt som allt prövade de ca 4000 olika ämnen innan de fann en kombination av järn och oxider av aluminium, kalk och kalium. Denna Haber-Bosch process har sedan dess förblivit en allmänt använd metod för att producera ammoniak. Till vad behövde man ammoniak? Vid denna tid använde jordbruket naturgödsel, bl.a. guano, dvs fågelspillning från Sydamerika. Men tillgången började sina, folkmängden i Europa växte snabbt och guanon blev dyrare. Med ammoniak som råvara kunde man tillverka enorma mängder kvävekonstgödsel, dvs den konstgödsel som det behövs störst mängd av. För att växterna skall växa snabbt och bli frodiga krävs tillräckligt med kväve. Om man inte tillför kväve så blir jorden snart utarmad. Tack vare Haber-Bosch metoden kunde kemiska fabriker i alla länder producera billig kvävkonstgödsel och därmed kunde matproduktionen hålla jämna steg med folkökningen. För upptäckten av denna metod fick Haber nobelpriset i kemi år 1918.

Detta verkar vara en teknologisk solskenshistoria. Vad kan vara moraliskt ädlare än att mota hungersnöd? Haber var en tysk patriot. Der Vaterland var, liksom för de flesta tyskar vid denna tid, mycket kärt. När det första världskriget startades av Tysklands högsta ledning i augusti 1914 ställde Haber sitt vetande och sina resurser till fosterlandets förfogande. Liksom tyskarna i allmänhet trodde han att Tyskland skulle vinna kriget. Han ville därför att det skulle bli så kort som möjligt. Ammoniak är en råvara också vid framställning av sprängämnen. Nu användes hans kunskaper dels för att mätta det allt hungrigare tyska folket - all import var förstås stoppad - och dels för att förse militärerna med sprängämnen. De fransk-brittiska trupperna lyckades med nöd och näppe stoppa tyskarna vid Marne, när de nästan var inom synhåll för Paris. Kriget blev ett ställningskrig. Haber och andra forskare beslöt då att försöka få slut på kriget genom ett nytt vapen - giftgas, alltså ett kemiskt stridsmedel. De tillverkade 6000 cylindrar som innehöll flytande klor. Den 22 april 1915 öppnades dessa vid fronten i Ypres så att ett väldigt moln av klorgas drev in över de allierades linjer. Haber och hans kolleger hoppades att gasen skulle riva upp ett stort hål genom vilken de tyska armerna kunde rycka fram och sedan riva upp flankerna och nå en avgörande seger. De lyckades kväva ca 5000 soldater till döds och skada 10 000. En plågsam och långsam död. Tyskarna lyckades rycka fram ett par kilometer. Sedan stabiliserades fronten igen. Också de allierade hade producerat giftgas och svarade med samma mynt. Vanligen använde man senapsgas. Gaskriget ledde inte till något avgörande, men tiotusentals unga pojkars liv offrades i onödan. År 1920 satte de allierade upp Haber på listan över krigsförbrytare. Han hade många hjälpare och höll sig undan och avtjänade inget straff. Hur skall vi döma Haber? Han menade att han endast gjort sin plikt att försvara fosterlandet. Handlade han orätt?

Efter kriget fortsatte Haber att i hemlighet utveckla kemiska stridsmedel. Vi denna tid hade tyskarna ett visst, mycket hemligt samarbete med Sovjet för att utveckla nya vapen. (Också i Finland jobbade tyska ingenjörer. De konstruerade ubåtar). Haber deltog också i projekt för att producera kemiska vapen för Sovjets räkning. I Tyskland hade han fått många ärobetygelser för sitt arbete i fosterlandets tjänst. Han fortsatte att arbeta för jordbruket. Nu med att utveckla medel för bekämpning av skadedjur. Han utvecklade bl.a. ett mycket farligt gift som kallades Zyklon B. År 1933 var ett ödesår i Europas historia. Adolf Hitler kom till makten. Han hatade judarna och trodde att de låg bakom allt som han avskydde och hatade. Det hjälpte inte att Haber hade avsagt sig den mosaiska tron, det hjälpte inte att han gjort allt för att Tyskland skulle segra i “det stora kriget”, inte heller betydde nobelpriset eller andra utmärkelser något. Haber var jude, Tyskland skulle göras judefritt, därför måste han ut ur Tyskland. Han tvingades, liksom många andra berömda forskare t.ex. Albert Einstein och Sigmund Freud, i landsflykt från det land han offrat allt sitt arbete för. Detta var dock inte den enda tragedi Nemesis hade i beredskap. Hans första hustru stod inte ut med att vara gift med en man som var ansvarig för att tusentals pojkar dött av giftgas. Hon sköt sig med Habers pistol. En av hans söner begick självmord. Friz Haber dog 66 år gammal i Basel ett år efter Hitlers makttillträde. Han var då en ensam, nedbruten, mentalt förvirrad och djupt bitter man. Var han en ond människa? Var han blott ett offer för omständigheterna? Hur borde han ha handlat?

Han behövde dock inte uppleva det ohyggligaste i Europas historia. Den giftgas, Zyklon B, som han utvecklat för att döda skadedjur med, började massproduceras i stor hemlighet. Enligt nazistisk ideologi var judarna inte bättre än skadedjur. I dödslägren tvingades miljoner judar, bland dem några ur Habers egen familj, inandas det gift som Haber hade framställt. Nazisterna använde det gift Haber hade framställt för att avliva miljoner av hans eget folk som om de vore skadedjur.

Kan filosofin ge svar på frågorna ovan? Vad är rätt och orätt? Vem är ansvarig för all den skada teknologin åstadkommer? Det finns förstås filosofer som är övertygade om att det har svaren, men, som alltid när det gäller moral, är åsikterna delade. Även om filosofin inte kan ge några slutgiltiga svar kan den i alla fall hjälpa oss att se problemen klarare och därmed se möjliga lösningar och därmed handlingsalternativen.

Den kristna moralen och teknologin.

I Europa har uppfattningen om rätt och orätt under 1500 år i främsta hand bestämts av kristendomen. Kristendomen blev statsreligion i det romerska imperiet på 400-talet och spred sig sedan långsamt över hela Europa. Under 900-talet började den undantränga den religion som var rådande i Norden. När kristendomen fick makten försökte man utplåna den tidigare rådande moralen och ersätta den med en på Bibeln, och därmed på den israeliska kulturen baserad moral. Moralen i Europa togs nästan direkt ur Bibeln. I Moseböckerna finns massvis av lagar, som sägs vara givna av Gud. De tio budorden är de mest kända. Denna religiösa moral blev till världsliga lagar i mängder av lagsamlingar. Sålunda innehåller Svea Rikes berömda lag från 1734 mängder av lagar som är hämtade från moseböckerna i bibeln.

Den bibliska moralen uppstod i Mellersta östern hos ett folk som huvudsakligen livnärde sig som jordbrukare och herdar. Lagarna berör familjen, sexualitet och reproduktion, egendom och stöld och brott mot liv. Dessutom finns det en mängd lagar som reglerar gudstjänsten och anger hur man skall offra till Gud. Dessa är i dag bortglömda. Dödsstraff är vanliga. Sålunda stadgas dödsstraff för bl.a. sodomi (sex med samma kön) och för häxeri.

I Nya testamentet kommer en annan moral till uttryck. Här är budskapet först att vi skall älska Gud och sedan att vi skall älska våra medmänniskor som oss själva. (Mat. 22) Här underförstås tydligen att vi faktiskt älskar oss själva. Jesu´ budskap om hur vi bör leva framgår i hans berömda bergspredikan. (Mat. 5). Jesu´ lära om moral kan sammanfattas i den s.k. gyllene regeln Allt som vi vill att andra skall göra för oss det skall vi också göra för dem. Detta är en universell moralisk princip. Den är alltså avsedd att gälla alla utan undantag. Det är också en jämlikhetsprincip. Den skiljer inte mellan olika folk, kön, trosuppfattningar etc.

På vad grundar sig den kristna moralen? Den utger sig för att vara Guds vilja. Gud i sin tur antas vara klok och allvetande och attigenom god. Detta garanterar att han vet vad som är gott och ont. Alltså är den moral han skänker människan den enda rätta och sanna. Alla moraliska system som avviker är alltså felaktiga.

Min avsikt här är inte att ta ställning till vilken moral som är den rätta, utan att diskutera vilka konsekvenser olika moraliska system har när det gäller teknologernas ansvar. Kan man då på basen av kristen moral säga något om vilka innovationer som är goda och vilka som är onda. Kan man m.a.o. på kristen grund säga hur Alfred Nobel, Fritz Haber osv borde ha handlat?

Den kristna moralen handlar främst om familjen, reproduktion och sex, och i mindre mån om egendom. Detta är naturligt eftersom den uppstod i ett samhälle av herdar och jordbrukare. Att tekniken kunde bli farlig var man inte medveten om. I själva verket hade tekniken redan vid denna tid negativa konsekvenser. Skogar höggs ner, djur utrotades inom bebodda områden, jorden utarmades, i konstbevattnade områden ökade jordens salthalt, öknarna bredde ut sig på grund av att betande djur trampade sönder rotsystem osv. Men förändringrna var så långsamma att man inte insåg att de skedde. Den kristna moralen har därför inte mycket ledning att ge för dagens teknologer. En teknolog kan vanligen finna argument för att just hans uppfinning kan hjälpa många och därmed stämma med den gyllene regeln.

I dag finns det mycken teknologi som direkt berör familjen, reproduktion och sex. Vi har t.ex. möjlighet att göra abort, att befrukta en kvinna utan samlag, t.o.m. att åstadkomma en befruktning in vitro (“i provrör”). Vi har tillgång till säkra preventivmedel och mediciner mot en mängd könssjukdomar. Vidare ger teknologin oss möjlighet att innan ett barn föds upptäcka eventuella svåra handikapp eller genetiska rubbningar. Vidare kan man genomföra genterapi, dvs införa “friska” gener i en människa i stället för sådana som framkallar sjukdom. Stamcellsforskning kan ge “reservceller” som sedan kan utnyttjas för ingrepp. Människor kan på teknisk väg hållas vid liv trots att de av naturen skulle dö. Allt detta har under många år diskuterats utgående från kristen moral. Bland troende kristna är åsikterna vanligen delade och därför kan man inte säga att den kristna moralen skulle ge några entydiga svar. Konservativa, med den katolska kyrkan i spetsen, fördömer i allmänhet all sådan teknologi som ingriper i det som anses vara Guds område. Man anser att det är omoraliskt att göra abort, att använda preventivmedel, att ha sex utom äktenskapet, att genomföra artificiell befruktning, att bedriva stamcellsforskning osv. Däremot anser man det inte vara fel att förlänga livet på teknisk väg. Att avbryta en livsförlängande behandling av personer som medicinskt sett är hjärndöda har debatterats häftigt. De konservativa anser att endast Gud får bestämma när en människa skall dö. Människan får alltså förlänga livet med tekniska medel, men inte avsluta en sådan behandling när patienten är hjärndöd. På alla dessa punkter har liberala kristna avvikande uppfattning.

Den kristna moralen är alltså till föga hjälp när det gäller teknologernas ansvar. Dels är de kristna själva oeniga om vad som är rätt. Dels tror en stor minoritet inte längre på kristendomens gud, eller någon annan gud. Bland naturvetare och teknologer är andelen som inte tror större än genomsnittet. Biologer och psykologer tycks vara speciellt skeptiska. Och dels säger kristen moral inget om t.ex. miljön, råvarorna, energin, maskiner, datorer osv. Har djur ett egenvärde, är det en synd att använda datorer och mobiltelefoner, bör kärnkraften avskaffas etc.