Teknologins filosofi kompendium av

HAR VI DET BÄTTRE I DAG ÄN FÖRR?

Såvitt man vet har alla åskådningar fram till 1600-talet utgått ifrån en statisk livsfilosofi. De har sett det som naturligt att ingenting förändras i våra livsvillkor, i värderingar, i omgivningen och när det gäller makt, rätt, kön, fostran, utbildning etc. Varje ny generation har sett det som självklart att den skall leva på samma sätt som sina föräldrar. Gamla människor har därför vördats och respekterats. Man har sett det som naturligt att barn skall lyda sin föräldrar och fostras att bli likadana som föräldrarna. Denna ideologi, som varit omedveten, har gett trygghet, stabilitet och förutsägbarhet i livet. Varje individ har känt sig som en del av helheten. I själva verket har helheten i form av familjen, släkten, klanen varit viktigare än individen. Så är det fortfarande i många kulturer.

För dagens västerländska människa är en sådan filosofi nästan ofattbar. Men vi bör då betänka att våra förfäder levde enligt just dessa statiska värderingar för blott fem, sex generationer sedan. Ännu när jag var barn på 50-talet levde många på landet med i huvudsak självhushållning. Som barn tillbringade jag under många somrar några veckor på ett skärgårdshemman där det inte fanns elektricitet och där det mesta ännu gjordes på gammalt traditionellt sätt. Min farmor började arbeta redan som 8-årig med att sköta djur. Endast sporadiskt fick hon gå i skola så att hon lärde sig läsa och skriva. Men hon kunde allt som en bondvärdinna gjorde under självhushållningens tid. Hon kunde klippa fåren, spinna garn, knyta nät, kärna smör etc. Allt detta är färdigheter som redan gått förlorade, eller snart gör det. Först vid denna tid tog urbaniseringen fart på allvar i Finland. Idéhistorikerna Lund, Phil och Sløk skriver att det är svårt för en europé att “..överhuvudtaget förstå en kultur, som vilar avslutad och oföränderlig i sig själv, och som inte eggar sina medlemmar att överskrida sina gränser, utan som erbjuder dem en livsform, där de tryggt förblir sig själva inom de givna ramarna. Europa har varit böjt att betrakta det slags kulturer som samhällen, som stannat upp, ointresserade och stillastående, utan framåtanda o.dyl. Man har haft svårt att se att de möjligen bevarat djupa livsvärden, som för oss gått ohjälpligt förlorade.”⁹

Man bör dock komma ihåg tre saker. Det finns ingen grund för att tro att människor i statiska samhällen har en bättre livskvalitet, är lyckligare, nöjdare än människor i samhällen som förändras. Men ännu viktigare är att inse att inget samhälle förblir statiskt under någon längre tid. Varje samhälle förändras, ibland långsamt, ibland snabbt. Det kan gå flera hundra år utan större förändringar, men de kommer till slut. Viktigast av allt är att samhällen som inte förändras dör. De kan fortleva under några hundra år, kanske t.o.m. tusen år, men de är ändå dödsdömda. Det finns mängder av exempel på kulturer som dött ut. De har saknat förmåga att förändras när inre eller yttre faktorer hotat deras existens. Här kan vi jämföra med biologin. Varje framgångsrik art anpassar sig till de förändringar som alltid förr eller senare sker i miljön. Om den inte anpassar sig dör den ut. Förändringarna kan t.ex. vara en ny bakterie eller ett virus, nya rovdjur, brist på mat eller vatten. Det kan vara klimatförändringar, jordbävningar, vulkanutbrott, meteoritnedslag.

Den medeltida synen på jordelivet var statisk.Jag citerar igen Lund, Phil och Sløk: “Medeltidsmänniskan levde i den märkliga föreställningen, att alla sanningar avslöjats, alla förhållanden klarlagts, och att det egentligen inte fanns något att tillägga. Denna auktoritetstrogna hållning och dess djupt liggande betydelse kan inte understrykas starkt nog.” I den mån man trodde på förändring ansåg man att den gick mot det sämre. Världen höll på att åldras och därmed försämras. Antiken hade varit en guldålder. Framtiden hade inget annat att bjuda än förfall och slutlig undergång.

I själva verket skedde det förändringar. Dessa var främst av teknisk art. Men de var sällsynta och spreds mycket långsamt. Deras sammanlagda effekt blev dock med åren allt större. Samhället förändrades så långsamt att filosoferna och teologerna, som satt inne i sina studerkammare och läste Bibeln och antikens filosofer, inte märkte förändringen. Vattenkraften byggdes ut från 1000-talet framåt, glasögon, papper, stigbygeln, bättre plogar, kamaxlar och urverk kom i bruk. Kompassen och större och bättre fartyg bidrog till ökad handel, och när medeltiden övergick i renässansen i mitten av 1400-talet uppfanns boktryckarkonsten. Krutet är ett belysande exempel på hur en enkel kemisk innovation, ett pulver bestående av svavel, salpeter och pulveriserat träkål, kunde rubba en hel samhällsstruktur. Gruvdriften blev mycket effektivare eftersom man nu kunde spränga fram malmen i stället för att elda i gruvgången, kasta vatten på den heta stenen och sedan hacka loss malmen. Detta ledde till att priset på järn sjönk, vilket i sin tur innebar att det blev billigare att bygga hus och fartyg att göra plogar, liar osv. Därmed stimulerades hantverk, industri och handel. Under många århundraden var järn och trä grunden för ekonomin i Europa.

Krutet förändrade förstås också krigföringen. Pilbågar, armborst och kastmaskiner ersattes, om än långsamt, med pistoler, gevär och kanoner. Under medeltiden var kavalleriet det effektivaste vapenslaget. Att utrusta en ryttare med häst, rustning och vapen var dyrt. Därför hade endast de rika råd med kavalleri. En man med gevär kunde nu fälla en riddare i rustning. Gevär var långt billigare än riddarnas utrustning. Vanliga bönder kunde tränas att hantera gevär. Tusen man med gevär kunde stoppa en kavalleriattack. När de dessutom fick stöd av klanoner innebar detta att kavalleriet inte längre var herre på slagfältet. Under medeltiden byggde adelsmännen borgar som var svåra att inta. Kanonerna innebar att borgarna förlorade i betydelse. Med hjälp av ett tiotal tunga kanoner kunde man på rätt kort tid skjuta sönder torn och tinnar och rasera murar så att infanteriet kunde storma. Kanonerna innebar att de medeltida borgarna förlorade sin militära betydelse. Man började bygga en ny typ av befästningar med låga, tjocka vallar.

I 1600-talets Europa började en ny ideologi växa fram. Det finns många orsaker till att det skedde just i Europa och just vid denna tid. Att naturvetenskapen allt tydligare blev en institution i samhället var en viktig orsak. En annan var att borgarklassen i städerna, genom en fri marknadsekonomi “kapitalism”, växte i antal och rikedom. Borgarna var inte beredda att godta den gamla statiska ideologin som innebar att makten fortsatte att vara i händerna på adeln och kyrkan. Borgarna var öppna för nya idéer som kunde ge dem mer makt, mer rättigheter och en starkare position. Det fanns en växande sk. social beställning av en förändring som gav borgarna mer makt, inflytande och status.

I dagens samhälle är “utveckling” och “förbättring” s.k. honnörsord. Vad det än handlar om så väntar vi förbättringar. “Det fungerar bra, men det finns alltid utrymme för förbättring,” säger vi. Det finns uttryck som är fullständigt tabu i den offentliga diskussionen. Om någon säger “Detta är så bra det kan bli. Det kan inte ytterligare förbättras” så bryter han mot detta tabu. Man tar det som ett skämt. Vi har blivit lärda att det inte finns någonting som inte ytterligare kan förbättras, som inte kan utvecklas litet till. Lika förbjudet är det att säga “Nu är jag fullärd. Nu behöver jag inte längre utvecklas.” I stället bli vi lärda att vi skall lära och utvecklas hela livet. Inom ekonomin har tillväxt länge varit det viktigaste målet. Vi talar om levandsstandard och vill att denna skall öka. Om någon går in för att kraftigt sänka sin levnadsstandard, något som de flesta gott och väl har råd med, så betraktas han som en konstig kuf.

Vi är så vana vid denna utvecklingsideologi att vi knappast ens är medvetna om att vi styrs av den. När det gäller teknologi har utvecklingsideologin blivit en nästan religiös dogm. Alla förväntar vi oss att “teknologin skall gå framåt”. Under drygt 100 år har man i litteraturen målat upp teknologiska framtidsvisioner. Mest känd är den franska författaren Jules Verne. Under senare delen av 1800-talet skrev han böcker i vilka han målade upp ubåtar, en resa till månen, en flytande stad driven av ångkraft, en racerbil med fantastisk hastighet och en flygmaskin som hölls flygande enligt helikopterprincipen. Alla dessa fantasier har förverkligats, men Verne kunde inte ens i sin vildaste fantasi drömma om t.ex. vapen som kan förinta hela mänskligheten eller att en person i Finland kan samtala med en person i Australien.

Denna ideologi tog på allvar fart under 1700-talet, upplysningens århundrade.En lång rad filosofer förkunnade och försvarade de nya djärva idéerna om framsteg och utveckling. Jag har redan beskrivit Francis Bacons tankar. Han är speciellt viktig i detta sammanhang därför att han såg teknologin, den nyttoorienterade forskning som den drivkraft som ger möjligheter till ett gott liv. Bacon var dock fortfarande starkt influerad av dels kristendomen och dels det magiska tänkande som spelade stor roll under medeltiden och renässansen. Från kristendomen övertog han kritiklöst tanken att världen kommer att gå under inom en rätt nära framtid. Det kan tyckas dumt att sträva att göra livet lättare genom satsning på teknologi om allt ändå snart förintas. Bacon menade att det kan dröja hundra år eller mer. Vid hans tid hade man ju väntat på världens undergång redan i 1500 år. Vi bör, ansåg han, sträva att ge de generationer som lever i denna världen ett så gott liv som möjligt.

Under 1600-talet fanns det många som hyste samma idéer som Bacon. En av dem var den franske filosofen Rene Descartes, ofta kallad den moderna filosofins fader. Men idehistorikerna menar ändå att framstegstanken i dess moderna form uppstod först vid mitten av 1700-talet. Det fanns då en lång rad tänkare av alla slag, filosofer, vetenskapsmän, författare, politiker, jurister etc som uttryckte varierande grad av tro på framtida framsteg för mänskligheten.