Ana səhifə

Författarens anmärkning av namnen i denna berättelse har ändrats av respekt


Yüklə 0.68 Mb.
səhifə1/9
tarix24.06.2016
ölçüsü0.68 Mb.
  1   2   3   4   5   6   7   8   9
Författarens anmärkning

av namnen i denna berättelse har ändrats av respekt

för andra människors värdighet och privatliv.
En miljövänlig bok!

Papperet i denna bok är framställt av råvaror

som uteslutande kommer från miljöcertiferat

skandinaviskt skogsbruk. Det är baserat på ren

mekanisk trämassa. Inga ämnen som är skadliga

för miljön har använts vid tillverkningen.

Dave Pelzer

Pojken som inte fanns

Översättning Ulf Gyllenhak
MånPocket
Omslag av Anders Timrén

Omslagsfoto © Bulls Photonica

Amerikanska originalets titel:

The Lost Boy

© Dave Pelzer 1997, utgiven enljgt avtal med Health Communications Inc.

Deerfield Beach, Florida, USA

Svensk Översättning av Ulf Gyllenhak


www.manpocket.se

Denna MånPocket är utgiven enligt överenskommelse

med Bokförlaget Forum AB, Stockholm

Tryckt i Danmark hos

Nørhaven Paperback A/S 2003
ISBN 91-7001-041-2

Till lärarna och personalen på Thomas Edison Elementary School:

Steven Ziegler

Athena Konstan

Joyce Woodworth

Janice Woods

Betty Howell

Peter Hansen

skolsköterskan

och polisen i Daly City
Till en ängel inom socialtjänsten Ms Pamela Gold
Till mina fosterföräldrar

Tant Mary

Rudy och Lilian Catanze

Michael och Joanne Nulls

Jody och Vera Jones

John och Linda Walsh




Till följande personer för deras bestämda men vänliga vägledning

Gordon Hutchenson

Carl Miguel

Estelle O'Ryan

Dennis Tapley
Till vänner och rådgivare

David Howard

Paul Brazell

William D. Brazell

Sandy Marsh Michael A. Marsh
Till minne av Pamela Eby som gav sitt liv för att rädda barnen i Florida
Till MINA FÖRÄLDRAR, som alltid förstod Harold och Alice Turnbough
Och slutligen till MIN SON Stephen

vars villkorslösa kärlek till mig för den jag är

och vad jag gör ger mig kraft.

Jag älskar dig av hela mitt hjärta och hela min själ.


Gud välsigne er alla, för;

"Del krävs ett helt samhälle för att rädda ett barn."

Innehåll




1. På flykt

2. En ängel vid namn ms Gold

3. Rättegången

4. En ny början

5. På drift

6. Trots och uppror

7. Moderskärlek

8. Som en främling

9. På väg uppåt

10. Frigörelsen

Epilog

Perspektiv på fosterhem

Adresser och telefonnummer

Författarens tack


KAPITEL 1
På flykt

Vintern 1970, Daly City, Kalifornien - ]ag är ensam. Jag är hungrig och skakar av köld i mörkret. Jag sit­ter på händerna längst ner i trappan i garaget. Jag lutar hu­vudet bakåt. Jag tappade känseln i händerna för flera tim­mar sedan. Musklerna i nacken och axlarna börjar darra. Men jag har varit med om det här förr och har lärt mig att stänga av smärtan.



Jag är Hennes - min mammas — fånge.

Jag är nio år gammal och har levt så här i åratal. Varje dag är likadan. Jag vaknar i garaget på min tältsäng från ar­mén, uträttar morgonsysslorna och får, om jag har tur, äta resterna av mina bröders frukostflingor. Jag springer till sko­lan, stjäl mat, återvänder till "Huset" och tvingas kräkas i toaletten för att bevisa för Henne att jag inte begått brottet att stjäla någon mat.

Jag blir slagen eller tvingas delta i någon av Hennes "le­kar" , uträttar eftermiddagssysslorna och sitter sedan längst ner i trappan tills jag kallas upp för att slutföra dagens hus­hållsarbete. Först då, och endast om jag utfört alla sysslor­na i tid och om jag inte begått något "brott", får jag kanske något att stoppa i magen.

Min dag slutar först när Hon ger mig tillåtelse att lägga mig på tältsängen där jag kurar ihop mig i ett ynkligt försök att behålla kroppsvärmen. Det enda jag njuter av är att sova. Det är bara då jag kan fly från mitt liv. Jag älskar att drömma.

Helgerna är värst. Ingen skola betyder ingen mat och mer tid i "Huset". Det enda jag kan göra är att föreställa mig att jag är någon annanstans - någonstans, var som helst - än i "Huset". I åratal har jag varit den utstötte i familjen. Så långt tillbaka jag kan minnas har jag alltid hamnat i situa­tioner där jag har "förtjänat" att bli bestraffad. Till en bör­jan trodde jag att det var mig det var fel på, att jag var en stygg pojke. Sedan trodde jag att Hon var sjuk eftersom Hon bara betedde sig annorlunda när mina bröder inte var i när­heten och min pappa var på jobbet. Men på något sätt viss­te jag alltid att Hennes och mitt förhållande var en angelä­genhet bara mellan Henne och mig. Jag insåg också att av någon anledning var det bara på mig som Hon tog ut sin oförklarliga vrede och sina snedvridna lustar.

Jag har inget hem. Jag räknas inte som medlem i någon familj. Djupt inom mig vet jag att jag inte nu - eller någon­sin - förtjänar någon kärlek, uppmärksamhet eller ens er­kännande av att jag skulle vara människa. Jag är ett barn som kallas för Det.

Inuti är jag helt ensam.

Däruppe börjar bråket. Eftersom klockan är fyra på ef­termiddagen vet jag att båda mina föräldrar är fulla. Skriken börjar. Först kommer tillmälena och sedan svordomarna. Jag räknar sekunderna innan grälet övergår till att handla om mig - för det gör det alltid. Ljudet av Hennes röst gör att det vänder sig i magen på mig. "Vad menar du med det!"

skriker Hon åt min pappa Stephen. "Tycker du att jag be­handlar Pojken illa? Tycker du det? Hennes röst blir iskall. Jag ser framför mig hur hon viftar med fingret framför hans ansikte. "Nu ... lyssnar du... på mig. Du... har ingen aning om hur Det är. Om du tycker att jag behandlar Det så illa ...då... kan Det bo någon annanstans."

Framför mig ser jag hur pappa - som efter alla dessa år fortfarande på något sätt försöker ta mig i försvar - snurrar på glaset med sprit, så att isbitarna klirrar till. "Lugna ner dig nu", börjar han. "Det enda jag försöker säga är att... inget barn förtjänar att leva så. Herregud, Roerva, du be­handlar hundarna bättre än...än du behandlar Pojken."

Grälet stegras till ett öronbedövande klimax. Hon ställer ner drinken med en smäll på köksbänken. Pappa har gått över gränsen. Ingen får tala om för Henne vad Hon får göra. Jag vet att jag kommer att få betala priset för Hennes vrede. Jag inser att det bara är en tidsfråga innan Hon be­ordrar mig att komma upp från källaren. Jag gör mig beredd. Mycket långsamt drar jag undan händerna från ändan men inte hela vägen-för jag vet att ibland kontrollerar Hon mig. Jag vet att jag inte får lov att röra så mycket som en muskel utan Hennes tillåtelse.

Inuti känner jag mig så liten. Jag önskar bara att jag på något sätt kunde ...

Utan förvarning öppnar Hon dörren till trappan som le­der ner i garaget. "Du där!" skriker Hon. "Upp med dig för fan! Nu!"

Jag rusar uppför trappan. Jag väntar ett ögonblick på hen­nes order innan jag skyggt öppnar dörren. Utan ett ljud går jag fram till Henne och väntar på att Hon skall börja med en av sina "lekar".

Den här leken går ut på att jag skall stå exakt en meter framför Henne med händerna hårt tryckta mot sidorna och huvudet riktat neråt i fyrtiofem graders vinkel och blicken oavvänt riktad mot Hennes fötter. Vid första befallningen måste jag rikta blicken mot en punkt ovanför Hennes hyst men nedanför Hennes ögon. Vid andra befallningen måste jag titta Henne i ögonen men utan att någonsin, någonsin tala, andas eller röra minsta muskel såvida Hon inte ger mig sin tillåtelse. Hon och jag har lekt denna lek sedan jag var sju år gammal och i dag är detta bara ytterligare ett vardagligt inslag i min livlösa tillvaro.

Plötsligt sträcker Hon sig framåt och tar tag i högerörat på mig. Oavsiktligt råkar jag rygga undan. Med sin fria hand straffar Hon mig för att jag rört mig genom att ge mig en rejäl hurring. Hennes hand är alldeles suddig tills jag känner slaget mot ansiktet. ]ag ser inte så bra utan mina glasögon. Eftersom det inte är skola i dag får jag inte ha på mig dem. Slaget från Hennes hand svider i skinnet. "Vem sade till dig att röra dig?" fräser Hon. Jag håller ögonen öppna och stirrar mot en fläck i mattan. Hon kontrollerar min reaktion innan hon återigen rycker mig i örat och drar bort mig till ytterdörren.

"Vänd dig om!" skriker hon. "Se på mig!" Men jag fuskar. I ögonvrån lyckas jag hastigt få syn på pappa. Han stjälper i sig ytterligare en klunk av sin drink. Hans en gång så kraftiga axlar är nu hopsjunkna. Arbetet som brandman i San Francisco, åratals drickande och det ansträngda för­hållandet med Henne har tagit ut sin rätt. Han som en gång var min store hjälte och oförskräckt räddade barn ur brin­nande byggnader, är nu en slagen man. Han tar en klunk till innan Hon sätter igång. "Din pappa tycker att jag behandlar dig illa. Nå, gör jag det? Gör jag?"

Mina läppar darrar. För ett ögonblick vet jag inte om det är meningen att jag skall svara. Det verkar som om Hon inser det och det gör förmodligen att Hon njuter än mer av "leken" . Oavsett vad jag svarar är jag såld. Jag känner mig som en insekt som strax kommer att krossas. Min torra mun öppnar sig. Jag känner en smetig hinna dras isär av läpparna. Jag börjar stamma.

Innan jag lyckas få fram ett ord drar Hon mig åter i högerörat. Det känns som om det brinner i örat. "Håll du din lilla käft! Ingen har bett dig öppna munnen! Har någon gjort det! Nå, är det någon som gjort det?" vrålar Hon.

Jag tittar mot Pappa. Några sekunder senare verkar det som om han inser att jag behöver hans hjälp. "Roerva", säger han, "det finns ingen anledning att behandla Pojken på det viset."

Återigen spänner jag kroppen och återigen drar Hon mig i örat men den här gången släpper Hon inte greppet vilket tvingar mig att stå på tå. Hon blir röd i ansiktet. "Så du tycker att jag behandlar honom illa? Jag..." Hon höjer pekfingret mot bröstet och fortsätter: "Det här finner jag mig inte i. Stephen, om du tycker att jag behandlar Det illa ... i så fall kan Det lika väl försvinna ut ur mitt hus!"

Jag sträcker på benen för att försöka bli längre och börjar spänna överkroppen för att vara beredd när Hon slår. Plötsligt släpper Hon taget om mitt öra och öppnar ytterdörren. "Stick!" gallskriker Hon. "Försvinn ut ur mitt hus! Jag tycker inte om dig! Jag vill inte ha dig! Jag har aldrig älskat dig. Stick härifrån för helvete!"

Jag blir som förlamad. Jag kan inte riktigt den här leken. Det snurrar runt i huvudet av alla tankar om Hennes egentliga avsikter. För att överleva måste jag tänka flera steg framåt. Pappa ställer sig framför mig. "'Nej!" skriker han. "Nu räcker det. Lägg av nu, Roerva. Sluta. Låt Pojken vara."

Nu ställer Hon sig mellan pappa och mig. "Nej?" Hon lägger sig till med ett sarkastiskt tonläge. "Hur många gånger har du inte sagt så när det gäller Pojken? Pojken hit, Pojken dit. Pojken, Pojken, Pojken. Hur många gånger, Stephen?" Hon sträcker fram handen och rör vid Pappas arm som om hon vädjade till honom: som om deras liv skulle bli så mycket bättre om jag inte längre bodde hos dem - om jag inte längre fanns.

Inuti huvudet skriker min hjärna: Åh Herregud! Nu förstår jag!

Utan att tänka sig för avbryter pappa henne. "Nej", slår han fast med låg röst. "Det här", säger han och slår ut med händerna, "det här är fel." Av hans bortklingande röst förstår jag att luften har gått ur honom. Han ser ut att vara gråtfärdig. Han tittar på mig och skakar på huvudet innan han tittar på Henne. "Var skulle han bo? Vem skulle ta hand om...?"

"Stephen, fattar du inte vad jag säger? Fattar du inte? Jag skiter fullkomligt i vad som händer honom. Jag skiter fullkomligt i Pojken."

Plötsligt åker dörren upp. Hon ler medan hon håller i dörrvredet. "Okej, då. Jag låter Pojken avgöra saken." Hon lutar sig ner bara någon decimeter framför ansiktet på mig. Hennes andedräkt stinker av alkohol. Ögonen är iskalla och fulla av rent hat. Jag önskar jag kunde vända mig bort. Jag önskar jag vore tillbaka i garaget. Med långsam och skrovlig röst säger Hon: "Om du tycker att jag behandlar dig så illa, kan du gå din väg."

Jag skyndar ut ur mitt skyddande skal och tar chansen att kasta en blick åt pappas håll. Han lägger inte märke till min blick eftersom han smuttar på en ny drink. Det börjar snurra i huvudet på mig. Jag förstår inte vad hennes nya lek går ut på. Med ens inser jag att det inte är frågan om en ny lek. Det tar mig några sekunder att förstå att här har jag min chans - min chans att fly. I åratal har jag velat rymma men någon osynlig rädsla har ställt sig i vägen för mig. Men jag intalar mig själv att det här går för lätt. Jag skulle så gärna vilja röra på benen men de är som förlamade.

"Nå?" skriker Hon mig i örat. "Hur skall du ha det?" Tiden verkar stå still. Medan jag står med blicken fastnaglad i mattan, hör jag hur Hon börjar väsa: "Han kommer inte att gå härifrån. Pojken kommer aldrig att ge sig av. Äcklet har inte stake att ge sig iväg."

Jag känner hur jag börjar darra inombords. Jag sluter ögonen ett ögonblick och önskar jag vore någon annanstans. För mitt inre öga ser jag hur jag går ut genom dörren. Jag ler inombords. Jag vill inget annat än komma härifrån. Ju tydligare jag i fantasin föreställer mig att jag går ut genom dörren, desto mer känner jag hur en värme sprider sig i själen. Plötsligt märker jag att min kropp börjar röra sig. Jag slår upp ögonen på vid gavel. Jag ser ner på mina utslitna sportskor. Mina fötter kliver ut genom ytterdörren. Herre­gud, säger jag till mig själv. Är det verkligen sant att jag gör det här! Jag är alldeles för rädd för att våga hejda stegen.

"Där ser du", förkunnar Hon med triumf i rösten. "Pojken gjorde det. Det är hans beslut. Jag tvingade honom inte. Lägg det på minnet, Stephen. Jag vill att du skall veta att jag inte tvingade honom."

Jag går ut genom ytterdörren och vet mycket väl att Hon kommer att sträcka ut armen och rycka in mig igen. Jag känner att håren i nacken står rakt upp. Jag ökar farten. När jag gått förbi dörren, viker jag av till höger och går nedför den röda trappan. Bakom mig hör jag hur Hon och pappa sträcker på sig när de lutar sig ut. "Roerva", säger pappa med låg röst, "det här är fel."

"Nej!" svarar hon med klanglös röst. "Och kom ihåg att det var hans eget beslut. Dessutom kommer han snart tillf

baks."

Spänningen får mig nästan att lägga krokben för mig själv och snubbla nedför trappan. Jag tar tag i räcket för att gå stadigare. Jag klarar mig ner till gången och kämpar för att kontrollera andhämtningen. Jag viker av mot höger och går längs gatan tills jag är säker på att ingen kan se mig från Huset och sedan börjar jag springa. Jag springer halva gatan fram innan jag stannar som hastigast bara för att slänga en blick tillbaka mot Huset.

Med händerna på knäna böjer jag mig andfådd ner. Jag spetsar öronen efter ljudet från Hennes herrgårdsvagn. Av något skäl verkar det som om Hon låtit mig slippa undan alldeles för Lättvindigt. Jag vet att Hon kommer att ta upp jak­ten när som helst. När jag hämtat andan ökar jag återigen farten. Jag når fram till Crestline Afenues högsta punkt och stirrar ner på det lilla gröna huset. Men jag ser ingen herrgårdsvagn som i hög hastighet kör ut ur garaget. Det är ingen som tagit upp jakten. Ingen som gapar, skriker eller slår. Jag sitter inte längst ner i trappan till garaget, ingen slår mig i knävecken med ett kvastskaft och jag är inte inlåst i badrummet med ytterligare en brygd av ammoniak och klorin. Jag snurrar runt vid ljudet av en förbipasserande bil. Jag vinkar.

Trots att jag är klädd i trasiga byxor, en långärmad skjorta full med hål och ett par utslitna tennisskor känner jag mig lycklig inombords. Jag är varm. Jag säger åt mig själv att aldrig återvända. Efter att ha levt med skräcken i så många år och Överlevt brutal misshandel och fått äta direkt ur soptunnan vet jag med mig att jag på något sätt kommer att överleva.

Jag har inga vänner, ingenstans att gömma mig, ingenstans jag kan vända mig. Men jag vet exakt vart jag är på väg - till floden. För länge sedan, när jag fortfarande tillhörde familjen, körde vi till Russian River i Guerneville varje sommarlov. Mitt livs lyckligaste dagar var på Johnson's Beach i Guerneville där jag lärde mig simma och fick åka i den stora rutschbanan, följa med i höskrinda i solnedgången och leka med mina bröder på den gamla stubben vid vår stuga. Minnet av doften från de jättelika sekvojaträden och den mörkgröna flodens skönhet får mig att le.

Jag vet inte exakt var Guerneville ligger, men jag vet att det ligger norr om Golden Gate-bron. Jag vet att det kommer att ta mig några dagar att ta mig dit men det bryr jag mig inte om. När jag väl är framme, kan jag överleva genom au stjäla några baguetter och lite salami från stormarknaden och sova på Johnsons Beach och lyssna på ljudet från bilarna som skramlar fram över den gamla bågbron, som leder in i staden. Guerneville var det enda ställe där jag någonsin känt mig trygg. Ända sedan lekskolan hade jag vetat att del var där jag ville bo. Och när jag väl kommer dit, vet jag att det är där jag vill stanna resten av mitt liv.

Jag börjar gå längs Eastgate Avenue när en kall fläkt skyndar genom kroppen på mig. Solen har gått ner och kvällsdimman vältrar in från havet alldeles i närheten. Jag värmer händerna i armhålorna och går längs gatan. Jag börjar hacka tänder. Den jublande känslan av att ha flytt förtonar. Jag tänker att kanske, kanske, hade Hon rätt. Trots att Hon slog mig och skrek åt mig, var i alla fall garaget varmare än det här. Dessutom, säger jag till mig själv, är det sant att jag ljuger, och jag stjäl faktiskt mat. Kanske förtjänar jag verkligen att bli bestraffad. Jag stannar upp lite för au tänka igenom min plan igen. Om jag vänder om nu, just nu, kommer Hon att skrika och slå mig - men det är jag van vid. Har jag tur, kommer Hon i morgon att ge mig lite rester från middagen. Sedan kan jag stjäla mat i skolan dagen därefter. Det enda jag egentligen behöver göra är att gå tillhaka. Jag ler för mig själv. Jag har överlevt värre bestraffningar från

Henne förut.

Jag stannar tvärt. Tanken på att återvända till Huset låter inte så illa. Dessutom, intalar jag mig själv, skulle jag ändå aldrig hitta till floden. Jag vänder om. Hon hade rätt.

Jag föreställer mig hur jag sitter längst ner i trappan och darrar av rädsla, skräckslagen inför varje tänkbart ljud upp' ifrån. Hur jag räknar sekunderna och känner panik varje gång det blir dags för reklamavbrott på teve; hur jag väntar på ljudet av knarrande golvbräder uppifrån när Hon reser sig upp ur soffan och långsamt går in i köket för att hälla upp ett nytt glas och sedan skriker på mig att komma upp - för att sedan börja slå mig tills jag inte längre kan stå upp. Jag kanske inte ens kan krypa därifrån. Jag hatar reklamen på teve.

Ljudet av en syrsa som gnider sina vingar alldeles bredvid får mig att återvända till verkligheten. Jag försöker få syn på insekten och stannar till när jag tror att den är nära. Den slutar spela. Jag står blick stilla. Om jag fångar den, kanske jag kan lägga syrsan i fickan och ha den som sällskapsdjur. Återigen hör jag den spela. När jag böjer mig ner för att plocka upp den hör jag ljudet av Hennes bil bakom mig. Jag dyker ner bredvid en annan bil ögonblicket innan strålkas-tama lyser på mig. Bilen kryper fram längs gatan. Ljudet från Hennes gnisslande bromsar skär i öronen på mig. Hon letar efter mig. Jag börjar andas med ett pipande ljud. Jag blundar hårt när skenet från bilens strålkastare kommer allt närmare. Jag väntar på att höra ljudet av bilen som stannar följt av att Hon hoppar ur bilen och kastar in mig i den. Jag räknar sekunderna. Långsamt öppnar jag ögonen och vrider huvudet åt vänster just i tid för att se bromsljusen tändas innan bromsarna skriker till. Det är över! Hon har hittat mig! På något sätt känner jag Lättnad. Jag behöver aldrig försöka hitta till floden. Spänningen och mina förhoppningar har helt tömt mig på all kraft. Kom då, kom då, säger jag till mig själv. Få det överstökat. Bilen kör långsamt förbi mig.

Jag tror inte det är sant! Jag rusar fram från mitt gömställe under bilen och stirrar på en glänsande sedan med två dörrar och hör hur bilens bromsar jämrar sig med några sekunders mellanrum. Plötsligt känner jag mig yr i huvudet. Magen drar ihop sig. Vätska väller upp i strupen. Jag snubblar bort till en gräsmatta och försöker spy. Efter några resultatlösa uppstötningar på grund av min tomma mage, tittar jag upp mot stjärnorna. Jag ser fläckar av en klar himmel som tittar fram genom diset. Lysande stjärnor i silver blinkar ovanför mig. Jag försöker minnas hur länge sedan det var som jag vistades utomhus så här. Jag drar några djupa andetag.

"Nej!" skriker jag. "Jag tänker inte återvända! Jag tänker aldrig återvända!" Jag vänder och går tillbaka längs gatan, norrut mot Golden Gate-bron. Efter några sekunder går jag förbi bilen som nu står parkerad på någons infart. Jag ser ett par som står på en trappa och tas emot av värden. Ljudet av skratt och musik strömmar ut genom den öppna dörren. Jag undrar hur det skulle vara att hälsas välkommen i ett hem. När jag går förbi huset, vädrar jag lukten av mat och tanken på att kasta mig över något ätbart överväldigar mig. Det är lördagskväll - vilket innebär att jag inte ätit något sedan fredag förmiddag i skolan. Mat, tänker jag. Jag måste hitta något att äta.



Lite senare styr jag stegen mot min gamla kyrka. För fle-ra år sedan skickade Hon mina två bröder, Ron och Stan och även mig till katekesundervisning på eftermiddagarna i några veckor. Jag har inte varit i kyrkan sedan jag var sju. Försiktigt öppnar jag porten. Genast känner jag värmen sippra in genom hålen på mina byxor och min flortunna ut-slitna skjorta. Jag stänger porten bakom mig så tyst jag förmår. Jag ser prästen plocka upp böcker från kyrkbänkarna. Jag gömmer mig bakom dörren i hopp om att han inte skall få syn på mig. Prästen fortsätter bänk för bänk och kommer närmare mig. Jag vill så innerligt gärna stanna men... jag sluter ögonen och försöker absorbera så mycket av värmen som möjligt innan jag återigen sträcker mig efter dörrhandtaget.

När jag väl kommer ut från kyrkan korsar jag gatan mot en länga med butiker. Jag stannar framför ett bageri som säljer munkar. En tidig morgon för några år sedan stannade pappa till för att köpa några munkar innan han körde familjen till Russian River. Det var en magisk tid för mig. Nu stir-rar jag genom skyltfönstret och sedan upp mot de glada målningarna på väggen som beskriver de olika stegen i att baka munkar.

Från vänster kommer en lukt av pizza som får mig att vrida på huvudet. Jag stapplar förbi några butiker tills jag står framför pizzerian. Det vattnas i munnen på mig. Utan att tänka öppnar jag dörren och går som i en dimma längst in i restaurangen. Det tar en stund för ögonen att anpassa sig. Jag urskiljer ett biljardbord och hör ölglas som slås mot var andra och skratt. Jag känner blickar på mig uppifrån och jag stannar till längst bort i baren. Jag kastar en snabb blick omkring mig för att se om där finns någon tallrik med rester. Där finns inga rester och jag går fram till biljardbordet där två män just har spelat klart en match. Jag får syn på ett tju-gofemcentsmynt på bordet och döljer det genom att långsamt lägga fingrarna över det. Jag ser mig omkring innan jag drar myntet över kanten på biljardbordet och ner i handen. Myntet känns varmt. Så nonchalant som möjligt går jag långsamt tillbaka till baren. Ovanför mig exploderar en röst. Jag försöker strunta i ljudet. Någon griper tag i min vänstra axel bakifrån. Genast spänner jag överkroppen och väntar på att få ett slag i ansiktet eller i magen. "Unge man, vad håller du på med?"

Jag snurrar runt mot rösten men vägrar att titta uppåt.

"Jag frågade vad du håller på med?" säger rösten igen.

Jag tittar upp mot mannen som har på sig ett vitt förkläde som är alldeles fläckigt av tomatsås. Han sätter händerna i sidorna i väntan på ett svar men jag börjar stamma. "Iii...ingen...ting...alls."

Mannen lägger händerna på mina axlar och leder mig längst bort i baren. Sedan stannar han och böjer sig ner. "Du får nog ge mig tillbaks den där pengen."

Jag ruskar nekande på huvudet. Innan jag hinner formulera en lögn, säger han: "Försök inte, jag såg när du gjorde det. Ge tillbaks den nu. Killarna där borta behöver myntet när de skall spela biljard." Jag knyter näven. Tjugofem cent skulle kunna räcka till lite mat, kanske till och med till en bit pizza. Mannen fortsätter att stirra på mig. Långsamt vecklar jag ut fingrarna och släpper ner myntet i mannens hand. Han snärtar myntet till två män som står och håller i bil-jardköer. "Tack skall du ha, Mark", ropar den ene.

"Det var så lite." ]ag försöker vända mig om och titta efter utgången när Mark tar tag i mig. "Vad gör du här? Varför stal du det där myntet?"

Jag återvänder in i mitt skal och stirrar ner i golvet.

"Grabben", säger Mark och höjer rösten: "Jag ställde en fråga till dig!"

"Jag stal ingenting. Jag... jag tänkte bara... Jag menar att jag såg bara myntet och jag..."

"För det första såg jag dig stjäla myntet och för det andra behöver killarna det när de spelar biljard. Dessutom undrar jag vad du skulle ha tjugofem cent till?"

Jag kände en våg av ilska välla upp inom mig. "Mat!" vräker jag ur mig. "Det enda jag ville var att köpa en bit pizza! Okej?"

"En bit pizza?" skrattar Mark. "Grabben, varifrån kommer du... från Mars?"



Jag försöker komma på ett svar. Inombords känner jag hur jag låser mig. Jag andas ut all luft ur lungorna och ruskar på axlarna.

"Nu lugnar du ner dig, grabben. Ta en stol och sätt dig ner", säger Mark med mjuk röst. "Jerry, ge mig en Coca-Cola." Nu tittar Mark ner på mig. Jag försöker dra in armarna i skjortärmarna - för att inte visa skärmärkena och blånaderna. Jag försöker vända mig bort från honom. "Du, grabben, hur mår du egentligen?" frågar Mark.

Jag skakar på huvudet. Dåligt! säger jag till mig själv. Jag mår dåligt. Ingenting är som det skall! Jag skulle så gärna vilja berätta för honom, men ...

"Här, drick upp det här nu", säger Mark och skjuter glaset med Coca-Cola fram till mig. Jag tar tag i det röda plast-glaset med båda händerna och suger på papperssugröret tills glaset är tömt.

"Du, grabben, vad heter du? Har du något hem? Var bor du?" frågar Mark.

Jag skäms så. Jag vet att jag inte kan svara. Jag låtsas att jag inte hör honom.

Mark nickar förstående på huvudet. "Sitt kvar", säger han med bestämd röst och tar med sig mitt glas. På andra sidan baren ser jag hur han fyller på glaset samtidigt som han griper tag i telefonen. Telefonsladden sträcks ut maximalt när Mark böjer sig fram för att ge mig en Coca-Cola till. När Mark lagt på luren sätter han sig ner igen. "Kan du inte berätta för mig vad som är fel?"

"Mamma och jag kommer inte överens", mumlar jag och hoppas att ingen hör mig. "Hon ...äh... Hon ... sade åt mig att ge mig av."

"Tror du inte att hon oroar sig för dig?" frågar han.

"Va! Skämtar du, eller?" far det ur mig. Oj, säger jag till mig själv, håll tyst nu! Jag knackar med fingret mot bardisken och försöker vända mig bort från Mark. Jag sneglar mot de två männen som spelar biljard och de andra bredvid dem - som skrattar, äter och har trevligt.

Jag önskar att jag vore en riktig person.

Plötsligt känner jag mig spyfärdig igen. Jag glider ner från barstolen och vänder mig om igen mot Mark. "Jag måste sticka."



"Vart skall du?"

"Jag måste sticka bara."

"Sade din mamma verkligen till dig au du skulle ge dig iväg?"

Utan att se på honom nickar jag.

Mark ler. "Men hon är säkert oerhört orolig för dig. Eller vad tror du? Jag vet. Ge mig ditt telefonnummer så kan jag slå henne en signal, okej?"

Jag känner hur det börjar dunka i hela kroppen. Dörren, tänker jag. Ta dig till dörren och spring. Jag snurrar runt, runt med huvudet för att få syn på en utgång.

"Kom igen. Dessutom...", säger Mark och höjer på Ögonbrynen, "... kan du inte gå härifrån nu. Jag håller på att göra en pizza till dig... med en massa gott på!"

Jag rycker till. "Ar det sant?" ropar jag. "Men jag har ju

inga..."

"Strunt i det. Vänta här bara." Mark reser sig och går ut till köket. Han ler mot mig från en lucka i köksväggen. Det börjar vattnas i munnen på mig. Jag föreställer mig hur jag äter varm mat - inte från en soptunna eller en bit gammalt och hårt bröd utan en riktig måltid.



Minuterna går. Jag sitter rak i ryggen och väntar på att Mark skall titta åt mitt håll igen.

En polis i mörkblå uniform kommer in genom ytterdörren. Jag tänker inte mer på det förrän Mark går fram till polisen. De två männen växlar några ord med varandra och sedan nickar Mark och pekar mot mig. Jag snurrar runt och letar efter en bakdörr. Men där finns ingen. Jag vänder mig om igen mot Mark. Han är borta och polisen likaså. Jag vrider på huvudet fram och tillbaka och anstränger ögonen för att försöka få syn på de två männen. De är borta båda två. Falskt alarm. Hjärtat börjar slå långsammare. Jag andas normalt igen. Jag ler.

"Ursäkta mig, unge man." Jag lyfter blicken upp mot polisen som står och ler mot mig. "Jag tror nog att du bör följa med mig."

Nej! tänker jag. Jag vägrar att gå! Mina fingertoppar gräver sig in i stolssitsen. Jag försöker få syn på Mark. Jag kan inte fatta att han ringde polisen. Han verkade ju så trevlig. Han gav ju mig Coca-Cola och lovade mig mat. Varför gör han så här mot mig? Även om jag hatar Mark nu, hatar jag mig själv ännu mer. Jag visste att jag bara skulle ha fortsatt gå längs gatan. Jag skulle aldrig, aldrig ha gått in på piz-zerian. Jag visste att jag borde ha givit mig av från staden fortast möjligt. Hur kunde jag ha varit så idiotiskt dum!



Jag vet att jag har förlorat. Jag känner att all eventuell styrka jag haft nu rinner av mig. Jag vill inget hellre än att hitta ett krypin där jag kan kura ihop mig och somna. Jag glider ner från barstolen. Polisen går några steg bakom mig. "Var inte orolig", säger han. "Allt kommer att ordna sig." Jag hör knappt vad han säger. Det enda jag förmår tänka är att Hon befinner sig någonstans där ute och väntar på mig. Jag skall tillbaka till Huset - tillbaks till Henne. Polisen går med mig till utgången. "Det var bra att du ringde till oss", säger han till Mark.

Jag stirrar ner i golvet. Jag är så arg. Jag vägrar att titta på Mark. Jag önskar jag vore osynlig.

"Du, grabben", ler Mark mot mig samtidigt som han trycker en tunn pappkartong i händerna på mig: "Jag sade ju att jag skulle ge dig en pizza."

Mitt mod sviker mig. Jag ler mot honom. Jag börjar ruska på huvudet. Jag vet att jag är ovärdig. Jag skjuter tillbaks pizzakartongen mot Mark. För ett ögonblick existerar ingen­ting annat i hela världen. Jag tittar in i hans hjärta. Jag vet att han förstår. Utan några ord vet jag vad han menar. Jag tar kartongen. Jag ser djupare in i hans ögon: "Tack så hemskt mycket." Mark drar fingrarna genom mitt hår. Jag drar in doften från lådan i näsborrarrna.

"Det är en massa gott på. Och du... oroa dig inte. Det ordnar sig säkert", säger Mark när jag går ut genom dörren med mitt byte i handen. Mina händer blir varma av pizzan i kartongen. Utanför har en grå dimma lagt sig över gatan och polisbilen som står parkerad mitt i vägen. Jag trycker kartongen hårt mot bröstet. Jag känner hur pizzan glider ner i kartongen när polisen öppnar dörren för mig. Jag hör ett svagt brummande ljud från värmefläkten i golvet. Jag spretar med tårna för att få upp värmen. Jag betraktar polisen medan han sätter sig i förarsätet. Han kliver in i bilen och hakar sedan loss en mikrofon. En låg kvinnoröst svarar. Jag vänder på huvudet och tittar mot pizzerian. Mark och några andra vuxna står och huttrar utanför ingången. När polisbilen långsamt kör därifrån höjer Mark handen och gör fredstecknet med fingrarna och vinkar sedan hej då. En efter en gör de andra i gruppen som han och ler mot mig.

Min strupe snörs samman. Jag känner sältan i tårarna som strömmar nedför mitt ansikte. Jag vet att jag på något sätt kommer att sakna Mark. Jag stirrar ner mot skorna och spretar med tårna. En av tårna åker ut genom ett hål.

"Och", säger polisen, "är det första gången du sitter i en polisbil?"

"Ja, sir", svarar jag. "Har jag ...har jag gjort något dumt, sir?"

Polisen ler. "Nej då. Vi är bara lite oroliga. Det är ganska sent och du är lite för ung för att vara ute på egen hand. Vad heter du?"

Jag tittar ner på min smutsiga tå.

"Kom igen nu. Det är väl inget farligt att säga vad du heter."

Jag harklar mig. Jag vill inte tala med polisen. Jag vill inte tala med någon. Jag vet att varje gång jag öppnar munnen kommer jag ett steg närmare Hennes onda klor. Men, tanker jag, vad har jag för möjligheter? Jag vet att vägen till floden - om jag alls hittat dit - nu är stängd. Jag bryr mig inte. Så länge jag inte behöver komma tillbaka till Henne. Efter några sekunder svarar jag: 'Da... Da... David, sir", stammar jag fram. "Jag heter David."

Polisen skrattar till. Jag ler tillbaka. Han säger till mig att jag är en stilig grabb. "Hur gammal är du?"

"Nio, sir."

"Nio? Är du inte lite liten för din ålder?"

Vi börjar prata om ditt och datt. Jag förstår inte varför polisen visar mig sådant intresse. Jag känner att han faktiskt gillar mig. Han parkerar framför polisstationen och leder mig nedför en trappa till ett tomt rum med ett biljardbord i mitten. Vi sätter oss ner bredvid bordet och polisen säger: "Du, David, vad tror du om att äta upp den där pizzan innan den blir kall."

Jag nickar ivrigt. Jag sliter upp kartongen. Jag lutar mig ner och suger i mig aromen. "Så, David", frågar polisen, "var sade du att du bodde någonstans?"

Jag blir som förstelnad. Fyllningen på pizzabiten glider av. Jag vänder mig bort. Jag hade hoppats att han på något sätt skulle glömma bort varför han hade tagit mig med sig.

"Kom igen nu, David. Jag bryr mig verkligen om dig." Han tittar mig rakt in i ögonen. Jag kan inte vända mig bort. Försiktigt lägger jag tillbaka pizzabiten i kartongen. Polisen sträcker sig fram för att röra vid min hand. Jag ryggar undan reflexartat. Innan polisen gör ett nytt försök stirrar jag på honom tills han slår undan med blicken. Inombords skriker jag. Förstår du inte? Mamma vill inte ha mig, älskar mig inte, skiter i mig. Fattar du? Och ... om du bara kan låta mig vara så försvinner jag härifrån. Förstår du?!

Polisen drar undan stolen från bordet innan han börjar tala med låg röst. "David, jag är här för att hjälpa dig. Jag vill att du förstår det och jag tänker stanna kvar här så länge som det behövs." Han lutar sig framåt och lyfter upp min haka med fingret. Tårar trillar nedför kinderna på mig. Näsan rinner. Jag vet att det inte finns något sätt att komma undan. Jag vågar inte se honom i ögonen.

"Crestline Avenue, sir", säger jag lågt.

"Crestline Avenue?" frågar polisen.

"Ja, sir... Crestline Avenue 40."

"Bra, David. Vad det här än handlar om är jag säker på att vi kan reda ut det."

Jag ger honom telefonnumret och polisen försvinner en liten stund. När han återvänder börjar han prata om pizzan igen.

Jag tar upp pizzabiten igen. Den är kall och degig. Jag vill inget hellre än att äta upp den men i tankarna befinner jag mig tusentals mil bort. Polisen ler uppmuntrande mot mig. "Du skall se att allt blir bra."

Visst! tänker jag. Jag har inte känt mig säker, trygg och älskad sedan jag var ett litet barn. Jag var fem år den dagen Familjen väntade på mig när jag sprang uppför den lilla kullen sista dagen på dagis. Jag kan fortfarande se hur mamma stod där och strålade av kärlek när hon ropade: "Kom nu, min älskling. Kom nu, David!" Hon öppnade dörren för mig efter att ha givit mig en stor kram. Sedan drog hon igen dörren innan pappa tryckte gasen i botten. Målet: floden. Den sommaren lärde mamma mig att flyta på rygg. Jag var rädd men mamma var med mig tills jag hade lärt mig att flyta utan hjälp. Jag var så stolt när jag visade mamma att jag kunde, att jag var en stor pojke som var värdig hennes uppmärksamhet och beröm. Den sommaren var den bästa i mitt liv. Men nu när jag sitter framför polisen vet jag att ingenting någonsin kommer att bli som det var då. Mina lyckliga stunder är bara minnen nu.



Polisen tittar upp. Jag vrider på huvudet och ser att pappa står bakom mig. Han har på sig en av sina röda bomullsskjortor. En annan polis nickar mot polisen som sitter bredvid mig. "Mr Pelzer?" frågar polisen bredvid mig.

Pappa nickar. De två försvinner in på ett kontor. Polisen stänger dörren. Jag önskar jag kunde höra vad de säger. Jag är säker på att de pratar om mig och att jag alltid råkar i svårigheter med Henne. Jag är lättad över att det inte var Hon som kom men på något sätt vet jag att Hon aldrig skulle riskera att utsätta sig för någon myndighetsperson. Jag vet att Hon alltid låter pappa göra det Hon själv ryggar för. Hon kontrollerar honom - på samma sätt som Hon försöker kontrollera alla. Framför allt vet jag att Hon måste dölja hemligheten. Det är av yttersta vikt att ingen någonsin får reda på vad som pågår mellan oss. Men jag vet att Hon håller på att tappa greppet. Hon håller på att förlora kontrollen. Jag försöker förstå vad det innebär. För att överleva måste jag planera fem steg framåt.

Efter några minuter hör jag hur dörren till kontoret knarrar till. Pappa och polisen kommer ut ur rummet och skakar hand. Polisen går fram till mig. Han lutar sig ner: "David, det var bara ett litet missförstånd. Din pappa säger att du blev upprörd för att din mamma inte lät dig cykla på din cykel. Det är ingenting du behöver rymma hemifrån för. Så åk hem med din pappa nu så får du och din mamma ordna upp det här. Din pappa säger att hon är helt ifrån sig av oro för vad du kan ha råkat ut för." Därefter ändrar han tonläge och pekar med ett finger mot mig. "Och gör aldrig så här mot dina föräldrar igen. Jag hoppas att du har lärt dig en läxa. Det kan bli ganska kusligt att vara ute i stora världen på egen hand, eller hur", säger polisen och pekar mot världen utanför.

Jag står framför polisen och tror inte det är sant. Jag tror inte mina öron. Cykla? Jag har inte ens en cykel! Jag har aldrig suttit på en cykel! Jag vill vända mig om och se om det är något annat barn han pratar till. Pappa tittar ner på mig där han står bakom mig. Jag inser att detta bara är en av Hennes bortförklaringar. Då förstår jag.

"Och, David", poängterar polisen, "du skall behandla dina föräldrar med respekt och värdighet. Om du bara visste hur bra du har det."

Min hjärna känns som en dimma. Det enda jag hör inne i huvudet är: "hur bra du har det... hur bra du har det..." om och om igen. Jag bävar när pappa smäller igen bildörren till förarsätet på herrgårdsvagnen. Han andas ut ljudligt innan han lutar sig mot mig. "Herregud, David!" börjar han och vrider om startnyckeln och gasar. "Vad i helvete for det i dig? Har du någon aning om vad du ställt till med? Fattar du inte vilket lidande du förorsakat din mor?"

Jag rycker till och tittar på pappa. Vadå förorsakade Henne? Jag då? Bryr sig någon om mig? Men... tänker jag, kanske bröt Hon ihop. Kanske Hon verkligen bryr sig om mig. Är det möjligt att Hon vet att Hon gick för långt? För mitt inre öga ilar en bild förbi av hur mamma står lutad mot pappa och snyftar och undrar var jag är, om jag lever. Sedan ser jag hur Hon springer fram till mig med tårar i ögonen och omfamnar mig kärleksfullt och öser pussar Över mig och tårarna strömmar nedför kinderna på Henne. Jag hör nästan hur mamma säger de tre viktigaste orden som jag längtar efter att få höra. Och jag skulle vara beredd att säga de fyra viktigaste orden: "Jag älskar dig också!"

"David!" pappa griper mig i armen. Jag hoppar till och slår huvudet i biltaket. "Om du bara anade hur din mamma hållit på. Det går inte att få ett ögonblicks frid i det huset. Det har varit ett rent helvete sedan du stack. Du kan väl för fan sluta med de här dumheterna nu. Kan du inte bara försöka att göra henne glad? Håll dig bara ur vägen för henne och gör vad hon ber dig om. Kan du inte göra det? Kan du inte göra det för min skull? Okej?" skriker pappa och höjer rösten så att det känns som om jag skall krypa ur skinnet.

Jag nickar långsamt ja. Jag vågar inte ge ifrån mig ett ljud eftersom jag gråter inombords. Jag vet att jag har fel. Och som vanligt är det jag som ställt till med alltihop. Jag vänder mig mot pappa och nickar flera gånger. Han sträcker fram handen och klappar mig på huvudet.

"Så ja", säger han med mjukare röst, "så ja. Du är allt min egen lilla Tiger. Nu åker vi hem."

Under bilfärden tillbaka utefter samma gata som jag för några timmar senare försvann bort längs sitter jag så långt ut på sätet jag kan komma och lutar mig mot dörren. Jag känner mig som ett fångat djur som vill klösa sig ut genom glaset. Ju närmare vi kommer Huset, desto mer skälver jag inombords. Jag behöver gå på toaletten. Hem, tänker jag för mig själv. Jag stirrar ner på händerna. Fingrarna darrar av rädsla. Jag vet att jag om en liten stund kommer att vara tillbaka där allt började. När allt kommer omkring har ingenting förändrats och jag vet att inget kommer att förändras. Jag önskar att jag vore någon, vem som helst men inte jag. Jag önskar att jag hade ett liv, en familj, ett hem.

Pappa kör in i garaget. Han vänder sig mot mig innan han öppnar bildörren. "Så där, då var vi framme", förkunnar han med ett falskt leende. "Vi är hemma."

Jag ser rakt igenom honom och hoppas och bönar att han känner min rädsla, att han känner smärtan som strömmar ut från mig. Hem? tänker jag.

Jag har inget hem.
  1   2   3   4   5   6   7   8   9


Verilənlər bazası müəlliflik hüququ ilə müdafiə olunur ©atelim.com 2016
rəhbərliyinə müraciət