Författarens anmärkning av namnen i denna berättelse har ändrats av respekt

Efter att ha fått smak på friheten för första gången cyklade jag så ofta jag fick möjlighet. Så fort jag kravlat mig upp ur sängen gick jag fram till det öppna fönstret (jag sov aldrig med neddragna persienner) för att se vad det var för väder. Sedan kastade jag i mig lite frukost, skyndade mig att bli klar med mina hushållsplikter, sprang nedför trappan och slog igen dörren bakom mig efter att jag ropat till mrs Catanze att jag skulle ut.

Mrs Catanze brukade stå i köksfönstret och se mig cykla därifrån. Jag ville så gärna visa mig på styva linan och brukade vinka till henne med handen bakom ryg­gen. Ibland cyklade jag gatan fram så fort att det kändes som om jag flög. Några minuter senare satte jag upp föt­terna på ramen och rullade genom det nyklippta gräset i lekparken. Efter att jag ställt ifrån mig cykeln klättra­de jag upp i det kolossala, tre våningar höga träfortet. Jag hängde i alla repen och sprang omkring och hoppa­de på den kedjeförsedda vindbryggan. När jag var helt slut, sträckte jag ut mig raklång och hämtade andan. Jag lade mig alltid på den högsta våningen för att kunna njuta av solens varma strålar som långsamt flyttade sig runt parken.

Varje gång jag hörde skratt kikade jag ut över kanten på fortet och stirrade fascinerat på de andra barnen, var­av de flesta var yngre än jag, som stimmade omkring med sina kompisar eller föräldrar. Jag ville vara med och leka men modet svek mig varje gång jag försökte närma mig dem. Jag insåg att jag på något sätt inte riktigt pas­sade in.

Jag stannade alltid kvar i parken tills hungern gjorde sig påmind och magen började kurra. Då hoppade jag upp på cykeln och trampade snabbt iväg till Lilian. Var­je gång jag sprang in genom dörren, brukade jag ta ett djupt andetag och därefter skrika: "Jag är hemma nu!" Lilian svarade alltid, men en dag ekade huset tomt. Jag rusade uppför trappan och sprang in i köket.

Jag snurrade runt när jag hörde en röst bakom mig. "Hon är inte här din lilla pygméskit." Larry Junior var på samma humör som vanligt.

Egentligen ville jag bara be honom flyga och fara men i stället bet jag ihop. Jag stirrade ner i golvet, spe­lade undergiven och nickade utan att höja på huvudet för att visa att han hade vunnit. När jag försökte smita förbi honom och gå till mitt rum för att vänta på Lilian ställde han sig i vägen för mig. Utan förvarning grep han tag i armen på mig.

"Vart skall mamsens lilla ponke gå nu då?" väste han och tog ett fastare grepp.

Jag kastade en hatfylld blick på honom medan jag försökte vrida mig loss ur hans grepp. "Lägg av... släpp mig!" fräste jag.

"Ja, Larr... Larry, släpp ... släpp hohohonom... lllåt honom gå", stammade Chris. Jag vände blicken uppåt mot Chris, en av mina fosterbröder. Det förvånade mig att se honom där eftersom han oftast satt inne på sitt rum i bottenvåningen.

Larry Junior släppte inte greppet om min arm men av hans hånfulla ansiktsuttryck förstod jag att han var på väg att ge sig på Chris i stället. Han pressade in fingrar­na i armen på mig en sista gång innan han föste mig åt sidan. "Da... da... och vad vill cp-offret då? Borde inte cp-offret hålla sig inne på sitt lilla rum?" sade Larry spy­digt.

Chris var den första person jag träffat som led av cp-skada. Jag såg smärtan i ögonen på honom. Jag visste hur det var att bli förlöjligad och jag avskydde det av hela mitt hjärta. Jag visste också att Larry njöt av att såra Chris. Nu gick Chris steg för steg fram mot Larry tills deras tår nuddade varandra och de stod ansikte mot ansikte. Larry fladdrade med ögonfransarna samtidigt som han med en snabb rörelse höjde armen för att slå. Jag kunde nästan se hur Larry slog ut Chris tänder. Utan att tänka mig för ropade jag: "Nej! Lägg av! Lägg av!"

Larry Junior slog ut med armarna i riktning mot Chris men i sista ögonblicket hejdade han knytnäven och lät i stället fingrarna stryka genom håret på sig själv. "Vilka psykfall ni är!" hånlog han. "Ni är ju ingenting annat än ett par lättlurade idioter!"

Jag kände hur jag blev röd av ilska. "Dra åt helvete!" skrek jag.

Larry spärrade upp ögonen. "Så mammas lilla gull-ponke kan prata? Det visste jag inte. Jag blir ju sååå rädd. Men det är en sak jag undrar, din lilla pygméskit", fräste Larry ilsket medan han knuffade mig mot köks­bänken, "och det är varför du inte hoppar på mig?"

Han var så pass mycket större än jag att jag insåg att jag inte var någon match för honom men jag brydde mig inte. "Lägg av", hasplade jag ur mig. "Jag är trött på dig. Bara för att du är större och starkare har du inte rätt att behandla oss på det här viset. Hur skulle du känna det om någon ständigt trakasserade dig?"

Först såg Larry paff ut. Sedan ruskade han på huvudet som för att få tankarna att klarna. "Och vem tror du att du är - doktor Spock?" Jag tystnade och försökte förstå vad Larry just hade sagt. Spock? Menade han den där ty­pen med spetsiga öron i Star Trek som kom från planeten Vulcan, frågade jag mig själv.

"Om jag vore du", fortsatte Larry, "skulle jag låta bli| att lägga mig i och i stället cykla omkring på min lilla cykel. Annars", tillade han och grinade brett, "kanske jag använder ditt ansikte som golvmopp."

Jag förlorade kontrollen. Jag ville klättra uppför hans ben och slå in skallen på honom. Jag sprang fram till Larry. "Jag är trött på att bli trackad av sådana som du. Din ... din skitstövel! Du tror att du är så stor! Du är en äckelpotta, en översittare. Du är inte värd... inte värd ett skit. Du tycker att du är så tuff. Som om man be­hövde vara tuff för att hacka på någon som Chris. Vill du slåss kanske? Kom igen då, slå då! Visa mig vad du kan. Du som är så tuff, kom igen då! Kom igen ...!"

Jag kände hur jag knöt nävarna. Jag visste att det här var fel men efter att i så många år blivit förtryckt av andra som kände sig så överlägsna hade jag fått nog. När jag såg hur Larry Junior förödmjukade Chris hade jag helt tappat humöret. Jag var tvungen att göra något.

Medan jag kände hur jag började andas allt snabbare märkte jag att Larry började bli rädd. Han blev alldeles stel i ansiktet medan jag bara fortsatte att ösa galla över honom. För en gångs skull var det jag som gick till an­fall. Jag tyckte om känslan. Larry blev allt rödare i an­siktet. Till sist knuffade han undan mig med armbågen mot köksbänken. Jag kände hur huvudet slog i något hårt men ilskan jag kände trängde bort smärtan.

Innan Larry stormade ut ur köket höjde han knytnä­ven mot Chris. "Passa dig noga i fortsättningen för annars kanske du råkar ramla nedför trappan och bryter nacken, ditt äckliga mongo! Och en sak skall du veta: skall du klara dig här i livet räcker det inte med att den där lille skiten försvarar dig!

Och du!" Larry stannade upp och såg på mig. "Du skall passa dig för vad du säger. Om jag ville skulle jag kunna likvidera dig hur enkelt som helst!" skröt han och knäppte med fingrarna. "Ni två skall passa er djävligt noga för att komma i vägen för mig. Förstått? Era vanskapta djävlar!"

Jag höll med bägge händerna om köksbänken tills jag hörde Larry slänga igen dörren till sitt rum så hårt att fönstren på övervåningen skallrade. Efter några sekun­der släppte jag slutligen taget. Jag slöt ögonen och för­sökte få kontroll över andhämtningen. Det kändes som en evighet innan jag började andas normalt igen.

Jag öppnade ögonen och tittade mig omkring efter Chris. Han hade försvunnit. När jag sprang ut ur köket och in i vardagsrummet hörde jag att dörren till Chris rum slogs igen. Jag rusade ner till bottenvåningen och knackade snabbt på dörren innan jag störtade in i rum­met. Han satt vid fotändan av sängen och stirrade ner i golvet. Tårar trillade nedför kinderna på honom. Jag lade huvudet på sned och sade: "Slog Larry dig?"

"Nä...äh...nä! Jag ka...kakakan äh...faktiskt ta hand om mig själv! Jag behöver ingen li... liten pygmé som..." stammade Chris.

"Vad snackar du om?" frågade jag. "Larry är ju värl­dens största skitstövel. Jag är trött på att han jämt hack­ar på dig och mig."

Chris huvud for upp med en knyck. "Det är bä... det är bäst... att du ser upp. Äh...du kan råka rikt... rik­tigt... illa ut. Om mamma... skulle få hö... höra att du... svor... då skulle hon ..."

Jag viftade bort hans varning och följde honom med blicken när han haltade bort till stereon. Han tog fram en tjock, röd kassett som han tryckte in i en bandspela­re som han kallade en 8-spårsbandspelare. Jag hade ald­rig sett en sådan tidigare. Den klickade till några gång­er och sedan började en grupp sin hette Three Dog Night sjunga "Joy to the World". Medan Chris trötta högtalare vibrerade satt jag bredvid honom på sängen. Jag insåg att vad jag hade gjort en trappa upp var fel. "Du", sade jag till Chris, "jag är ledsen att jag flippade ut." Chris gav mig ett förlåtande leende. Jag log tillba­ka. "Du Chris, vad menar Larry med att 'likvidera mig'. Vad betyder det?"

Chris skrattade samtidigt som det rann saliv ur mun­gipan på honom. "Ah... att han tänker ge dig en om­gång!"

"Men varför hackar han på dig? Du har väl aldrig gjort honom något? Jag fattar inte."

Chris ögon glänste. "Äh, du är äh... ro... rolig. Titta på mig. Han behöver ingen anledning. Sådana som Larry hackar på mig för att jag... jag ... äh... är annorlun­da. Du är... ock... också annorlunda. Du är kort och är stor i käften."

Jag lutade mig bakåt på Chris säng medan han fort­satte att förklara att hans riktiga föräldrar hade övergi­vit honom när han var liten och att han bott i foster­hem ända sedan dess. Han berättade för mig att han va­rit i över ett dussin fosterhem tills han flyttade hem till Rudy och Lilian. Paret Catanze var så nära att ha en fa­milj han någonsin kommit. Jag lyssnade uppmärksamt medan Chris berättade. På sätt och vis påminde hans stamning om min egen för bara några månader sedan. Men Chris verkade rädd. Det fanns något skrämt i hans blick. Chris berättade för mig att detta var hans sista år i fosterhem.

"Vad innebär det?" frågade jag samtidigt som band­spelaren började spela nästa låt.

Chris svalde hårt och gjorde sitt bästa att koncentre­ra sig innan han svarade. "Hmm... det... det betyder att när man fyller... äh... arton får man... flytta sin väg och blir tvungen... att ta hand om sig själv."

"Och du är sjutton år?" frågade jag.

Chris nickade.

"Så vem skall ta hand om dig då?"

Chris kastade en blick ner i golvet. En lång stund satt han och gnuggade händerna mot varandra. Först trodde jag att han inte hört vad jag frågade men när han åter riktade blicken mot mig förstod jag varför han var så rädd och varför han hade gråtit.

Jag nickade tillbaka. Nu förstod jag.

Efter bråket med Larry Junior höll jag mig för mig själv och försökte undvika honom så gott det gick. Men varenda gång som ingen annan var i närheten och jag råkade stöta på honom, vräkte jag utan anledning ur mig hatiska kommentarer mot honom. Ibland svor han bara men vid andra tillfällen hände det att han jagade mig runt i huset. Han hann alltid ifatt mig och fick ner mig på golvet. En gång efter att han slagit mig några gånger på armen, skrek han: "Säg att du kastar in hand' duken."

Jag förstod inte. Vadå kasta in handduken? Jag vred mig från sida till sida i ett försök att åla mig ur Larrys grepp där han satt över bröstet på mig och fortsatte att slå mig. "Aldrig!" skrek jag tillbaka.

Efter några minuter såg jag hur svetten bröt fram i pannan på honom. "Säg att du kastar in handduken! Säg det!" flämtade Larry. "Ge dig!"

Trots att jag var utmattad av att försöka komma loss kände jag att jag höll på att trötta ut honom. "Aldrig i livet! Vilken handduk? Låt mig vara!" Larry skrattade till och rullade av mig. Utan att tän­ka började jag också att skratta. Han klappade mig i ryg­gen. "Är du okej?" Jag nickade. "För att vara pygmé är du faktiskt riktigt modig. Du ger aldrig upp", sade han och var fortfarande andfådd. "Men du är den galnas­te..."

Plötsligt ställde jag mig upp och knuffade till Larry så hårt jag kunde så att han for i golvet. Jag hötte med fingret mot honom där han låg på rygg och såg alldeles omtumlad ut. "Jag är inte galen! Och våga aldrig, aldrig mer säga så till mig igen!" skrek jag och brast i gråt.

En våning ner hörde jag hur mrs Catanze kom in ge­nom ytterdörren. Jag stirrade oavvänt mot Larry så länge jag vågade innan jag gick och gömde mig i mitt rum.

"Vad är det nu frågan om?" sade Lilian misslynt. "Ar det ni två som slåss nu igen? Sanningen att säga börjar jag få nog av era bråk."

"Mrs C, det var inte jag, det var pygmén", sade Larry med låg röst. "Han är inte klok. Jag menar, han är ju helt vrickad. Jag ville bara leka med honom och plöts­ligt gav han sig bara på mig."

Jag vände mig bort från dörren och grät.

Jag förstod inte varför jag betedde mig så idiotiskt. Jag försökte verkligen förstå vad de andra fosterbarnen sade för att lära mig - så att jag skulle bli accepterad av de äldre barnen. Jag längtade av hela mitt hjärta efter att vara omtyckt. Men det var som om jag inte förstod nå­gonting alls. Kanske, tänkte jag, är jag en idiot. Kanske är jag faktiskt galen.

Jag vände mig om när jag hörde en låg knackning på dörren. Jag torkade mig snabbt om näsan med skjortär­men innan jag öppnade dörren. "Får jag komma in?" frågade mrs Catanze och log brett. Jag nickade ja.

"Så du och Larry rök ihop igen?" frågade hon.

Jag nickade igen men långsammare den här gången.

"Och vad tycker du att vi skall göra åt saken?"

Jag blundade medan tårarna strömmade nedför kin­derna på mig. "Jag fattar bara inte varför jag känner mig så ledsen", grät jag.

Mrs Catanze slog armarna om axlarna på mig. "Ta det lugnt. Vi måste helt enkelt försöka hitta en lösning."

Några dagar senare körde Rudy och Lilian mig till en läkarmottagning. Rudy satt kvar i den blå Chryslern medan Lilian följde med mig in på mottagningen. Där fick hon och jag vänta i flera minuter tills en äldre kvin­na dök upp och bad Lilian att följa med in i ett annat rum. Efter några minuter kom Lilian tillbaka. Hon sat­te sig på knä framför mig och berättade att jag skulle få träffa en särskild sorts läkare som skulle få mig att må bättre "där uppe", sade Lilian och pekade på mitt hu­vud.

Strax därpå fick jag följa med damen som Lilian pra­tat med. Hon öppnade en bred dörr och tecknade åt mig att jag skulle gå in. Så försiktigt som möjligt gick jag in i rummet. Damen stängde dörren bakom mig. Jag stod ensam i ett mörkt rum. Jag försökte få syn på ett fönster som man kunde titta ut genom men jag förstod att per­siennerna var neddragna. Det rådde en kuslig stämning inne i rummet. Jag stod kvar mitt på golvet en lång stund tills en man som jag inte hade sett när jag kom in bad mig att sätta mig ner. Jag hoppade till när jag hörde främlingens röst. Mannen tände en lampa på sitt skriv­bord. "Kom hit nu. Sätt dig ner." Jag gjorde som han sade och satte mig ner i en stol som var på tok för stor. Jag satt och stirrade på mannen. Jag väntade att han skulle säga något, vad som helst. Är jag på rätt ställe, i rätt rum? Ar det han som är läkaren? Han kan väl ändå inte vara psykiatriker!

Sekunderna blev till minuter. Trots att jag försökte gick det knappt att se mannens ansikte. Han gnuggade händerna mot varandra samtidigt som det verkade som om han studerade mig. Min blick for av och an. Jag såg att det stod en lång vilsoffa mot väggen bakom mig. De andra väggarna i rummet var täckta av hyllor fulla med böcker.

Medan mannen fortsatte att stirra på mig från andra sidan skrivbordet, började jag fippla med händerna. Jag stod inre ut längre. "Ursäkta mig, men är det du som är psykiatriker? Vill du att jag skall lägga mig på soffan el­ler kan jag sitta här?" sade jag med en röst som knappt bar.

Jag hörde hur orden tonade bort medan jag väntade på något slags respons från honom. Han knäppte hän­derna. "Varför ställde du den frågan?" sade mannen med entonig röst.

Jag böjde huvudet framåt för att höra bättre. "Ursäk­ta?" frågade jag.

Mannen harklade sig. "Jo, jag frågade varför du ställ­de den frågan?" sade han och betonade vartenda ord.

Jag kände det som om isen brast under fötterna på mig. Jag visste inte vad jag skulle svara. Det kändes som en evighet innan jag lyckades klämma fram: "Jag vet inte."

Blixtsnabbt plockade mannen upp en penna och krafsade ner något på ett papper. En sekund senare för­svann pennan. Han log. Jag log tillbaka. Jag insåg att mitt svar låtit idiotiskt och därför försökte jag komma på något smart att säga. Jag ville att han skulle tycka om mig. Jag ville inte att han skulle tycka att jag var en ju­belidiot. Jag nickade förtroligt. "Det är lite mörkt här inne, va?"

"Tycker du?" Läkaren började genast skriva ner något i högsta fart. Sedan insåg jag att mannen - eller läkaren, som jag utgick ifrån att han var - antecknade varje gång jag öppnade munnen.

"Och varför säger du det?" undrade läkaren. Jag tänkte mig noga för innan jag svarade. "För att det ... är så mörkt", sade jag och hoppades att svaret skulle falla i god jord.

"Och du är alltså rädd för mörkret - stämmer det?" sade läkaren som om han besvarade frågan.

Sedan följde en lång tystnad. Jag höll tyst av rädsla för att inte göra bort mig ännu mer. Jag sänkte blicken mot mina nervöst pillande fingrar. Läkaren harklade sig. "Så du heter Daniel?"

"David. Jag heter David", sade jag stolt och lutade huvudet framåt. Jag visste åtminstone vad jag hette.

"Och du är fosterbarn, stämmer det?"

"Ja ...", svarade jag långsamt och började fundera över vart han ville komma med den frågan.

"Kan du berätta för mig varför du är det?" frågade lä­karen och knäppte händerna bakom huvudet och titta­de upp i taket.

Jag var inte riktigt säker att jag förstått frågan. "Ur­säkta?" undrade jag med osäker röst.

Läkaren lutade huvudet mot mitt håll. "Jo, jag vill att du skall berätta för mig, unge man, hur det kommer sig att du är fosterbarn", sade han med irritation i rösten.

Läkarens fråga var som ett slag i ansiktet. Jag kände mig fruktansvärt illa till mods. Det var inte min avsikt att förarga honom men jag begrep helt enkelt inte frå­gan. "Jag... ääh... vet faktiskt inte."

Han tog upp pennan och började knacka änden med radergummit i skrivbordet. "Är det vad du säger, att du inte har en aning om varför du bor i ett fosterhem? Är det vad du säger?" frågade han och började anteckna igen.

Jag slöt ögonen i ett försök att formulera ett svar. Jag lyckades inte komma på något vettigt och därför lutade jag mig närmare läkarens skrivbord i stället. "Vad är det du skriver för något?"

Läkaren slog ut med armarna över skrivbordet och dolde anteckningarna. Jag förstod att jag gjort honom upprörd. Jag lutade mig stelt bakåt mot stolsryggen. Han spände blicken i mig. "Det verkar som om jag måste göra dig uppmärksam på de grundläggande reglerna. Det är jag som ställer frågorna. Det är jag som är psykiatriker. Och du", sade han, och pekade med pennan mot mig: "är patientien. Har vi förstått varandra?" Han nickade med huvudet som om han uppmanade mig att sam­tycka, och log när jag nickade tillbaka. "Nu", sade han litet vänligare, "vill jag att du berättar om din mam­ma."

Medan jag försökte få ordning på tankarna, satt jag med hängande mun och bara stirrade tomt framför mig. Jag kände mig så vanmäktig. Jag kanske inte var värl­dens smartaste men jag tyckte inte att jag förtjänade att bli behandlad som en idiot. Läkaren studerade mina re­aktioner medan han fortsatte att anteckna. "Nja", bör­jade jag och sökte efter de rätta orden, "min mamma... jag tycker egentligen inte... hon var..."

Han viftade med handen och avbröt mig. "Nej! Här är det jag som står för analysen och du som svarar på frå­gorna. Så säg mig nu, varför misshandlade din mamma

Jag suckade ljudligt. Jag sökte med blicken bakom honom. Jag försökte föreställa mig hur det såg ut på andra sidan persiennerna. Jag hörde ljudet av bilar som for förbi utanför. Jag föreställde mig Rudy som satt i sin stora bil och lyssnade på den där radiostationen som spelade gamla låtar...

"Unge man! Daniel! Vart tog du vägen?" frågade lä­karen med dånande röst.

Skamsen över att jag börjat dagdrömma i läkarens närvaro ryckte jag till och tryckte mig hårdare mot sto­len. Jag skämdes för att jag uppförde mig som en små­unge.

"Jag frågade varför din mamma misshandlade dig?"

Utan att tänka mig för snäste jag: "Hur skulle jag kunna veta det? Det är väl du som är läkare. Det får du försöka svara på. Jag förstår inte dina... dina frågor... och varje gång jag försöker svara avbryter du mig. Var­för skulle jag berätta något om mig själv för dig när du inte ens vet vad jag heter?"

Jag hejdade mig för att hämta andan när jag hörde ett surrande ljud. Läkaren tryckte på en knapp, tog upp te­lefonluren, nickade och lade tillbaka luren. Han viftade med handen framför mig samtidigt som han krafsade ner något på papperet igen innan han sade: "Skulle du kunna lägga den tanken på minnet för mig? Mer än så hann vi inte för den här veckan och jag skall... få se här... om jag ger dig en ny tid i nästa vecka. Hur låter det, tycker du? Jag anser att det här var en mycket bra början, tycker du inte det, Daniel? Så vi träffas nästa vecka. Adjö så länge", sade han och lutade sig fram över skrivbordet.

Jag stirrade bestört på honom. Min hjärna var ett enda virrvarr och jag visste inte hur jag skulle reagera. Är det så här det normalt går till hos en psykiatriker? fråga­de jag mig själv. Det var något som var fel och jag kän­de att detta något var jag själv. Jag satt först orörlig en stund innan jag gled ner från stolen och gick fram till dörren. När jag öppnade den mumlade läkaren till mig att ha det så bra. Jag vände mig om och log. 'Tack", sade jag med glad röst.

"Nå", sade mrs Catanze, "hur gick det där inne?"

"Jag vet inte. Jag tror inte att jag gjorde särskilt bra ifrån mig. Jag tror att han tycker jag är dum i huvudet", sade jag till Lilian när vi gick ut till bilen. "Han vill att jag skall komma tillbaka nästa vecka."

"Då så, då måste du ha gjort ett bra intryck. Slapp­na av och oroa dig inte så mycket. Kom nu så åker vi hem."

Jag satte mig i baksätet på Rudys bil. Medan gatu­skyltarna svepte förbi tappade jag orienteringen och visste inte var vi var. Jag kände mig ännu mer orolig till sinnes än jag gjort före besöket. Jag ville berätta för Li­lian hur jag mådde men jag visste att jag inte skulle hit­ta de rätta orden och att jag skulle göra mig till åtlöje inför henne och Rudy.

Lilian avbröt mina tankar: "Nå, hur känns det?"

Jag lade armarna hårt i kors över bröstet. "Jag är för­virrad", sade jag med bestämd röst.

"Jaha du", sade hon och jag såg att hon försökte kom­ma på något att säga som skulle få mig att må bättre: "Men sådant här tar tid."

Nästa besök hos psykiatrikern var minst lika bisarrt. "1 dag skall vi börja med att du... Daniel... berättar för mig hur du kände dig när din mamma misshandlade dig. Jag har förstått att hon vid ett tillfälle ..." Läkaren bläddrade i en uppslagen mapp som jag antog handlade om mig. Han började mumla för sig själv innan han slog igen mappen. "Jo", sade han för sig själv. "Du var åtta år gammal när din mamma..." - han satte på sig glasögonen och började läsa från ett papper i mappen - ".,. höll din arm, din högra arm..." nickade han igen men nu mot mig "... över en gasspis. Stämmer det?"

Det var som om en bomb exploderade i magen. Det började rycka i händerna på mig. Med ens kändes hela kroppen som gummi.

Jag stirrade på hans ansiktsrörelser när han oberört lade tillbaka pappersarket på skrivbordet - ett papper som beskrev de mest fasansfulla detaljerna i mitt liv. De där krumelurerna på papperet handlar om mitt liv - mitt liv som den store läkaren håller i sina händer - och han vet fort­farande inte ens vad jag heter! Herregud! skrek jag inom-bords. Det här är vrickat!

"Daniel, varför tror du att din mamma brände dig den dagen? Du minns väl händelsen, gör du inte det... Da­niel?" Han gjorde en liten paus.

Jag grep tag om armen med fingrarna och kände hur jag flyttades bakåt i tiden.

"Säg mig", tillade han, "vad känner du inför din mamma?"

"David", sade jag med iskall röst. "Jag heter Davidl" skrek jag. "Jag tycker hon är sjuk i huvudet och det rycker jag att du också är!"

Han reagerade inte ens. "Du hatar din mamma, eller hur? Det är helt förståeligt. Du måste försöka uttrycka dig. Fortsätt berätta. Vi måste börja någonstans så att vi kan bearbeta de här sakerna, de här problemen, för att..."

Jag slutade lyssna på vad läkaren sade. Det började klia på högerarmen. Jag rev mig för att bli av med klä­dan och sedan sänkte jag blicken. Hela armen omvärvdes av lågor. Jag hoppade nästan upp från stolen när jag skakade på armen i ett försök att släcka elden. Jag knöt nävarna medan jag blåste på lågorna. Herregud, nej! skrek jag inombords. Det här kan inte vara sant! Snälla, hjälp mig! Hjälp! Jag försökte skrika till psykiatrikern. Jag särade på läpparna men fick inte fram ett ljud. Jag kän­de hur det strömmade tårar nedför kinderna medan brandgula och blå flammor dansade på min arm...

"Ja! Underbart!" ropade läkaren. "Bra! Låt det kom­ma ut! Det är bra, Daniel. Berätta nu, Daniel. Hur kän­ner du dig just nu? Är du... upprörd? Känner du dig aggressiv? Skulle du vilja avreagera dig på någon eller något?"

Jag tittade på armen. Lågorna hade försvunnit. Trots att jag försökte allt jag kunde lyckades jag inte sluta dar­ra och skaka. Jag stödde armen med min andra hand och blåste varsamt på den i ett försök att trösta mig själv. Jag lutade mig framåt för att resa mig och höll fort­farande om högerarmen. Jag torkade mig i ansiktet så gott det gick innan jag öppnade dörren för att gå där­ifrån.

Läkaren rusade upp från sitt skrivbord. "Okej, du kan gå tidigt. Vi har gjort framsteg i dag. Låt inte detta på­verka dig. Jag bokar in dig för nästa ..."

Pang! Jag slängde igen dörren så hårt jag kunde.

Utanför hoppade receptionisten som var en äldre kvinna upp från stolen. Jag stannade till vid hennes skrivbord ett ögonblick. Det såg ut som om hon tänk­te skälla ut mig men sedan tog hon sig en lång titt på mitt ansikte. Hon slutade tala mitt i en mening och vände sig om för att svara i telefonen. Också den pati­ent som satt och väntade på sin tur vände sig om när jag marscherade ut från mottagningen.

När jag klev in i Lilians bil, råkade jag smälla igen dörren. Pocketboken hon satt och läste for rakt upp i luften: "David! Va...? Det gick snabbt. Är allting som det skall?"

Jag knöt händerna. "Nej! Nej! Nej!" skrek jag. "Den där mannen", sade jag och pekade på byggnaden på andra sidan gatan, "är sjuk! Han frågar mig jättekonsti­ga saker. I dag frågade han mig hur jag kände mig när..."

"Men David", sade hon med bestämd röst. "Det är hans jobb. Han är psykiatriker. Jag är säker på att han bara försöker hjälpa..."

"Nej!" gastade jag till och skakade på huvudet. "Han frågar inte som du eller ms Gold brukar göra utan han kommer med sjuka frågor. Som hur kändes det att bli bränd på en gasspis? Och att det var helt okej att hata min mamma", sade jag och härmade läkarens tonfall. "Jag vet inte vad jag skall säga till honom. Han är knäpp. Det är han som behöver hjälp, inte jag. Det är han som är sjuk."

"Var det därför du var så upprörd förra veckan? Var det likadant förra gången också?" frågade Lilian.

Jag nickade. "Jag fattar ingenting. Jag känner mig så dum, så liten. Jag vet vad min mamma gjorde mot mig och jag försöker verkligen glömma alltihop. Kanske är min mamma galen. Jag vet att det är alkoholen men jag måste få veta om jag också är galen? Kommer jag att slu­ta på samma sätt som Hon? Jag vill bara veta. Jag vill bara veta varför det blev som det blev. Vi var den per­fekta familjen. Vad var det som gick fel?"

Efter att jag vräkt ur mig detta och släppt fram mina känslor sträckte jag ut mig i passagerarsätet. Lilian luta­de sig över mot mig. "Känns det bättre nu?"

"Ja", svarade jag. Hon startade bilen. Jag kände att jag strax skulle somna. Jag höll om högerarmen strax ovanför handleden. Jag ansträngde mig för att hålla mig vaken en liten stund till. "Mrs C, jag vill aldrig gå till­baka dit igen - någonsin", sade jag. Och sedan blev allt mörkt.

Dagarna därefter höll jag mig på mitt rum. När Big Larry frågade om jag ville följa med och titta på när han bowlade, samtyckte jag glatt och återigen begav min fosterbror och jag oss iväg på nya äventyr. När vi cykla­de genom Daly City, förstod jag vart vi var på väg. Larry och jag cyklade längs den lilla gatan som ledde till parkeringsplatsen utanför Thomas Edison Elementary School. Jag saktade ner och tittade på barnen som lek­te vid gungorna. Jag bromsade så att jag sladdade med cykeln och ställde mig för att andas in den friska doften från ekarna. Det kändes som en evighet sedan jag varit ett lyckligt barn som lekt på just denna skolgård på ras­terna.

En tung dimma såg ut att sväva över skolan innan den sänkte sig. Jag kunde inte längre urskilja barnen när det grå diset såg ut att svälja också dem. Efter några mi­nuter var det bara ljuden från barnens skratt som avslö­jade att de befann sig där.

Jag skakade av mig tankarna på mitt förflutna när jag flåsande cyklade uppför en backe och bort från min gamla skola. Tio minuter senare stannade Larry och jag till vid mataffären Sky Line - samma affär som jag snat­tat i när jag sprang från skolan under lunchrasten. Jag höll mig tätt intill Larry. Jag var säker på att någon skulle känna igen mig. "Hur är det?" frågade Larry när vi sakta gick längs gångarna.

"Bra", svarade jag lågt. Innan vi svängde runt hörnen tittade jag mig oroligt omkring. Jag gick som i ultrarapid och högg tag i Larrys skärp för att be honom gå saktare. Nu befann jag mig på Hennes område.

"Men vad är det med dig egentligen?" frågade han ef­ter att jag ryckt tag i honom igen.

"Sch, det var här jag bodde förut", viskade jag.

"Gjorde du? Häftigt", sade Larry och tog ett bett av en fruktpaj när vi gick ut ur affären. "Var det därför du var så konstig utanför skolan?"

"Jag... jag tror det", svarade jag.

Efter att Big Larry ätit upp ytterligare två pajer, lite godis och druckit två läsk, gav vi oss iväg till bowling­hallen. När vi cyklade längs Eastgate Avenue blev det för mycket för mig. Jag hoppade av cykeln och stirrade längs gatan medan jag gick. "Stanna!" ropade jag högt utan förvarning.

Larry dök upp bakom mig. Han flåsade som en hund. "Vad är det?"

"Kan du göra mig en tjänst", frågade jag. "Kan vi inte cykla längs den här gatan i stället?"

Det ångade ur munnen på honom. "Jo, det kan vi väl. Men varför?" frågade han.

"Om du lovar att inte säga något?"

"Visst, men vad är det frågan om?"

"Säg inget... men det var på den här gatan jag bodde."

Larrys huvud svängde runt tills han fick syn på skyl­ten med gatunamnet. "Häftigt! Vilket hus?"

"Det mörkgröna. På vänster sida i mitten", sade jag och pekade.

"Du, jag vet faktiskt inte riktigt", sade Larry och ska­kade på huvudet. "Lilian skulle absolut inte gå med på det. Så det är ingen bra idé! Och tänk om din mamma eller dina bröder är utanför?"

Jag parkerade cykeln bakom några buskar och gick ett par meter framåt och spejade bort längs gatan. Jag hör­de hur Larry gick med dröjande steg bakom mig. Mitt hjärta slog vilt. Jag visste att jag gjorde något som var fel och farligt. "Om ni beslutar er för att genomföra det här uppdraget..." viskade Larry som om vi bägge var mitt uppe i ett avsnitt av Mission: Impossible.

"Kom igen. Kusten är klar", sade jag och tecknade åt Larry att följa efter.

Larry ruskade på huvudet. "Tycker du verkligen att vi skall göra det här?"

"Kom igen nu då", tiggde jag och bad. "Jag har aldrig bett dig om någonting förut. Mrs C kommer aldrig att få veta något. Dessutom, lovar jag att göra dina hushålls­sysslor i en vecka. Okej? Snälla?"

"Kör till då. Men det är du som kommer att råka illa ut om det går snett."

Jag hämtade cykeln och körde långsamt med pedalen tryckt mot bromsen. Det verkade vara tomt utanför Hu­set. Jag såg att garagedörren var stängd. När vi kom när­mare det grönsvarta huset, brast jag ut i ett glädjeskrik. Det här är ju helhäftigt, sade jag till mig själv. Plötsligt dök ett par huvuden upp i mina bröders sovrumsfönster. "Skit!" muttrade jag.

"Vad är det?" frågade Larry.

"Cykla på bara!" fräste jag.

"Va?"

"Men vad är det som händer?"

"Inte nu!" ropade jag. "Kom igen nu! Cykla! Cykla! Cykla!"

Jag lutade mig fram över styret och trampade så hårt att jag trodde kedjan skulle flyga av. När vi nådde fram till slutet av gatan sladdade jag till och stannade. Det kändes som om hjärtat hade fastnat i halsen på mig. Jag väntade på att garagedörren skulle svänga upp och att Hon skulle köra ut i full fart med herrgårdsvagnen eller att mina bröder skulle komma flygande på sina cyklar och jaga mig längs gatan. Jag hade redan tänkt ut flera flyktvägar.

"Såg du?" frågade jag.

"Såg vadå? Vad är det med dig?" frågade Larry.

"Fönstret!" sade jag fortfarande med andan i halsen och pekade bort längs gatan. "Mina bröder...de såg mig!" Jag var på helspänn och stirrade oavvänt mot Hu­set för att se om något rörde sig.

Ingenting hände.

"Herregud", klagade Larry, "du har tittat för mycket på James Bond. Jag såg inte något. Du inbillar dig bara. Kom igen nu så sticker vi. Och kom ihåg", sade Larry när han trampade iväg, "vad du lovat."

"På villkor att inte mrs C får reda på det!" svarade jag och försökte hinna ifatt honom.

Några timmar senare när Larry och jag återvände till fosterhemmet kände jag kalla kårar längs ryggraden. "Vad är det frågan om?" viskade jag till Larry. Han titta­de på mig och himlade med ögonen att han inte visste.

"Du", sade han, "jag går upp till övervåningen och tar mig lite att äta och kollar läget åt dig, okej?"

Jag samtyckte genast och betraktade Larry gå uppför trappan där jag stod vid avsatsen längst ner. Plötsligt dök mrs Catanze upp i mitt blickfält. Instinktivt drog jag mig avsides. "Larry!" gastade hon. "Kom genast hit, din helvrickade unge! Och du där", sade hon och peka­de ner mot mig, "Jag ser dig allt! Gå till ditt rum och vänta på mig där. Marsch! Båda två."

Mina ögon blev stora som tefat. Jag log så brett att jag visade tänderna medan jag pekade mot mitt bröst. "Me­nar du mig?" frågade jag. Hon log tillbaka men hade händerna i sidorna så jag förstod att jag var illa ute. Jag väntade på mitt rum och undrade vad jag kunde ha gjort för fel. Jag hade inte snattat godis från affärerna i närheten på flera dagar. Och Larry Junior och jag såg till att undvika varandra. Jag hade ingen aning om vad jag hade gjort mig skyldig till.

Jag behövde inte spetsa öronen för att höra vad som sades. "... det är meningen att du skall ta ansvar för Da­vid när ni är tillsammans. Han är bara en småunge. Du har ju sett hur han är."

"Men mamma. Han är ju tolv år. Han kan ta hand om sig själv. Dessutom har vi inte gjort något", sköt Larry in. Jag visste fortfarande inte alls vad Larry och jag hade gjort för fel.

"Inte? Hur kommer det sig då att Davids mamma, hans riktiga mamma, har ringt mig hela eftermidda­gen?"

Aj, aj, aj, sade jag till mig själv och svalde hårt. Utan­för hördes en bildörr slå igen. Jag skuttade fram till fönstret och såg Rudy vinka åt mig. Jag sjönk åter ner på sängen och väntade på min tur.

Jag reste mig upp illa kvickt och sprang in i köket. Egentligen tyckte jag att situationen var ganska intres­sant för trots att jag var illa ute behövde jag inte vara rädd för att mrs Catanze tänkte slå mig. När jag kom ut i köket var jag nyfiken på vad Lilian hade i beredskap för mig. Det här var första gången som jag skulle få vad Big Larry hade kallat för en rejäl uppsträckning.

"Säg nu till mig", började Lilian med händerna sta­digt i sidorna, "säg nu till mig att du inte övertalade det här vandrande toffeldjuret att cykla förbi din mammas hus."

Jag svalde hårt och försökte på nytt charma mrs C och log mitt allra bredaste leende: "Toffeldjur?"

"En insekt utan hjärna! Vilket du kommer att för­vandlas till om du inte svarar på mina frågor!" vräkte Lilian ur sig.

"Vad i hela friden är det som försiggår här?" ropade Rudy när han kom ut i köket.

"Stå still! Våga inte gå härifrån!" sade Lilian i var­nande ton och vände sig om mot sin man.

När hon inte såg mig satte jag handen för munnen och fnittrade till. Jag tyckte att hennes anmärkning om Larry var vansinnigt rolig. Jag kunde föreställa mig ho­nom med enorma fasettögon och överdimensionerade vingar där han flög omkring och letade efter mat. Jag hade aldrig sett Lilian så upprörd tidigare. Och jag viss­te att det enda jag behövde göra var att rida ut stormen. Det här var väl inget att bli upprörd för? sade jag för mig själv.

A andra sidan såg Big Larry helt förkrossad ut.

Lilian gick rakt fram till Rudy, som for fram och till­baka med blicken mellan Larry och mig. "De här två praktidioterna tog sig en liten cykeltur förbi Davids mammas hus."

"Herregud!" utbrast Rudy.

Jag kunde inte alls förstå vad jag ställt till med. Det här var väl inget att bli upprörd för? sade jag till mig själv igen.

"Förlåt", hasplade jag ur mig. "Det var mitt fel. Jag bad Larry att följa med. Det enda vi gjorde var att cyk­la längs den där gatan. Vad är det som är fel med det?" frågade jag oskyldigt.

"Jo, det skall jag säga dig. Din mamma har ringt som en galning hela eftermiddagen och gormat och skrikit om att du", sade Lilian och pekade på mig, "är ute och härjar på gatorna."

"Nej!" Jag ruskade på huvudet. "Hon ljuger! Det enda vi gjorde var att cykla längs gatan. Vi gjorde ing­enting, det lovar jag", sade jag och försökte låta lugn.

"David", sade Lilian och suckade djupt, "fattar du inte? Du får inte lov att uppehålla dig i närheten av hu­set, dina bröder eller henne."

Jag slog ut med armarna. "Vänta nu! Det här fattar jag inte. Vad menar du med att jag inte får lov?" skrek jag för att försöka få Lilians uppmärksamhet. Men det var stört omöjligt att få stopp på henne, så upprörd var hon.

"Och som om det inte vore illa nog sade din mamma, den heliga moder Teresa, till mig att om jag inte klarade av Pojken, skulle hon hitta någon som kunde!"

Jag försökte desperat förstå vilken innebörd som låg gömd i orden få lov och klarade av.

Lilian böjde sig ner. "Du får aldrig, aldrig någonsin, göra om det! Du får utegångsförbud!"

"Utegångsförbud?"

"Det stämmer, du har utegångsförbud tills ... tills jag beslutar mig för att ge dig lov att gå ut igen!" avslutade Lilian irriterat innan jag hann fråga henne om vad det hon sagt egentligen innebar.

Larry såg misslynt ut. "Jag sade ju till dig att det inte var någon bra idé."

"Och ... ? Ingenting annat?" frågade jag. Jag visste att Lilian var arg och jag hade åtminstone förväntat mig... men egentligen visste jag inte vad jag hade förväntat mig. Det här orkar jag med, sade jag för mig själv.

Medan Big Larry torkade sig i pannan marscherade Lilian tillbaka till köket. "Se till att torka bort det där fåniga leendet, din jubelidiot", sade hon och tittade på mig. "Förresten, jag glömde att säga att din pappa kom­mer hit klockan sju i morgon bitti så du måste stiga upp tidigt. Det klarar du väl av?" frågade Lilian med ett knip­slugt leende.

"Ja. Det klarar jag av", svarade jag slokörad. "Och du där!" skällde hon och vände uppmärksam­heten till Larry. "Gå till ditt rum!"

Larry ryckte på axlarna. "Måste jag verkligen det, mamma?"

"Sätt fart!" röt Lilian.

När väl Larry hade gått ut ur köket torkade Lilian sig i ögonen. "Kom hit och sätt dig. Nu vill jag att du lyss­nar noga på mig. Din mamma..." Hon hejdade sig för att klara strupen. "David, jag har tagit hand om barn se­dan jag vet inte hur lång tid tillbaka men jag har aldrig, aldrig någonsin, stött på någon som är lika kall som din mamma."

"Och det säger du till mig!" avbröt jag.

"David, det här är inte rätt tillfälle att börja skämta. Det finns en sak du måste inse: du är fosterbarn. Ett fosterbarn. Och på grund av det har du två saker mot dig. Du måste tänka dig för innan du säger eller gör nå­got. Om du ställer till det för dig, kan vi... kan vi förlo­ra dig."

Av allvaret i hennes röst insåg jag att det hon talade om för mig var viktigt. Men jag lyckades helt enkelt inte riktigt begripa vad hon menade.

Lilian nickade och fortsatte prata på en nivå som låg bortanför min fattningsförmåga. "David, om du ställer till det för dig, kan du hamna på anstalt - på ungdomsanstalt. Det är dit man skickar fosterbarn som gjort nå­got dumt. Det är en plats du aldrig skulle vilja hamna på. Jag vet inte vad din mamma har för sig men du, unge man, får nog lära dig att klara av din situation lite bätt­re. Annars får du utegångsförbud - i ett år." Lilian klap­pade mig på knäna och gick sedan ut ur köket.

Jag visste att hon använde min mamma för att skräm­ma mig. Jag visste också att min mamma aldrig kunde komma åt mig nu när jag bodde i fosterhem... eller kun­de Hon det¹.

"Mrs C", ropade jag, "vad innebär utegångsförbud?"

"Bry dig inte om det du. Det förstår du snart", skrat­tade Lilian och promenerade ut i hallen och in i sitt sovrum. "Det kommer du att klara av!"

Samma kväll tänkte jag länge och väl på vad Lilian hade sagt. Efter att Rudy och Lilian gått ut för att äta middag fick jag en obetvinglig lust att ringa till Henne. Jag ville bara tala med Henne, få höra Hennes röst. Jag lyfte luren gång på gång men kunde inte förmå mig att slå numret.

Jag torkade bort tårarna när Connie studsade in i kö­ket. "Vad är det med dig då?"

Jag bröt ihop och berättade för henne vad jag höll på med. Utan ett ord tog Connie telefonluren och slog numret till Henne. Strax därpå kändes det som om jag höll på att kvävas när jag hörde en inspelad röst säga att Hennes abonnemang hade "... upphört".

Connie ringde till telefonbolaget som bekräftade att abonnenten inte lämnat något hänvisningsnummer.

Jag stod framför Connie utan att veta vad jag skulle säga eller göra. Jag visste inte hur jag borde må. Jag viss-te att Hon hade bytt telefonnummer som ett nytt slags "lek" - jag förvägrades privilegiet att ha Hennes telefon­nummer.

När Connies träff för kvällen hämtat henne satte jag mig ner och stirrade in i teverutan. Jag hade aldrig tidi­gare varit ensam i huset. Jag räknade timmarna tills pap­pa skulle komma och hämta mig morgonen därpå. Jag föll i sömn där jag satt och tittade på de svartvita snö­flingorna som dansade över teveskärmen.

Morgonen därpå hasade jag mig upp ur sängen och gnuggade sömnen ur ögonen innan jag gick bort till fönstret i sovrummet. Jag vände mig om och tittade på sängen. Jag mindes inte hur jag kommit dit. Efter att jag tagit på mig mina finaste kläder och tvättat mig i an­siktet två gånger sprang jag bort till fönstret i vardags­rummet. Med stolt hållning stod jag och väntade på pappa.

Efter några minuter började det värka i axlarna men jag stod kvar i samma raka ställning när klockan i var­dagsrummet slog 7.00. Klockan 7.35 hörde jag det ka­rakteristiska ljudet från pappas lånade folkvagn. Jag kostade på mig ett leende efter att ha förvissat mig om att frisyren låg som den skulle. Jag såg en ljusbrun folkvagn kämpa sig fram längs gatan. Men bilen fortsatte förbi. Kanske har han fått fel adress, tänkte jag. Han kommer nog tillbaka om några sekunder.

Klockan 7.55 hörde jag ljudet från en annan folk-vagnsbubbla köra förbi Lilians hus.

Sedan intalade jag mig själv att jag missuppfattat ti­den - att det var klockan åtta och inte sju som pappa skulle komma: att jag hade misstagit mig igen. Oj, så dum jag är! sade jag för mig själv.

Åttaslaget kom och gick och över ett dussin bilar hade hunnit passera huset. När en bil körde förbi, inta­lade jag mig att pappa skulle komma i nästa.

Vid niotiden kom Lilian ut i köket. "David, är du fortfarande kvar?" gäspade hon. Jag nickade bara. "Då skall vi se, vi får titta efter i almanackan. Jag vet att din pappa sade prick sju. Jag skrev ju till och med upp det."

"Jag vet, mrs C", sade jag och försökte verka oberörd. "Han är nog här när som helst..." Jag snurrade runt mot fönstret när jag hörde brummet från ännu en folkvagn som kämpade sig uppför den branta backen. "Ser du? Där kommer han!" skrek jag och pekade ut genom fönstret. Jag grep tag i Lilians hand. Jag ville visa upp henne för pappa när han körde in på uppfarten. "Ja!" jublade jag.

Bilen saktade ner som hastigast men bara för att föra­ren skulle lägga in en lägre växel och knattrade sedan förbi. Jag släppte taget om Lilians hand. Hon såg på mig som om hon ville säga något för att få mig att känna mig bättre.

Jag hade kramp inombords. En stor klump hade fastnat i halsen. "Säg inget!" skrek jag. "Han kommer! Jag vet att han kommer! Du skall få se! Min pappa är här vilken sekund som helst! Vänta bara! Pappa älskar mig! Och snart kommer vi att bo tillsammans och ... och all­tid vara lyckliga. Jag vet att Hon inte älskar mig men pappa gör det. Det är Hon som behöver psykisk hjälp, inte jag. Det är Hon som är sjuk..."

Det var som om luften långsamt pyste ur mig medan jag fortsatte att babbla osammanhängande. Jag kände hur någon hårt grep tag om axlarna på mig. Jag knöt högerhanden, snurrade runt och slog vilt omkring mig. När min blick började klarna och jag såg vem det var jag slog, försökte jag hejda mig. Men det gick inte. Ett ögonblick senare slog jag till Rudy, rakt på underarmen.

Jag tittade upp med tårar i ögonen. Rudy hade aldrig sett mig uppträda på det viset tidigare. Jag ville genast be honom om ursäkt men jag kunde inte förmå mig till det. Jag var trött på att be om ursäkt för allting - för att jag inte förstod vissa ord eller uttryck, för att jag kände mig så förödmjukad av Larry Junior och den galne psy-kiatrikern, för att jag cyklade längs en gata, eller bara för att jag ville höra mammas röst. Och därtill försökte jag intala mig själv att det var jag som hade tagit miste på vilken tid pappa skulle komma och hämta mig!

Jag hade förstått hela tiden att pappa inte skulle kom­ma: att han förmodligen hade fastnat på en bar någon­stans. Han lyckades aldrig hälsa på mig. Men jag hade alltid intalat mig att nästa gång skulle det bli annorlun­da, att nu skulle han lyckas komma och att vi skulle ha jättekul ihop.

Jag förmådde helt enkelt inte försona mig med hur mitt liv egentligen såg ut. Hur i Guds namn hade jag kunnat låta det bli sä här? frågade jag mig själv. Där jag stod och stirrade ut genom fönstret i vardagsrummet visste jag att jag skulle tillbringa ytterligare en dag på det enda stället där jag kände mig trygg och varm - under täcket i sängen.

Jag tittade upp mot Rudy och sedan på Lilian. Jag vil­le tala om för dem båda hur ledsen jag var och hur då­ligt jag mådde. Jag öppnade munnen. Innan jag lycka­des pressa fram orden, vände jag mig om. När jag gick in på mitt rum, hörde jag Rudy viska till Lilian: "Jag tror att vi har fått ett allvarligt problem på halsen."