Författarens anmärkning av namnen i denna berättelse har ändrats av respekt

Det blev aldrig riktigt som förr efter att jag fri­gavs från ungdomsvårdsskolan och återvände till Rudy och Lilian. De andra fosterbarnen var alltid misstänk­samma mot mig. Varje gång jag kom in i ett rum sluta­de de med ens att prata och log falskt mot mig. Varje gång jag försökte delta i ett samtal slutade det med att jag stod där framför dem med händerna nedkörda i byx­fickorna. Efter en evighetslång tystnad hade jag sedan inget annat val än att lämna vardagsrummet medan jag kände deras blickar i nacken. Till och med Big Larry som jag en gång betraktat som min "storebror" gjorde klart att han inte ville ha med mig att göra innan han flyttade därifrån. Efter att ha fått kalla handen av de andra barnen flera dagar i följd tillbringade jag all min tid på rummet. Jag brydde mig inte ens om att min cy­kel hade börjat rosta.

En fredagseftermiddag i juli 1974 hälsade Gordon Hutchenson på. Jag kände hur spänningen vällde upp inom mig när han gick uppför trapporna på väg mot mitt rum. Jag ville så gärna prata med någon. Men av hans bistra min förstod jag att något var fruktansvärt fel. "Vad är det?" frågade jag med låg röst.

Gordon lade handen på min axel. "Du måste packa din väska", sade han med en röst full av medlidande.

Jag föste bort hans hand. För mitt inre såg jag bilder av Kullen. "Varför?" utropade jag. "Vad har jag gjort?"

Gordon förklarade med mild röst att jag inte gjort nå­gonting men att han kände att jag inte riktigt funnit mig till rätta hemma hos Lilian och Rudy sedan jag flyt­tat tillbaka dit. Han sade också att han hade försökt att hitta ett fosterhem åt mig med färre barn. "Dessutom", erkände han, "har det kört ihop sig. Nästa måndag kom­mer en ny kille som är äldre än du att släppas ut från Kullen och... han har anvisats plats här. Så kom igen nu, sätt fart."

Jag ville gråta men i stället sprang jag till mitt rum. Hjärtat slog fort i en kombination av spänning och rädsla över att inte veta vad som skulle hända härnäst. Med blixtens hastighet ryckte jag ut byrålådorna, slet ner kläder från hängarna och tryckte ner så mycket som fick plats i en stor, brun papperspåse. Ett par minuter senare ägnade jag några ögonblick åt att kasta en sista blick på rummet där jag sovit, gråtit, lekt och suttit och tänkt i lite över ett år. Även när jag känt att världen fal­lit sönder runt omkring mig hade jag alltid varit trygg och säker i mitt rum. När jag försiktigt drog igen dörren, slöt jag ögonen och förebrådde mig själv än en gång för att jag gjort bort mig. Fosterbarnets två grundregler som jag hade lärt mig hos tant Mary var att aldrig tillåta sig att bli alltför fäst vid någon och att aldrig ta någons hem för givet. Och jag hade varit dum nog att bryta mot båda reglerna. Jag hade varit så naiv att jag hade övertygat mig själv om att jag alltid skulle få bo hos Rudy och Lilian. Jag blundade och försökte hejda tårarna.

Efter att Gordon hade ringt till ett annat fosterhem var han tvungen att sära Lilian och mig åt där vi snyf­tade i varandras armar. Jag såg in i Lilians ögon och lo­vade henne att jag skulle vara en duktig pojke och att jag skulle hålla kontakten. Utanför huset öppnade Gor­don dörren på sin bruna Chevrolet Nova och hivade in min packning i baksätet innan han lät mig stiga in i bi­len. När han backade ut från uppfarten såg jag tydligt att maskaran rann i strimmor nedför Lilians kinder. Hon stod i fönstret till vardagsrummet, i samma fönster där jag stått i så många evighetslånga timmar - i fåfängt hopp om att min pappa skulle komma på besök. När jag för sista gången vinkade adjö till Lilian, insåg jag plöts­ligt att hon och Rudy hade brytt sig mer om mig och be­handlat mig bättre än mina egna föräldrar.

Varken Gordon eller jag sade någonting på flera mi­nuter. Slutligen harklade han sig. "Du, Dave, jag vet att det är mycket för dig nu på en gång, men..."

"Men vadå?" jämrade jag mig.

Gordon rynkade pannan i vanmakt. "Nu lyssnar du på mig!" röt han. "Det är ovanligt - mycket ovanligt att ett barn får bo i ett och samma fosterhem så länge som du har gjort. Det vet du väl? Och hur länge bodde du där? I över ett år? Det är ju rena rama rekordet."

Jag sjönk ner i sätet i vetskap om att allt han sade stämde. Jag hade tagit så mycket för givet så länge. Jag vred på huvudet och tittade ut genom fönstret och såg välbekanta gator och hus susa förbi.

Gordon slog sönder min koncentration. "Du, David, jag borde inte ha farit ut mot dig så där. Det är bara det att ibland glömmer jag bort hur det är att vara i din si­tuation. I går ordnade jag ett annat fosterhem åt dig men jag kunde inte komma och hämta dig eftersom det drog ut på tiden i domstolen. Och nu... nu har ett an­nat barn tagit den platsen och...jag vet faktiskt inte vad jag skall göra med dig."

"Du skulle kunna köra tillbaka mig till Lilian och Rudy", föreslog jag med låg röst.

"Det går inte. Som jag sade förut fyllde jag i papperen i går att du skulle flytta därifrån vilket innebär att Rudy och Lilian inte längre är dina vårdnadshavare. Det kan vara lite svårt att förstå alla turerna när det gäller sådant här men poängen nu är att jag måste hitta ett nytt hem till dig."

Medan Gordon försökte förklara sammanhanget kom jag plötsligt på att jag glömt cykeln och ännu viktigare - min sköldpadda. Gordon skrattade när jag berättade det för honom och därför drog jag honom lekfullt i ar­men. Han visste hur mycket mina saker betydde för mig, men vi visste båda att det var mycket viktigare att hitta någonstans åt mig att bo.

Gordon stannade till hemma hos sig. Snart satt han med telefonen som klistrad vid örat och bad och bönföll fosterföräldrar i andra ändan att låta mig få bo hos dem om så bara för några dagar. Efter flera timmar slängde han ifrån sig telefonen i ren vanmakt. "Fan också!" sade han. "Det finns aldrig fosterhem så det räcker! Och alla vi har är fulla!" Jag betraktade honom när han återigen kastade sig över telefonen. Några sekunder senare änd­rade han tonfall. Trots att han vände ryggen mot mig hörde jag hur han frågade med låg röst: "Hur många är de på A-flygeln? Jaså? Okej, då får ni reservera en säng åt Pelzer. Nej, nej, han har inte gjort något, inga ankla­gelser. Jag försöker bara placera honom och alla foster­hem är fulla. Okej, tack. Jag slår dig en signal när vi när­mar oss Kullen."

När Gordon vände sig om och såg på mig förstod han att jag visste vad det var fråga om. "Jag är ledsen David, men jag visste ingen annan råd."

Jag var så mentalt utmattad att jag inte längre bryd­de mig. På något underligt sätt såg jag faktiskt fram emot rutinerna på Kullen och att få återse vårdare som Carl Miguel. Innan jag hann säga till honom att köra mig till Kullen knäppte han med fingrarna och ryckte åt sig kavajen, rusade ut genom ytterdörren och befallde mig att följa med honom ut till bilen. Inne i bilen log han illmarigt åt mig. "Jag borde ha tänkt på det här ti­digare. En del av de här föräldrarna klarar inte av att säga nej när de väl får se er med egna ögon. Jag vet att det är tuffa bud men det krävs desperata åtgärder när det är kris."

Jag rynkade pannan och försökte förstå vad Gordon menade. Innan jag hann fråga slungades jag framåt när han slängde i backen för att parkera. "Så där", förkun­nade han stolt, "då var vi framme. Upp med hakan nu." Gordon såg stolt ut när han knackade med knogarna på myggdörren, en bråkdels sekund innan han klev in.

Jag kände mig som en inbrottstjuv som i lönndom smög mig in i någons hem. Några huvuden stack fram från köket bredvid. "Ta det nu bara lugnt och gå och sätt dig." Gordon tecknade mot en soffa innan han blinkade åt mig. Han snodde runt på klacken och slog ut med armarna. "Harold! Alice! Vad trevligt att se er! Hur har ni haft det!" Han försvann ut i i köket.

Jag skakade på huvudet och småskrattade för mig själv åt Gordons kameleontlika personlighet. Jag visste att om han bara satte den sidan till kunde han charma vem som helst. Han påminde mig om de där bilförsäl­jarna på teve som aldrig gav sig.

Innan Gordon hann dra fram en stol för att sätta sig vid köksbordet förstod jag att det här skulle bli svårt. Mannen, som hette Harold och hade på sig en halm­hatt, ruskade på huvudet. "Nix, vi kan inte ta emot någ­ra fler. Vi har inte plats", grymtade han och drog ett bloss på en smal cigarrett.

Jag grep efter min vid det här laget redan skrynkliga papperspåse och skulle just resa mig upp när hans hust­ru, Alice, sade: "Men Harold, lugna dig nu. Det verkar ju vara en bra kille." Alice lutade sig fram mot mig och log. Jag höjde på ögonbrynen och log tillbaka.

"Vi har inte tillstånd att ta emot pojkar. Det vet du", konstaterade Harold.

Gordon flikade in. "Det gäller bara några dagar tills jag hittat en plats åt honom. Jag borde ha hittat ett hem åt honom, tills... tills på måndag... senast onsdag. Ni skulle verkligen göra mig, och David, en stor tjänst."

"Och papperen?" frågade Alice.

Gordon höjde ett finger. "Hmmm... jag har inte med mig dem, men...jag tar med mig dem nästa vecka och... vi får helt enkelt... flytta fram datumet några da­gar... Oj, har klockan redan hunnit bli så mycket! Jag måste rusa! Tack så mycket. Vi ses nästa vecka", sade han och försvann som ett skott innan Harold och Alice hann ändra sig.

Jag satt som fastnitad i soffan och tryckte påsen mot bröstet. Jag höll huvudet sänkt medan Alice och Harold diskret betraktade mig och försvann ut i vardagsrum­met. "Nå, var skall han sova någonstans?" frågade Ha­rold bistert. Efter att de gnabbats en liten stund be­stämde Alice att jag skulle dela rum med Michelle, ett sjuttonårigt fosterhemsbarn som arbetade på nätterna. Harold fortsatte att protestera och hävdade att det inte var tillrådligt att jag skulle dela rum med en tjej. I ett försök att göra gott intryck stegade jag fram till honom, såg honom rakt i ögonen och tillkännagav med hög röst: "Det är helt okej! Jag har ingenting emot det!"

I samma ögonblick som orden kom över läpparna in­såg jag att jag gjort bort mig. I fyra nätter fick jag kura ihop mig under några gamla yllefiltar på soffan i var­dagsrummet. Jag visste inte varför Harold hade blivit så upprörd men jag hade åtminstone någonting att sova på. Det var jag tacksam för.

Veckan därpå, efter att jag snabbt kontrollerat inne­hållet i min papperspåse och vinkat farväl till Alice -mrs Turnbough - klev jag in i Gordons bil för att åka till ett nytt fosterhem. Han försäkrade mig att han hittat det perfekta hemmet trots att mina nya fosterföräldrar aldrig haft några fosterbarn och fått sin licens så sent som dagen före. Det bubblade inom mig av motstridiga känslor. Ju mer Gordon försökte övertyga mig om hur bra mina fosterföräldrar var, desto mer insåg jag hur de­sperat han var att hitta ett hem åt mig.

Efter några kilometer parkerade Gordon framför ett litet brunt hus. När jag klev ut ur bilen, suckade jag och log tillgjort mot kvinnan på den överbyggda entrén. In­nan Gordon hann presentera oss för varandra, flög kvinnan nedför trappan och tryckte mig mot sitt bröst. Mina armar hängde slappt längs sidorna medan kvinnan strök mig över ansiktet med sina sandpapperssträva händer. Jag visste inte riktigt vad som förväntades av mig. Jag trodde att kvinnan förväxlat mig med något annat barn. Efter att hon klappat mig och nupit mig i kinderna och utsatt mig för ännu en omgång omfam­ningar som kändes som om revbenen skulle krossas, höll hon mig på armlängds avstånd och betraktade mig. "Nä men, vad gullig du är!" kuttrade hon och skakade mig om axlarna så häftigt att mitt huvud åkte upp och ner. "Oj, oj, oj, jag skulle kunna äta upp dig! Gordon, han är så gullig! David", gastade kvinnan och ryckte tag i mig och släpade mig uppför trappan, "Du anar inte hur länge jag väntat på en pojke som du!"

Jag snubblade in i ett litet vardagsrum och kämpade för att inte mista balansen. I samma ögonblick som jag lyckades hämta mig, knuffade den galna kvinnan ner mig på soffan. Gordon gjorde sitt bästa för att lugna ner kvinnan genom att tvinga henne att läsa tjocka luntor med papper innan hon åtog sig vårdnaden om mig. Till sist fick han henne att sätta sig ner och berättade allt han kunde komma på om vad jag var för slags person medan han gång på gång betonade för henne att om hon hade några frågor var det bara att ringa till honom. "Du behöver inte oroa dig det minsta", sade hon och log och fattade min hand. "En sådan här liten pojke kan ändå inte ställa till med några problem att tala om."

Gordon och jag blinkade samtidigt mot varandra. "Då så", småskrattade han, "skall jag ge mig av och låta er två lära känna varandra."

Jag följde Gordon till dörren. Utan att hon märkte det böjde han sig ner och viskade: "Var nu en duktig li­ten pojke." Jag kröp ihop och försökte se så liten ut som möjligt - vilket han visste att jag skulle göra.

Efter att Gordon kört iväg slängde sig kvinnan på sof­fan. Hon blinkade med ögonen och ruskade på huvudet en lång stund. Jag trodde hon skulle börja gråta. "Du var... minsann en gullig en du!"

Jag log tillbaka och utan att tänka sträckte jag fram handen. "Jag heter David Pelzer."

Kvinnan satte handen för munnen. "Åh, vad dum jag är. Jag heter Joanne Nulls och du kan kalla mig för mrs Nulls. Verkar det bra?"

Jag nickade och insåg mycket väl att Joanne betrak­tade mig som ett småbarn och inte som den trettonårige tonåring som jag ville behandlas som. "Det var hemskt vänligt av dig... mrs Nulls", svarade jag.

Som en blixt hoppade mrs Nulls upp ur soffan och vi­sade stolt upp ett inramat fotografi som föreställde hen­nes man. "Det här är Michael", kuttrade hon. "Mr Nulls. Han jobbar på posten", sade hon medan hon tryckte fotot mot bröstet och klappade det som om det vore ett barn.

Jag kände mig lättare till sinnes när jag äntligen fick träffa mr Nulls som ville att jag skulle kalla honom för Michael. Av Joannes ansiktsuttryck förstod jag att hon inte uppskattade att Michael tog så lätt på det hela el­ler att hennes regler ändrades.

När Michael var hemma lyckades hon lägga band på sig men i samma ögonblick han gav sig iväg till arbetet, började hon behandla mig som en docka. Joanne insi­sterade på att få tvätta håret på mig, förbjöd mig att cyk­la längre än till hörnet av kvarteret och i stället för de två dollar och 50 cent som jag fått hos paret Catanze i fickpengar, släppte hon stolt ner två tjugofemcentsmynt i handen på mig. "Gör nu inte av med allt på en gång", varnade hon.

"Nej då, oroa dig inte. Det skall jag inte göra", för­säkrade jag henne och undrade vad jag skulle ha de två ynka mynten till.

På grund av Joannes alla förbud tillbringade jag det mesta av min tid med att gå runt i huset. Vardagsrum­met var belamrat med prydnadssaker av alla de slag. Jag brukade stå flera timmar i sträck och stirra på alla sa­kerna. Fram på eftermiddagen var jag oftast så uttråkad att jag slängde mig framför teven och tittade på tecknat. När jag inte stod ut med att se en enda film till bruka­de jag gå till mitt rum och fördriva tiden med att färg­lägga en ritbok som Joanne givit mig.

Precis som när jag bodde hos Henne, kände jag på mig när någonting inte stämde. Till och med när dörren till mitt sovrum var stängd kunde jag höra hur dämpa­de gräl växte till ursinniga bråk. Flera gånger hörde jag Michael gapa om vad det innebar att jag bodde hemma hos honom. Jag visste att det varit Joannes idé att skaffa ett fosterbarn eftersom hon berättat för mig att hon kände sig ensam och inte kunde få några barn. Varje gång som Joanne och Michael bråkade for bilder av mina föräldrar genom huvudet på mig. Jag insåg visser­ligen att jag inte svävade i fysisk fara men ändå satt jag hopkurad i hörnet längst bort i mitt rum med en filt över huvudet. En gång när det var några dagar kvar tills skolan skulle börja, grälade de så högt att fönstren till mitt rum började skallra.

Morgonen därpå försökte jag prata med Joanne som verkade vara nära att bryta ihop. Hela dagen satt jag i soffan och betraktade hur hon höll sitt bröllopsfoto mot bröstet och långsamt gungade fram och tillbaka i stolen. Så tyst jag förmådde smög jag till mitt rum och packade ner mina kläder i den slitna bruna papperspåsen. I det ögonblicket visste jag att det bara var en tidsfråga innan jag skulle flyttas vidare.

Mina problem hos paret Nulls förbleknade första da­gen på Parkside Junior High School. Jag satt stolt och rak i ryggen vid det stora runda bordet i klassrummet. Jag log mot de andra pojkarna som öppet drev med mig. En av pojkarna, Stephen, knuffade till mig och hävda­de att en av tjejerna vid det andra bordet tittade på mig hela tiden. "Och?" frågade jag. "Än sen då?"

"Om du gillar en tjej skall du kalla henne för s-lampa", förklarade Stephen.

Jag lade huvudet på sned. Medan jag tänkte på ordet som Stephen ville att jag skulle säga nickade de andra pojkarna uppmuntrande. Efter att mina nya vänner tja­tat på mig en stund, försökte jag se så tuff ut som möj­ligt när jag böjde mig ner över tjejen och viskade: "Du är den snyggaste s-lampa jag någonsin sett."

Allt stim och stoj inne i salen dog tvärt och det blev knäpptyst. Alla tittade åt mitt håll. Tjejerna vid bordet satte händerna för munnen. Jag svalde hårt och förstod att jag gjort helt fel - igen.

När lektionen var slut sprang alla iväg för att komma ut först. I det ögonblicket jag kom ut, var det som om solen gick i moln. Jag tittade rakt upp och stirrade in i ansiktet på den störste åttondeklassare jag någonsin sett. "Vad kallade du min syster för?" sade han hotfullt.

Jag svalde hårt igen. Jag försökte komma på något smart att säga. I stället sade jag som det var. "S-lampa", gnydde jag. Sekunden senare hade han slagit min näsa i blod. Han var så snabb med knytnäven att jag inte ens hann uppfatta slaget.

Jag slöt ögonen innan jag svarade samma sak igen.

Pang.

Efter sex knytnävsslag i ansiktet insåg jag att jag inte skulle använda mig av ordet s-lampa eftersom det tydli­gen betydde någonting fult. Jag bad den väldige åtton-deklassaren om ursäkt varpå han klippte till mig en sis­ta gång till och vrålade: "Kalla aldrig någonsin mer min syster för slampa!"

Några veckor senare när jag kom hem från skolan, satt Joanne med ansiktet begravt i händerna. Jag rusade fram till henne. Hon snyftade att hon och Michael skulle skilja sig. Det började bulta i huvudet på mig. Jag satt vid hennes fötter när hon berättade för mig att Mi­chael hade en affär med en annan kvinna. Jag nickade medan Joanne grät men jag förstod egentligen inte vad hon menade. Jag visste bättre än att fråga.

Jag höll om henne tills hon grät sig till sömn. Jag kände mig stolt. För första gången i mitt liv hade jag tröstat någon annan. Jag släckte ljuset i vardagsrummet och lade en filt över Joanne innan jag gick igenom in­nehållet i min papperspåse en sista gång för att kontrol­lera att jag packat ner allt. Jag låg på sängen och visste att jag varit en av orsakerna till skilsmässan. Två dagar senare körde Gordon mig därifrån i sin Chevy Nova och det sista jag såg av Joanne var att hon stod och grät på farstukvisten.

Jag grävde i byxfickan efter en skrynklig papperslapp med alla adresser och telefonnummer till mina hit­tillsvarande fosterhem. Jag lånade en penna av Gordon och drog ett streck över Joanne och Michael Nulls. Jag kände ingen ånger. Jag visste att om jag började tänka på vilka känslor jag hyste för Joanne Nulls, Alice Turn-bough och Lilian Catanze, skulle jag bryta ihop och börja gråta. Det kändes som om jag var bortom det. För­siktigt vek jag ihop lappen med adresser och stack ner den i bakfickan.

Jag trängde bort alla känslor som jag hade haft för pa­ret Nulls - eller någon av de andra - och tittade ut ge­nom bilfönstret. Jag trodde inte det var sant. För ett ögonblick fick jag för mig att Gordon körde mig till Daly City. "Åker du åt rätt håll?" frågade jag med ynk­lig röst.

Gordon suckade. "Jo, du David... vi har... brist på fosterhem. Det enda som jag lyckats ordna åt dig ligger i närheten av din mammas hus."

Jag kände en klump i halsen. "Hur nära då?" fick jag fram.

Några kilometer", svarade Gordon med entonig röst. Jag nickade och såg Thomas Edison Elementary School avteckna sig genom bilfönstret. Jag räknade ut att det var knappt två kilometer från skolan till Hennes hus. Jag kände hur bröstet snördes åt. Tanken på att bo sa nära Henne gjorde att mitt hjärta hoppade över ett slag. Men det var något som inte stämde. Jag pressade ansiktet mot rutan. Skolan hade genomgått en radikal förändring. "Vad har hänt här?" frågade jag och ruskade undrande på huvudet.

"Jaså, du menar skolan? Det har blivit high school nu. Det är där du kommer att gå."

Jag suckade. Förblir ingenting längre som det var? frå­gade jag mig själv med sarkastisk röst. Som hastigast kände jag glädje över att få träffa lärarna som räddade mig, men det var en känsla som strax försvann. Det var först när Gordon svängde bort från skolan, i motsatt riktning från gatan där Hon bodde, som jag började an­das lite lättare. Det kändes som om jag färdades bakåt i tiden när Gordons bil puttrade fram längs gator som kantades av samma typ av hus som det som Hon bodde i på Crestline Avenue. Men husen var mycket mindre än jag mindes dem. Och underligt nog kände jag mig trygg. Jag sprack upp i ett leende när jag förundrades över de höga palmerna på framsidorna till enplanshusen som nu såg så oerhört små ut. Det var svårt att tro att det gått nästan två år sedan jag räddats. Jag vevade ner rutan, blundade och andades in den fuktiga och kyliga luften.

Gordon parkerade bilen högst upp i en brant backe. Jag följde efter honom uppför en rödmålad trappa in i ett hus som såg exakt likadant ut som Hennes. När yt­terdörren öppnades höll Ögonen på att fara ut ur huvu­det på mig. Gordon lutade sig ner mot mig. "Fixar du det här? Du är väl inte fördomsfull, hoppas jag?"

Jag ruskade på huvudet med öppen mun. "Fördoms­full?" frågade jag. Jag hade aldrig tidigare haft svarta fosterföräldrar. En lång kvinna skakade hand med mig och presenterade sig som Vera. Automatiskt gick jag och satte mig i vardagsrummet medan Gordon och Vera pratade med varandra i köket. Jag såg mig omkring och granskade vartenda hörn, varje vrå i Veras hus. Hela bottenvåningen såg likadan ut i planlösningen. Jag mindes att väggarna hos Henne stank av tjock och kvä­vande cigarrettrök och den tunga äckliga lukten av djururin. Men hos Vera kändes det rent och fräscht. Ju mer jag såg av Veras hem, desto mer log jag.

Några minuter senare satte sig Gordon bredvid mig på soffan. Med handen på mitt knä varnade han mig för att inte gå närmare Hennes hus än en kilometer. Jag nickade och förstod innebörden av Gordons befallning. Men jag var rädd för att Hon skulle hitta mig. "Kommer du att tala om för henne var jag är?"

"Nu är det så här", började Gordon och försökte hit­ta de rätta orden, "att enligt lagen behöver jag endast berätta för din mamma att du bor inom stadsgränsen. Utöver det ser jag verkligen ingen anledning att berät­ta någonting alls för henne. Jag tror du har insett att jag inte uppskattar henne något vidare." Sedan förändrades hans ansiktsuttryck. "Och för Guds skull, se nu till att du håller dig så långt borta från henne som möjligt! Är du fullständigt på det klara med det?"

"Fullständigt", svarade jag och gjorde honnör.

Gordon smällde lekfullt till mig på knät när han res­te sig upp från soffan. Jag följde med honom till dörren och skakade hand med honom. Att Gordon lämnade mig hemma hos främmande människor för att de skulle ta hand om mig var det svåraste men mest välbekanta inslaget i vår relation. Jag kände mig alltid lite skrajsen - och han lade alltid märke till det. "Det kommer att ordna sig. Familjen Jones är bra människor. Jag tittar förbi och ser hur du har det om några veckor."

Mycket varsamt stängde Vera dörren efter Gordon och ledde mig längs en smal hall. "Ursäkta, men vi viss­te inte att du skulle komma", förklarade hon med vän­lig röst och öppnade sovrumsdörren längst bort i hallen. Jag steg in i ett rum med vita väggar. Mot ena väggen stod en bred säng och mot den andra en resårsäng. Vera förklarade att jag skulle dela rum med hennes yngste son och det märktes att hon egentligen inte alls gillade tanken. Jag log tillgjort mot Vera när hon gick ut ur rummet och lämnade mig ensam. Mycket långsamt packade jag upp mina skrynkliga kläder ur papperspåsen och lade dem i prydliga små högar vid huvudändan av resårsängen. Jag fördrev tiden med att ordna kläderna som om de låg i en byrålåda. Plötsligt blundade jag och grät inombords vid tanken på att jag aldrig skulle få vara tillsammans med paret Catanze igen.

Senare på eftermiddagen presenterades jag för de sju andra tonåriga fosterbarnen som bodde i ett provisoriskt rum i garaget. Varenda kvadratcentimeter av golvet upptogs av madrasser. Ett par gamla lampor svepte in rummet i ett mjukt sken och längs en vägg stod några provisoriska bokhyllor där barnen kunde ställa sina till­hörigheter. Jag ruskade av mig rädslan jag fortfarande kände efter att ha träffat Jody, Veras man, som skrocka­de likt jultomten när han hystade upp mig i luften så att jag nästan slog huvudet i taket. Jag blev snabbt varse att oavsett vad som pågick i huset slutade alla med vad de hade för händer i samma ögonblick som Jody kom hem, och började tävla om hans uppmärksamhet. Trots trång­boddheten var familjesammanhållningen äkta. Jag hop­pades bara att jag skulle få stanna tillräckligt länge för att hinna lära mig deras telefonnummer utantill.

Min första dag på Fernando Riviera Junior High var ett stort framsteg jämfört med vad jag ställde till med på Parkside Junior High i San Bruno. Jag aktade mig för att öppna munnen och gick med nedböjt huvud. På rasten försökte jag desperat ta reda på vad som hade hänt med mina gamla lärare men det visade sig att de hade fått tjänster på andra skolor runt om i distriktet. Jag kände mig ledsen och tom inombords tills en dag då jag blev kompis med Carlos, en blyg kille med mexikanskt ur­sprung. De flesta lektionerna hade vi gemensamt och på rasterna brukade vi promenera runt på skolgården. Det kändes som om vi hade mycket gemensamt men till skillnad från min "kompis" John på Monte Cristo Ele-mentary School, var det inget ont i Carlos. Eftersom Carlos inte kunde engelska särskilt bra kände vi inget större behov av att prata så värst mycket med varandra. På något underligt sätt förstod Carlos och jag vad den andre tänkte på genom varandras ansiktsuttryck. Snart blev vi oskiljaktiga. När skolan var slut för dagen träffa­des vi alltid vid våra skåp som stod bredvid varandra, så att vi kunde promenera hem tillsammans.

En dag, när jag kände mig uttråkad, övertalade jag Carlos att vi skulle gå över till andra sidan gatan där den nya Thomas Edison Elementary School låg. Där Carlos och jag strosade runt i korridoren förundrades jag över att barnen såg så ynkligt små ut. Stora skockar med ungar sprang bubblande av skratt ut för att leka på skol­gården eller åka hem. När jag gick runt ett hörn med huvudet böjt åt ena sidan, kolliderade jag med en stor­vuxen grabb. Jag mumlade genast ett förlåt innan jag in­såg att det var min bror Russeli. Han ryggade först tillbaka. Jag for granskande med blicken över hans ansik­te. Jag visste att han strax skulle häva upp ett blodisan­de skrik men jag kunde ändå inte sluta stirra på honom. Han flackade med blicken. Jag kände hur jag spände kroppen som jag alltid gjorde ögonblicket innan jag sprang min väg. Jag lutade huvudet framåt när Russelis läppar började darra. Jag tog ett djupt andetag och sade till mig själv: Nu skriker han.

"Herregud! David! Hur...hur mår du?" frågade Rus-sell med gråten i halsen.

Det var som om jag inte kunde tänka klart för alla frågor som plötsligt vällde upp till ytan. Var det här verkligen Russeli? Skulle han klippa till mig eller skulle han springa hem till Henne och berätta att han hade sett mig? Jag vände mig om mot Carlos som skakade på huvudet. Jag ville så innerligt gärna krama om Russeli. Plötsligt blev jag torr i munnen. "Det är...bra", stam­made jag fram och ruskade på huvudet. "Och du? Jag menar...hur mår du? Hur är det hemma? Hur är det med mamma?"

Russell böjde på huvudet och tittade mot sina utslit­na gymnastikskor. Jag lade märke till hur inåtvänd han verkade. Hans tröja var trådsliten och armarna var täckta med små mörklila märken. Jag ryckte till och tit­tade honom i ögonen. Jag förstod. Jag ruskade på huvu­det och visste inte vad jag skulle säga. Jag tyckte så synd om honom. I åratal hade jag fått klä skott för all Hen­nes vrede. Nu stod min ersättare framför mig.

"Inser du vad hon skulle göra om hon fick reda på att jag pratat med dig?" sade Russell med en röst som inte riktigt ville bära. "Det är rena helvetet hemma. Rena rama helvetet. Hon bara gormar och vrålar. Hon dricker mer än någonsin. Hon gör allt mer än någonsin för­ut", sade Russell och såg återigen ner på sina skor.

"Jag kan hjälpa till!" sade jag på djupaste allvar. 'Tro mig, det kan jag!"

"Jag---jag måste sticka nu." Russell satte iväg, stan­nade och vände sig om. "Möt mig här i morgon efter skolan." Sedan log han brett mot mig. "Du, David... det var jättekul att träffa dig."

Jag gick fram mot honom. Jag kände ett enormt be­hov att få vara nära honom. Jag sträckte fram handen. "Schyst, vi ses."

Efteråt log jag mot Carlos. "Det var min bror."

Carlos nickade. "Si, hermano! Si!"

Jag tänkte på Russell hela eftermiddagen. Jag kunde knappt bärga mig till att få träffa honom dagen därpå. Men vad kan jag göra? frågade jag mig själv. Skulle jag ta med mig Russell hem till Jody och Vera så att Jody skul­le kunna ringa polisen och kanske rädda honom på sam­ma sätt som jag själv blivit räddad? Eller inbillade jag mig kanske bara att Russels blåslagna armar var en följd av misshandel och inte bara berodde på att han slagit sig när han lekt? Kanske, tänkte jag, försökte Russell lura mig som han gjorde för flera år sedan när han göm­de godis i min korg med trasor och sedan sprang iväg och berättade för Henne att han ertappat mig med att stjäla. Han belönades med att få titta på när jag bestraf­fades för mitt brott. Hon hade tränat upp Russell till att bli Hennes spion men å andra sidan hade han bara va­rit ett barn då.

Den natten låg jag och vände och vred mig i sängen och visste inte vad jag skulle göra. Någon gång fram på småtimmarna föll jag äntligen i sömn. I drömmen stod jag och väntade på Henne. Jag lade huvudet på sned när jag hörde Hennes tunga andhämtning. Ett ögonblick tittade vi varandra rakt in i ögonen. Jag såg hur jag gick fram mot henne. Jag ville prata med henne, fråga hen­ne - vädja till henne - varför jag, varför Russell? Min mun rörde sig men orden trängde inte ut över mina läp­par. Plötsligt blev Hon illröd i ansiktet. Nej! skrek jag för mig själv. Du kan inte hålla på så här! Det är över! En blank, rakbladsvass kniv dök upp ovanför Hennes hu­vud. Jag försökte rulla åt sidan och springa iväg men föt­terna vägrade lyda mig. Jag försökte få Henne att för­svinna genom att skrika. Jag följde kniven med blicken när den flög iväg ur hennes händer. Jag visste att jag var död. Jag skrek för livet men jag kunde inte höra min egen skräck.

Jag slog huvudet i golvet med ett hårt dunk. Jag reste mig långsamt upp. Jag stod ensam i det mörka rummet utan att vara riktigt säker på om jag var vaken eller fort­farande drömde. Jag ansträngde blicken för att urskilja något i rummet. Det kändes som om hjärtat hade fast­nat i halsgropen. Herregud! sade jag till mig själv. Tänk om jag fortfarande är där med henne? Jag andades lättad ut när jag kände igen snarkningarna från Jodys son som låg och sov i sin säng. Jag grep tag i min tröja och satt och tryckte den mot bröstet och väntade på att solen skulle gå upp.

Nästa dag efter skolans slut fick jag handgripligen slä­pa iväg Carlos till Thomas Edison Elementary School. "Inte bra idé", förkunnade Carlos. "Din mamasita, hon är loca!" sade han och snurrade med fingret mot tin­ningen. Jag nickade medhåll. Efter mardrömmen hade jag bestämt mig för att inget fick hindra mig från att träffa Russell. Carlos och jag gick in i samma korridor som dagen innan. Några barn skrek och gapade och sprang nästan omkull oss. Längre bort i korridoren fick jag syn på några större barn och försökte urskilja Russeli i mängden. Han stod allra längst bort i korridoren med sänkt huvud. "Russeli!" ropade jag. "Jag är här!" Russell hängde med huvudet och mötte inte min blick som han gjort dagen innan.

Jag kände någon dra mig i armen. Jag flinade mot Carlos som sökte med blicken åt alla håll. "Inte bra. Din mamma, hon är loca!" varnade han.

"Inte nu!" sade jag och höll blicken riktad mot Rus­seils hjässa. "Min bror...si, hermano! Si? Han behöver hjälp, som jag, kommer du ihåg det?" sade jag och pe­kade mot Russell som släpade fötterna efter sig.

Jag lutade mig framåt när Carlos högg tag i min arm. "Nej!" ropade Carlos. "Du vänta här!"

Jag föste undan Carlos hand och knuffade mig fram genom horden med barn. Utan att sakta in stegen sträckte jag fram handen. Russell såg mig men av någon anledning höll han fortfarande huvudet böjt. Jag stan­nade tvärt.

Det kändes som om benen skulle vika sig. Det var som om mina armar bara hängde i luften framför mig. Också innan Carlos ropade, visste jag att något var fruk­tansvärt fel. "Spring, David!" skrek Carlos. "Spring!"

Just ovanför Russells huvud såg jag Henne. Hon gick bakom honom med sänkt huvud. Hennes iskalla, onda ögon stirrade rakt mot mig i samma ögonblick som Hennes ansikte kom inom synhåll. Barnen runt Henne såg ut att dansa när de skingrades åt alla håll. Russell stannade och vände sig sedan om mot Henne. Hon log. Hon gick allt närmare och stack samtidigt ner handen i handväskan. För en bråkdels sekund såg hon ut att tve­ka medan hon drog upp ett blankt metallföremål...

Jag tappade balansen när mina armar rycktes bakåt. Jag landade på rygg med blicken fortfarande som klist­rad vid Henne. Carlos började släpa mig därifrån i ar­marna. Det här måste vara en dröm, tänkte jag, men Carlos varnande röst återförde mig till verkligheten. Jag försökte resa mig upp och kände hur Carlos fick upp mig på fötter.

Jag blinkade och såg hur Hon sträckte ut sina beniga fingrar mot min nacke. Hon var så nära att jag kände en pust av hennes vedervärdiga kroppsdoft. Blixtsnabbt sprang Carlos och jag sicksack mellan grupperna med småbarn. Där vi sprang kastade jag en blick bakom mig. Hon hade gripit tag i armen på Russell och skyndade på stegen. Carlos tog mig i handen och ledde vägen ut till parkeringsplatsen. Det dunkade i bröstkorgen på mig av total skräck och syrebrist. Mina armar for än hit, än dit. Jag sprang ut på parkeringsplatsen och tittade bakom mig en gång till. Jag försökte få syn på Henne och Rus­sell. Plötsligt snavade jag på trottoarkanten. När jag for raklång ut i gatan, försökte jag vrida på huvudet för att få tillbaka balansen. En sekund senare slog jag i över­kroppen mot motorhuven på en bil som kom åkande. Bakom vindrutan spärrade en kvinna upp ögonen. Jag rullade ner från motorhuven och försökte desperat få tag på något som kunde hejda fallet. Jag kastade upp ar­marna med spretande fingrar och försökte nå fram till vindrutetorkarna för att hålla mig fast. Jag slöt ögonen och kände hur jag gled ner framför bilen. Ljudet av mitt eget skrik dånade i öronen på mig.

En sekund senare for jag rakt ner i gatan med huvu­det före. Jag hörde skrikande bromsar. Jag försökte skyd­da huvudet med händerna. Någonstans i folkmassan hörde jag att någon annan skrek till. Jag blundade och tömde lungorna på luft. Några sekunder senare kikade jag mellan fingrarna. Bara centimeter framför näsan syntes bromsspåren efter vänster framhjul.

Carlos hjälpte mig att resa mig upp. Jag lade ena ar­men runt axlarna på honom när han ledde mig fram till trottoaren. Jag tittade mot bilen. En ung kvinna kasta­de upp bildörren och stod där och skakade.

Utan att ens stanna gick Hon med snabba steg rakt fram till sin herrgårdsvagn.

Carlos förstod hur rädd jag var utan att jag behövde säga något. Benen kändes som gelé och han var tvung­en att formligen släpa mig uppför den kulle jag för många år sedan hade sprungit nedför och kastat mig i Hennes famn när vi skulle åka till floden. Nu verkade samma kulle bli min undergång. Jag snubblade fram, föll och skrapade i knät och smärtan fick mig att pressa ihop käkarna.

Uppe på krönet såg Carlos och jag hur små grupper av barn och vuxna stod och pekade åt vårt håll. Jag stu­derade noga alla bilar som lämnade parkeringsplatsen. För att veta vilket håll vi skulle fly åt måste vi först av­göra vart hon var på väg. Efter att ha svept med blicken fram och tillbaks, skakade jag på huvudet. "Hon har åkt! Hon är inte där!"

Carlos stötte till min onda arm. "Där!" pekade han. Hennes herrgårdsvagn hade avverkat kullen i ett nafs och jag såg ilskan i Hennes ansikte när hon tutade som besatt. Den mötande trafiken gjorde det omöjligt för henne att svänga åt vänster. Carlos och jag nickade mot varandra innan vi sprang över gatan och uppför en an-nan kulle mot hans hus. Jag fick nya krafter och samti­digt som jag sprang hörde jag det omisskännliga skram­lande ljudet från den gamla uttjänta ljuddämparen på Hennes uråldriga herrgårdsvagn.

Carlos och jag rusade uppför trappan till huset där han bodde. Han grävde i fickorna och famlade efter dörrnycklarna. "Skynda dig" bönföll jag. Carlos var så nervös att han tappade nycklarna. Trots att jag hörde ljudet av Hennes bil som puttrade uppför backen stod jag och tittade på de skimrande nycklarna som skramla­de nedför trappan. Nycklar! ropade jag inombords. Det var inte en kniv som Hon plockade upp ur väskan! Det var en nyckelknippa!

Jag väcktes ur förtrollningen av Carlos rop. Jag sprang nedför trappan och slängde upp nycklarna till Carlos som stack in nyckeln i låset och kastade upp dör­ren. Jag kravlade uppför trappan på alla fyra, rullade in i huset och slängde igen dörren. Det var ingen hemma. Vi kröp fram till fönstret mot gatan, höll oss så nära gol­vet som möjligt och drog tillbaka gardinerna så mycket vi vågade i samma ögonblick som Hennes herrgårdsvagn vrålade fram längs gatan. Carlos och jag började gapskratta - när jag hörde det välbekanta ljudet av Hennes bil som krypkörde längs gatan eftersom Hon satte foten på bromsen var och varannan meter och stirrade in i varje hus. "Hon letar efter oss", viskade jag.

"Si", svarade Carlos. "Din mamma, hon är loca!"

Efter att vi gömt oss bakom gardinerna i vardagsrum­met i över en timma följde Carlos med mig halvvägs till Jodys hus. Vi flinade glatt mot varandra. Hans bruna ögon log. "Precis som... James Bondo!"

"Ja", skrattade jag, "James Bondo!" Jag skakade hand med honom och nickade mot honom att vi skulle träf­fas dagen därpå. Jag tittade efter honom när han lång­samt promenerade tillbaka och sedan försvann runt hörnet. Jag träffade honom aldrig mer.

Jag småsprang uppför alla backarna och stannade inte förrän jag slängde igen dörren hemma hos Jody. Jag stod och flåsade med ryggen mot dörren en lång stund innan jag förstod att Vera och Jody skrek på varandra i köket. Jag förbannade mig själv när jag insåg att Hon förmod­ligen just hade ringt. Jag smet förbi köket och in på mitt rum och visste att Jody snart skulle ropa på mig. Där jag satt på resårsängen visste jag att jag brutit mot en av de viktigaste reglerna som Gordon Hutchenson gång på gång upprepat för mig - att se till att hålla mig ur vägen för Henne. Jag såg framför mig hur Gordon körde mig till Kullen.

Efter några minuter lade jag örat mot dörren för att bättre höra vad det var sådant liv om. Jag upptäckte att bråket inte handlade om mig utan om någon flicka. Jag Öppnade dörren och smet nedför trappan till de äldre pojkarnas rum. Genast snurrade alla runt och tittade på mig. De såg bekymrade och allvarstyngda ut. De verka­de upptagna och stod framåtlutade och stuvade ner sina kläder och andra tillhörigheter i bruna papperspåsar och kuddöverdrag. Jag förstod men måste ändå fråga. "Vad är det fråga om? Vad ar det som har hänt?"

Bobby, som var äldst i gruppen, förklarade: "De slår igen huset. Det är lika bra att du packar för i morgon skall vi ut härifrån."

Jag stod med gapande mun. "Varför det? Vad har hänt?"

Ingen svarade. Jag sprang nedför trappan och drog Bobby i tröjan. När han tittade ner på mig såg jag i ögo­nen på honom att han hade gråtit. Jag visste inte att äldre barn kunde gråta. Bobby skakade på huvudet. "Jody har anklagats för våldtäkt på minderårig."

"Vadå?" frågade jag.

"Jo, för några månader sedan hade de ett fosterbarn här och nu påstår den här tjejen att hon blev våldtagen trots att Jody aldrig var ensam i huset med henne. Jag är helt säker på att hon ljuger. Den där tjejen var helt galen", sade Bobby. "Gå och packa nu och glöm inte att se efter om du har något i tvättkorgen. Stick iväg nu!"

Det tog mig bara någon minut att packa ner mina sa­ker. Medan jag fyllde papperspåsen stängde jag av allt medlidande som jag kände för paret Jones. De var trev­liga människor och jag tyckte synd om Jody och Vera men mina världsliga ägodelar kom först. För mig var det en fråga om överlevnad.

Nästa morgon kom en hel karavan med bilar och ett efter ett av de andra fosterbarnen och jag själv sade far­väl. Jag kysste Vera på kinden och kramade om Jody med sin stora mage. När socialarbetaren körde nedför alla backarna och sedan förbi skolan, tog jag fram pap­peret med alla adresser och strök paret Jones från listan - mitt tredje fosterhem på ett halvår.

Socialarbetaren berättade för mig att några av foster­barnen som jag bott tillsammans med skulle hamna på ungdomsvårdsskola eftersom det inte fanns några foster­hem tillgängliga. Han fortsatte med att förklara att Gordon inte kunde hämta mig eftersom han sjukskrivit sig. Men, log socialarbetaren, Gordon hade tipsat honom om ett fosterhem där jag kanske kunde få bo några da­gar.

Jag sjönk ihop i sätet och nickade med huvudet. Visst, sade jag till mig själv. Hur många gånger har jag inte hört det förut?

Några timmar senare rusade jag ut ur bilen och in i Alice Turnboughs vardagsrum. Jag kastade mig om hal-sen på Alice och kramade henne hårt. Strax därpå knackade socialarbetaren på myggdörren innan han steg in. "Känner ni två varandra?" frågade han med trött, uppgiven röst. Jag nickade lika ivrigt som en hundvalp. "Mrs Turnbough, jag...jag vet att det är kommer hastigt på men det har uppstått... Kan David få bo här... ett litet tag?" bönföll han.

"Jag vet inte riktigt. Jag har inte plats och han kan inte dela rum med flickorna. Finns det ingen annan­stans ... ?

Det gjorde ont i hjärtat. Jag ville så gärna stanna hos Alice. Mina ögon började fyllas av tårar när jag tittade upp på socialarbetaren som tvekade ett ögonblick. Se­dan vände jag mig mot Alice och såg att hon verkade reagera likadant.

Alice skakade på huvudet. "Jag tycker inte att det här är rättvist mot David, jag menar att..."

Tystnaden som följde blev lång och utdragen. Jag släppte Alice med blicken och stirrade ner i mattan. "Okej då", sade Alice besegrad, "men kan jag åtminsto­ne få veta hur länge ni har tänkt er att han skall bo här? Han får väl sova på soffan igen. Om inte du har något emot det vill säga, David."

Jag knep ihop ögonen en lång stund. Det surrade i huvudet på mig av alla tankar. Jag brydde mig inte. Jag brydde mig inte om jag fick sova på en soffa eller en spiksäng. Jag ville bara få bo på en plats som jag kunde kalla för hem.