Ana səhifə

Författarens anmärkning av namnen i denna berättelse har ändrats av respekt


Yüklə 0.68 Mb.
səhifə9/9
tarix24.06.2016
ölçüsü0.68 Mb.
1   2   3   4   5   6   7   8   9

KAPITEL 10
Frigörelsen

När jag gått första terminen mitt andra år på high school blev jag allt mer frustrerad och uttråkad. Ef­ter att jag hade flyttat så ofta och aldrig gått i en och samma skola längre än några månader åt gången hade jag blivit placerad i en klass för elever med studiesvårig­heter. Först satte jag mig på tvären, men sedan upp­täckte jag att det knappt förväntades något alls av mig. Vid det laget övergav jag alla tankar på att läsa på uni­versitetet för jag visste att min framtid låg utanför sko­lans murar. Jag hade diverse extraknäck och arbetade sammanlagt över 48 timmar i veckan och jag trodde att ingenting som jag lärde mig i skolan kunde tillämpas i verkliga livet.

Min iver att arbeta underblåstes av det faktum att jag fyllt sjutton och hade mindre än ett år kvar i fosterhem. På eftermiddagen körde jag som en galning hem till Alice, bytte om, körde iväg igen till ett av mina jobb på en snabbmatsrestaurang eller till plastfabriken där jag jobbade fram till klockan ett eller två på natten. De sena tiderna och sömnbristen tog ut sin rätt. I skolan var lärarna tvungna att knuffa till mig så att jag vakna­de där jag satt och snarkade i klassrummet. Jag avskyd­de eleverna som skrattade åt mig. Några av dem satte sig på sina höga hästar varje gång de såg mig slava på någon restaurang och svassade in för att visa upp sin nya flick­vän eller sina snygga kläder i vetskap om att de aldrig skulle behöva arbeta som jag för att överleva.

Ibland när jag hade håltimme gick jag och hälsade på min engelsklärare, mr Tapley. Eftersom han inte hade undervisning den timmen brukade han passa på att rät­ta prov. Jag satte armbågarna på katedern och plågade honom med massor av frågor om min framtid. Han viss­te hur hårt jag kämpade men jag var alltför generad för att berätta hur det kom sig att jag alltid somnade. Mr Tapley brukade titta upp från pappershögen, dra handen genom det tunna håret och ge mig tillräckligt med råd för att jag skulle klara av helgens hemuppgifter.

Trots min hektiska arbetsvecka försökte jag se till att få varannan helg ledig utifall att jag skulle kunna åka och hälsa på pappa i San Francisco. Under årens lopp hade jag lämnat hundratals meddelanden på alla brand­stationer i staden. Pappa hade aldrig ringt tillbaka. En eftermiddag förstod jag ingenting när en fåordig brand­man försökte få mig av luren. "Är detta rätt brandsta­tion?" bönföll jag honom. "Kan du inte bara säga vilket skift han har?" sade jag bedjande och höjde rösten.

"Stephen... jobbar på olika stationer hela tiden. Men vi skall framföra ditt meddelande", sade brandmannen innan linjen dog.

Jag kände på mig att något var fruktansvärt fel. Alice försökte hindra mig att störta iväg. "Min pappa har rå­kat illa ut", skrek jag och andades tungt.

"David, det kan du inte veta!" skällde Alice tillbaka.

"Det är just det jag menar", sade jag och pekade fing­er mot henne. "Jag är trött på att inte få veta något... på alla hemligheter... på alla lögner. Vad är det som kan ha hänt? Om min pappa har råkat illa ut..." Jag hejda­de mig och en bild började ta form för mitt inre. "Jag måste bara få veta", sade jag och kysste Alice på pan­nan.

Jag hoppade upp på motorcykeln och körde snabbt iväg till centrala San Francisco. På motorvägen körde jag slalom mellan bilarna för att komma fram fortare och saktade inte ner förrän motorcykeln skramlade in i gränden bredvid Post Street 1067, den brandstation som min pappa arbetat på sedan jag var liten.

Jag parkerade motorcykeln vid brandstationens bak­dörr. När jag gick uppför den branta utryckningsram­pen, såg jag ett välbekant ansikte. Först trodde jag att det var min pappa men jag förstod att det inte var han när ansiktet sprack upp i ett leende. Pappa log aldrig. "Herregud, min pojke! Hur länge sedan var det? Jag har inte sett er pojkar på... ja, jag vet inte på hur länge."

Jag skakade hand med farbror Lee, pappas gamle ar­betskamrat och bäste vän. "Var är pappa?" frågade jag med uppfordrande röst.

Farbror Lee vände sig bort. "Jo ... han åkte just. Hans skift var slut."

"Nej!" sade jag bestämt. Jag visste att farbror Lee ljög - brandmän avlöste varandra på morgonen och inte mitt på eftermiddagen. Jag sänkte garden. "Farbror Lee, jag har inte träffat pappa på åratal. Jag måste få veta."

Lee såg oerhört sorgsen ut. Han torkade bort en tår ur ögonvrån. "Ja, du vet ju att din pappa och jag började arbeta inom brandförsvaret samtidigt. Och det skall jag säga, att din pappa var en sjuhelvetes brandman... det var flera gånger då jag inte trodde vi skulle klara det..." Jag kände på mig vad han skulle säga. Jag höll på att gå upp i limningen. Jag sökte med blicken efter något att gripa tag i, något som skulle hindra mig från att fal­la. Jag bet mig i läppen. Jag nickade som för att uppma­na farbror Lee att fortsätta.

Lee blinkade och visade att han hade uppfattat. "Din pappa...jobbar inte för brandkåren längre. Stephen -din pappa - ombads att ... gå i förtidspension."

Jag suckade lättad och försökte lägga band på mig. "Så han lever! Han mår alltså bra! Var är han?" skrek jag.

Farbror Lee berättade som det var att pappa inte hade arbetat på över ett år. Och när hans pengar tagit slut hade han levt ur hand i mun och Lee var rädd för att pappa kanske var uteliggare vid det här laget. "David, det är spriten. Den tar kål på honom", sade han med låg men bestämd röst.

"Men var är han nu?" bönföll jag honom om att få veta.

"Jag vet inte, min pojke. De enda gånger jag ser ho­nom är när han behöver lite stålar." Farbror Lee gjorde ett uppehåll för att harkla sig. Han såg på mig på ett sätt han aldrig tidigare gjort. "David, döm inte gubben för hårt. Han hade det inte så lätt själv när han var liten. Han var bara en ung man när han kom hit till staden. Han älskade er ungar men äktenskapet tog knäcken på honom. Dessutom krävde jobbet sitt. Men det var det enda som höll honom uppe. Han levde för brandstatio­nen. Men hans drickande ... det var trösten."

"Tack, farbror Lee", sade jag och tog honom i hand. "Tack för att du sade som det var. Nu vet jag åtminsto­ne."

Farbror Lee följde mig ner till motorcykeln. "Jag skall träffa din pappa om några dagar. Vem vet, kanske du kan få honom på fötter igen."

"Jo", svarade jag, "kanske."

Två helger senare tog jag en Greyhoundbuss till San Francisco. Jag satt i över en timme och väntade på pap­pa på busstationen. Sedan fick jag syn på en nedgången bar. Jag chansade, gick tvärs över gatan och hittade pap­pa där han satt hopsjunken över ett bord. Jag såg mig omkring och letade efter hjälp. Jag trodde inte mina ögon att människor bara gick förbi pappas bord utan att bry sig det minsta eller satt vid baren och snurrade på glasen som om pappa vore osynlig.

Varsamt ruskade jag liv i min barndoms superhjälte. Det verkade vara pappas hosta som väckte honom. Han luktade så illa att jag höll andan medan vi tillsammans stapplade ut från baren. Det verkade som om han nykt­rade till när han väl kom ut i friska luften. I solljuset såg pappa värre ut än jag någonsin kunnat föreställa mig. Jag lät medvetet bli att titta honom i ansiktet. Jag ville minnas bilden av pappa som han såg ut en gång - den långe, rufsige, starke brandkämpen med gnistrande vita tänder som utsatte sig själv för fara när han hjälpte de andra brandmännen eller räddade små barn ur brinnan­de hus.

Pappa och jag gick flera kvarter utan att säga ett ord. Jag förstod bättre än att fråga honom om hans drickan­de eller sätt att leva. Men farbror Lees varning om att göra något, vad som helst, för att hjälpa pappa ekade i huvudet. Utan att tänka blundade jag, svängde runt och sträckte fram handen för att få honom att stanna. "Vad är det egentligen som har hänt, pappa?"

Pappa stannade och började hackhosta. Med skakan­de händer kämpade han för att tända en cigarrett. "Det är bättre om du glömmer alltihop - din mamma, huset, allt. Det har aldrig hänt." Pappa drog ett djupt bloss. Jag försökte se honom i ögonen men han undvek min blick. "Det är din mamma. Hon är galen... det är bäst att du glömmer alltihop", befallde han och viftade med han­den som om han svepte familjehemligheten under mattan för en sista gång.

"Nej, pappa, det här handlar om dig! Det är dig jag oroar mig för!" En frossbrytning genomfor mig. Jag skälvde i kroppen och knep ihop ögonen hårt. Jag ville skrika åt honom men jag hade inte modet att berätta för honom hur bekymrad jag var för hans hälsa. Jag försök­te bestämma mig för vilken fot jag skulle stå på: i hur pass hög utsträckning hade jag egentligen rätt att lägga mig i ? Jag förstod på pappa att han tyckte att hans liv helt var hans angelägenhet och att ingen hade rätt att ifrågasätta hans auktoritet. Men det gick ändå inte att komma ifrån - han såg döende ut. Hans händer skaka­de till var och varannan sekund och ögonlocken häng­de så tunga att han knappt kunde se. Jag kände mig så tafatt. Jag ville inte göra pappa förargad men snart märkte jag att jag själv blev upprörd. Varför fanns du inte därför mig? Kunde du inte ha ringt åtminstone? Kan du inte vara som en vanlig pappa och skaffa dig ett jobb och familj, så vi kunde umgås och spela boll eller åka och fiska? Varför kan du inte vara normal? skrek det i hjärnan på mig. Jag tog ett djupt andetag innan jag öppnade ögonen igen. "Förlåt. Det är bara det att du är min pappa ... och att jag älskar dig."

Pappa rosslade till och vände sig bort från mig. Jag visste att han hade hört vad jag hade sagt men inte kun­de förmå sig att svara. Floden av alkohol och det för­störda familjelivet hade berövat honom hans innersta känslor. Jag insåg att inombords var min pappa helt död. Några ögonblick senare fortsatte vi vår promenad till ingenstans med sänkta huvuden och blickar som inte riktades någonstans - särskilt inte mot oss själva.

Några timmar senare, innan jag skulle gå ombord på bussen, drog han mig åt sidan. "Jag vill visa dig något", sade han stolt och tog upp ett litet läderfodral med brandkårens emblem på. Han log när han fällde upp fodralet och där låg brandförsvarets silverfärgade sköld och glänste.

"P-1522", läste jag högt och förstod att bokstaven P var beteckningen för att pappa verkligen hade gått i pension och inte fått sparken som jag varit rädd för och att siffrorna var det nummer han hade fått när han först gått med i kåren.

"Det är allt jag har kvar. Det är det enda i mitt liv som jag inte fullständigt körde i botten. Det kan ingen ta ifrån mig", sade han med eftertryck och pekade på sin skatt. "En dag kommer du att förstå."

Jag nickade. Jag förstod. Det hade jag alltid gjort. Förr hade jag alltid sett bilden framför mig av pappa klädd i sin välstrukna mörkblå uniform när han skred fram till podiet för att ta emot sin hedersutmärkelse framför en jublande publik som skanderade hans namn och vid hans sida gick hans vackra hustru och familj. Som barn hade jag drömt om pappas stora dag.

Nu såg jag honom in i ögonen och gav honom det er­kännande han ville ha för sitt livsverk. "Jag är verkligen stolt över dig, pappa", sade jag och tittade ner på sköl­den. "Det är jag verkligen. För en bråkdels sekund glim­tade det till i pappas ögon. Och under ett förbiilande ögonblick försvann hans smärta.

Några minuter senare hejdade pappa mig när jag skulle kliva på bussen. Han tvekade. Han tittade ner. "Ta dig härifrån", mumlade han. "David, se till att du tar dig så långt bort du kan. Din bror Ronald har tagit värvning och du har snart åldern inne. Stick härifrån", sade pappa och klappade mig på axeln. När han vände sig om var hans sista ord: "Gör något av ditt liv. Du får inte sluta som jag."

Jag pressade ansiktet mot rutan i bussen och kisade för att se pappa när han försvann i folkvimlet. Jag ville hoppa av bussen och krama honom, hålla honom i han­den eller sitta bredvid honom som jag gjort som liten när han läste kvällstidningen - som den pappa jag hade känt för så många år sedan. Jag ville att han skulle vara en del av mitt liv. Jag ville ha en pappa. När bussen dundrade ut ur San Francisco lyckades jag inte längre kontrollera känslorna utan grät inombords. Jag knöt händerna som om det kolossala trycket jag hade lagrat inombords sedan åratal tillbaka sprängdes i bitar inne i själen. Jag insåg hur fruktansvärt ensamt pappas liv var. Jag bad av hela mitt hjärta att Gud skulle vaka över ho­nom och hålla honom varm om natten och se till så att han inte råkade illa ut. Skuldkänslorna tyngde mig mot marken. Det liv min pappa levde gjorde mig helt ifrån mig av sorg.

Efter att jag träffade farbror Lee hade jag fantiserat om att jag kanske skulle kunna köpa ett hus i Guerne-ville och låta pappa flytta in. Först då skulle jag kunna hjälpa honom att bli kvitt något av sin smärta och så kunde vi få en chans att umgås som far och son. Men som alltid - och det visste jag - var drömmar en sak och verkligheten en annan. Jag grät under hela bussresan tillbaka till Alice. Jag visste att pappa var döende och det gjorde mig vettskrämd att jag kanske aldrig skulle träffa honom igen.

Några månader senare, sommaren 1978, fick jag efter flera dussin anställningsintervjuer jobb som bilförsälja­re. Att sälja bilar var psykiskt påfrestande. Ena dagen kunde cheferna hota oss försäljare och dagen därpå locka med bonus om vi sålde bra. Konkurrensen var stenhård men jag lyckades på något sätt hålla huvudet ovanför vattenytan. Om jag hade helgen ledig brukade jag sticka iväg till Duinsmoore och glömma bort allt vad vuxenlivet hette tillsammans med Paul och Dave. Vi brukade ge oss ut på äventyr på fyra hjul - i stället för två - jag hade fått låna en bil av bilfirman. En gång ef­ter att vi sett en film om stuntmän i Hollywood satt vi alla tre i bilen med blicken riktad rakt framåt medan jag backade i en snörrät linje utan att vrida på huvudet. Vår bravad var nära att framkalla nervkollaps hos några för­virrade medtrafikanter och det hände några gånger att vi hamnade i lite klammeri med rättvisan men jag viss­te att äventyrens tid skulle vara förbi när Paul och Dave blev äldre och skulle söka arbete även de.

Mer än någonsin sökte jag vägledning från Duins­moore Drive. En gång hälsade Pauls pappa Dan på hem­ma hos Alice för att försöka få mig att överge min högsta dröm som var att bli stuntman i Hollywood. Dan hade med sig Paul och lade ner flera timmar av sin tid på att tala om för mig hur dåraktig tanken var. Jag hade alltid tyckt om Dan och när jag följde dem till dörren, hade jag lagt den fåfänga tanken på hyllan och insåg att jag stod närmare Dan än vad jag stod min egen far.

Paret Marsh var också mycket omtänksamma. Jag brukade hjälpa Sandra i köket för att lära mig mer om att laga mat. Michael tyckte att jag skulle ta värvning i det militära. Genast kom jag att tänka på flygvapnet men som förstaårsstudent på high school hade jag gjort ett lämplighetstest och misslyckats katastrofalt. Jag hade intalat mig själv att jag skulle klara mig i livet utan någon skolning.

Sommaren gick och jag fattade beslutet att hoppa av high school eftersom jag var nästan arton och måste tjäna pengar för att klara mig. Alice var rasande men det gick allt bättre för mig som försäljare. Vi var över fyrtio försäljare och jag låg alltid bland de fem bästa. Men några månader efter att jag fyllt arton kom en kon­junktursvacka, bensinpriserna sköt i höjden, mina be­sparingar krympte och insikten att jag inte kom någon vart träffade mig som en örfil.

För att fly bort från bekymren körde jag en söndag iväg norröver i min skamfilade brandgula Mustang för att hitta Russian River. Jag visste inte exakt hur jag skulle hitta dit utan körde på känn och litade på mina minnen från barndomen. När jag kom fram till en av­tagsväg som kändes rätt svängde jag av. Jag förstod att jag närmade mig när sekvojaträden dök upp i mitt syn­fält. Det var som om hjärtat hoppade över ett slag när jag parkerade bilen utanför det gamla varuhuset. Jag fla­nerade storögd runt i varuhuset längs gångarna där jag gått som barn. Vid kassan grävde jag i fickorna och spenderade de sista av pengarna från mina sötebrödsda-gar på en hel salamikorv och en baguette. Jag satt på ett öde sandrev vid Johnsons Beach och tuggade långsamt i mig min lunch och lyssnade på vågskvalpet från Rus­sian River och skramlet från en överdimensionerad hus­bil som körde över den smala bågbron. Jag fylldes av en inre frid.

För att kunna uppfylla mitt löfte till mig själv att bo vid Russian River visste jag att jag först var tvungen att hitta mig själv. Jag visste att det inte var möjligt om jag levde så nära mitt förflutna. Jag var tvungen att frigöra mig. Jag samlade ihop skräpet efter min måltid och gick bort från stranden med solens strålar på axlarna. Jag kände mig varm inombords. Jag hade fattat mitt beslut. När jag vände mig om för att titta på floden en sista gång, var det nära att jag började gråta. Om jag ville skulle jag kunna flytta till floden men jag visste att det inte skulle vara rätt. Jag tog ett djupt andetag och för­nyade mitt gamla löfte genom att långsamt uttala orden högt. Jag kommer tillbaka.

När jag några månader senare fått mina betyg från high school och genomgått en rad tester och fått min bakgrund kontrollerad, tog jag stolt värvning i USA:s flygvapen. På något vis nådde detta hennes öron och hon ringde upp mig dagen innan jag inställde mig till grundträningen. På rösten lät hon inte alls som den onda modern utan som min mamma, den hon varit för länge sedan. Jag såg nästan hennes ansikte framför mig i andra änden av telefonlinjen när hon grät. Hon hävdade att hon alltid hade tänkt på mig och att hon alltid velat att det skulle gå mig väl. Vi pratade i över en timma och jag hoppades att jag skulle få höra de tre viktigaste orden från mamma, som jag längtat efter att få höra i hela mitt liv.

Alice stod vid min sida när jag grät i telefonluren. Jag ville träffa min mamma. Jag ville se hennes ansikte i hopp om att få höra dessa tre ord. Jag insåg att det var meningslöst men kände att jag åtminstone kunde försö­ka. Alice fick använda hela sin övertalningsförmåga för att hindra mig från att besöka mamma. Men i mitt hjär­ta visste jag att Hon bara lekte med mina känslor. I över arton år hade jag velat ha något som jag visste att jag aldrig skulle få - mammas kärlek. Alice sträckte fram ar­marna mot mig utan ett ord. Och medan hon höll om mig insåg jag med ens att den kärlek och det erkännan­de jag längtat efter att få i hela mitt liv, hade jag till sist funnit i famnen på en fosterförälder.

Nästa dag stod jag rak i ryggen och såg in i Harolds blå ögon. "Sköt om dig nu, min son", sade han.

"Det skall jag. Ni skall få se. Jag skall göra er stolta över mig."

Alice stod bredvid sin man. "Du vet vem du är. Det har du alltid vetat", sade hon samtidigt som hon sträck­te fram handen och gav mig en gulskimrande nyckel. "Det här är ditt hem. Det har det alltid varit och kom­mer alltid att vara."

Jag stoppade nyckeln till mitt hem i fickan. Efter att ha kramat om Alice, min mamma, och skakat hand med Harold, min pappa, öppnade jag munnen för att säga nå­got. Men i denna stund var ord överflödiga för vi kände alla samma sak - en familjs kärlek.

Några timmar senare när jag satt ombord på en Boe­ing 727 på väg från Kalifornien slöt jag ögonen en sista gång som pojken som inte fanns. Jag föreställde mig "ser­geant" Michael Marsh iförd uniform med blicken mot skyn när han hade sagt: "Nå, unge Pelzer, har du något på hjärtat?"

"Nja", hade jag replikerat. "Jag är lite rädd men det kan jag dra fördel av. Jag har en plan. Jag är målinriktad. Och jag skall klara det."

Sedan hade min mentor lett mot mig och sagt: "Det är bra, Pelzer. Ge dem bara."



Det var första gången jag flög och där jag satt i stolen öppnade jag för första gången ögonen som en ung fri man, mitt nya jag. Jag skrattade glatt för mig själv. "Det är nu som äventyret börjar!"

EPILOG
December 1993, Sonoma County, Kalifornien. - Jag är ensam. Jag fryser så att jag skakar i hela kroppen. Fingertopparna har varit bortdomnade ett bra tag. När jag andas ut strömmar det froströk ur näsborrarna. På håll hör jag mullret från mörka moln som kolliderar. Några sekunder senare ekar åskan mellan bergen i närheten. Jag ser ett sky­fall närma sig.

Det gör mig inget. Jag sitter på en gammal trästock på en lång och öde strandremsa. Jag älskar att sitta och titta på den storslagna anblicken av mörkgröna vågor som bildar en dy­ning innan vattnet slår in mot stranden. Stänk av saltvatten lägger sig som en hinna över glasögonen.

Inombords känner jag mig varm. Jag är inte längre rädd för att leva. Jag älskar att vara ensam.

Från ovan skriker en flock fiskmåsar till varandra medan de finkammar stranden på jakt efter något att äta. Några ögonblick senare ser jag att en av fiskmåsarna har svårt att hålla farten. Hur mycket den än slår med vingarna lyckas den inte hålla jämn takt med flocken och än mindre hålla sig uppe på samma höjd. Utan förvarning kraschlandar fågeln med näbben före i sanden. Den flaxar med vingarna och hal-tar fram på ett brandgult ben. Strax hittar den något ätbart. Från ingenstans är plötsligt flocken med fiskmåsar tillbaka och kretsar över stranden innan de sedan dyker ner och at­tackerar den svagare måsen för att komma åt maten. Fisk­måsen ser ut att förstå att den inte kan fly och står därför kvar där han är och hugger våldsamt mot de andra. På ett kort ögonblick är kampen över och fågelflocken flyger vidare på jakt efter ett lättare offer.

Fiskmåsen skriker efter flocken som för att säga att den avgått med segern och vänder sig sedan mot mig och skriar gällt ut en varning. När jag betraktar fiskmåsens rörelser får det mig att tänka på att hans strid återspeglar de utmaning­ar jag ställdes inför som fosterbarn. Det viktigaste för mig var att bli accepterad och att finna svaren till det som hänt i det förflutna. Men ju mer jag mognade desto mer insåg jag att jag var tvungen att finna en egen väg. Jag lärde mig ock­så att nöja mig med att jag inte kunde hitta alla de svar jag ville ha. Efter att jag tagit värvning i USA:s flygvapen där min barndomsdröm att få flyga gick i uppfyllelse verkade det som om svaren kom utan att jag behövde anstränga mig. Som vuxen slöt jag cirkeln. En av de bedrifter som jag lyck­ades med var att hälsa på min mamma och ställa henne mitt livs viktigaste fråga: Varför?

Hennes egen hemlighet fick mig att värdesätta det liv jag lever ännu mer.

Fiskmåsens skränande väcker mig ur mitt tranceliknande tillstånd. Framför mig ser jag mina händer darra men det är inte av köld. Jag torkar bort en ström av tårar från kinder­na. Jag gråter inte så mycket för egen del som för min mors. Jag börjar gråta så häftigt att hela kroppen skakar. Det går inte att sluta. Jag gråter för den mor och far som jag aldrig

hade och för den skam som familjehemligheten utgör. Jag gråter hejdlöst för att jag ibland tvivlar på att jag betyder nå­got för någon annan och för att jag inte känner mig värdig det erkännande jag fått.

Jag gråter för att släppa ut allt.

Jag sluter ögonen och ber en kort bön. Jag ber om den vis­het som krävs för att bli en bättre och starkare människa. När jag reser mig upp och ser ut över det mörkgröna havet känner jag mig renad inuti. Det är dags att åka vidare.

Efter en vilsam biltur med nedvevade rutor parkerar jag framför mitt andra hem - Rio Villa i Monte Rio. Ric och Don som äger stället vinkar till mig och skyndar vidare för att förbereda inför nya gäster. Rio Villas fridfulla skönhet får mig fortfarande att tappa andan. I åratal har Ric och Don gjort allt i sin makt för att få min son Stephen och mig att känna oss som en del av deras familj. Att vara välkommen betyder så mycket för mig.

Efter att jag brottat ner Stephen på golvet läggar han ar­marna runt halsen på mig och frågar mig om allt är bra. Trots att han fortfarande på så många vis är ett barn är hans intuitiva förmåga att uppfatta saker och ting betydligt mer utvecklad än vad som är vanligt i hans ålder. Jag blir helt för­bluffad över att han ibland förstår hur jag känner mig djupt inombords. Visst är han min son men han är även en av mina närmaste vänner.

Resten av dagen leker vi och spelar Monopol om och om igen. Jag inser snabbt att vad jag lärt mig när jag studerade strategi föga hjälper mot en skoningslös sjuåring som snart ruinerat mig med hotell på alla de dyra gatorna.

Efter att Stephen krossat mig i Monopol går vi ner till Russian River. Den tunga lukten av brinnande ved blandar sig med den söta aromen från sekvojaträden. Den grunda, gröna floden ser genomskinlig ut och det är bara ljudet av svagt porlande vatten som skvallrar om att floden verkligen finns där. Medan solen går ner bakom ett berg, avtecknar sig den glittrande spegelbilden av en julgran på andra sidan flo­den. En dimridå tränger ner från bergen. Stephen och jag tar varandra i handen utan att säga ett ord. Jag känner hur jag får en klump i halsen när vi håller varandras händer lite hår­dare.

Stephen trycker sig mot mitt ben. "Jag älskar dig, pappa. Grattis på födelsedagen."

Det fanns en tid då jag inte trodde jag skulle överleva. I mitt föregående liv hade jag knappt någonting. I dag lever jag i en utopi där jag har vad alla önskar att de hade - ett liv och kärleken från min son. Stephen och jag är en familj.

Perspektiv på fosterhem
Jag hyser inte minsta tvivel om att jag hade blivit mör­dad om jag hade bott kvar hos min biologiska mamma. Att bli placerad i fosterhem var inte endast en flyktväg utan öppnade bokstavligen en helt ny värld för mig. Ibland hade jag oerhört stora problem att anpassa mig eftersom jag inte visste vilka förväntningar som fanns på mig eller hur jag skulle bete mig.

Men jag överlevde, och som vuxen känner jag evig tacksamhet mot det "system" som annars så ofta förlöj­ligas. Det skulle ha varit lätt för mig att betona och racka ner på bristerna inom socialtjänsten och foster­hemsverksamheten. Men det är inte min föresats med den här boken. I stället ville jag låta läsaren komma i kontakt med en värld som få människor får inblick i ge­nom ögonen på ett misshandlat barn som helt berövats sitt självförtroende och som "placeras" i andra männi­skors vård.

Min socialarbetare, ms Gold, gjorde ett outplånligt intryck på mig helt enkelt genom att hon uppriktigt brydde sig o matt jag hade det bra och inte råka illa ut. Även om jag trodde att jag var ensam om att vil­ja ta tillbaka allt jag sagt om hur jag haft det hos min mamma inför rättegången, var detta ett välkänt feno­men för ms Gold. Det är ytterst få människor som egentligen förstår de problem som barnkuratorer och socialarbetare ställs inför i sitt arbete.

Många tror att socialarbetare inte är något annat än människor som med berått mod ägnar sig åt hemfrids­brott och tvingar sig in i folks hem och sliter barnen ur famnen på kärleksfulla föräldrar. Eller att socialarbetar­na minsann aldrig finns till hands när det verkligen gäl­ler, alltså när barn faktiskt far illa. Verkligheten är mycket mer skrämmande än så. I Kalifornien 1973 var jag ett av flera tusen fall av barnmisshandel som anmäl­des till myndigheterna. Tjugo år senare var anmälning­arna bara i Kalifornien hela 616000.

Antalet socialarbetare räcker inte för att ta hand om de allt fler ungdomar som befinner sig "i riskzonen". Man tvingas prioritera - och koncentrerar sina insatser på de barn som löper allra störst risk att råka illa ut.

Det var mina fosterföräldrar som hjälpte mig att bli den människa jag är i dag. De fick bära ett fruktansvärt lass och lyckades förvandla ett skräckslaget barn till en fungerande och ansvarsfull vuxen person. Jag står i djup tacksamhetsskuld till dem alla. Tyvärr ställde jag till med rena rama helvetet för dem - i synnerhet för paret Catanze under min kritiska "anpassningsfas". Om det inte hade varit för dem, hade jag med största sannolik­het gått under. Alice och Harold Turnbough var som en försynens skickelse eftersom de lärde mig sådana enkla saker som att gå, tala och uppföra mig som ett normalt barn samtidigt som de övertygade mig om att jag dög och att det inte var något fel på mig.

Detta är vad fosterföräldrar gör!

Nu när jag är vuxen har jag flera gånger frågat mig hur det kommer sig att de här människorna står ut med så mycket. Det går knappt att föreställa sig alla de problem det innebär att försöka få ordning på ett barn med ett förflutet som mitt.

Och ändå hör allmänheten sällan eller aldrig talas om den kärlek och det engagemang fosterföräldrar vi­sar. Det är betydligt vanligare att fosterföräldrar beskylls för att ta fosterbarn endast för pengarnas skull, att de skulle profitera på samhällets olycka. Men om detta vore sant, hur kommer det sig då att exempelvis i Iowa fler än 65 procent av alla fosterföräldrar senare adopte­rar sina fosterbarn och därigenom går miste om den ersättning som utgår till fosterföräldrar? I likhet med så många fosterföräldrar grips de av kärlek till barnen de anförtrotts - och att bli adopterad är den största gåva ett barn som längtar efter familjetillhörighet kan få.

Men dessa barns lyckliga öden skrivs det aldrig om. Massmedia verkar bara vara intresserad av missförhål­landen och tar upp frågan om fosterbarn först när något barn råkat illa ut.

Missförstå mig inte: inga barn skall behöva fara illa och övergrepp mot barn får aldrig tolereras! Men miss­handel och övergrepp tillhör undantagsfallen, och om man enbart riktar sökarljuset mot detta, undergräver och smutskastar man det ofattbara arbete som fosterför­äldrar uträttar. Den rätta frågan att ställa sig när det gäl­ler fosterföräldrar som missköter sin uppgift är hur det kom sig att dessa vuxna människor alls fick rätt att bli fosterföräldrar? Det enkla svaret kanske är att foster­hemmen helt enkelt inte vill räcka till. Även här hand­lar det om att missförhållandena i samhället skapar orimligt hög belastning på "systemet". Det finns mil­jontals barn som far illa men endast några hundratusen­tals fosterhem.

Jag kan inte med ord beskriva hur illa jag tar vid mig när jag får höra ett sådant ord som "snutjävel" eller när folk hånar polisen. Hur skulle världen se ut om vi inte hade poliser som räddade barn från att misshandlas och tvingas bära skottsäker väst för att inte bli ihjälskjutna. Folk som klagar över hur dåligt utbildningsväsendet fungerar inser kanske inte att det är lärare och annan skolpersonal som först uppmärksammar barn som faller offer för misshandel och övergrepp och att detta är en oerhört betungande situation. Förutom föräldrar och andra vårdnadshavare, vilka har mest inflytande över våra barn om inte lärarna?

Det är blott alltför vanligt att barn som växer upp i problemmiljöer och som saknar vuxna förebilder uppvi­sar våldsamma och oregerliga beteenden. Om samhället skulle lägga ner resurser på de ungdomar som befinner sig i riskzonen i dag, skulle det då inte betala sig flerfal-digt i morgon - i form av vuxna människor som bidrar till samhället i stället för att ruttna bort i fängelse?

Visserligen är inte "systemet" perfekt men det funge­rar faktiskt. Enligt min uppfattning kommer "systemet" aldrig att bli perfekt - behoven i samhället är alltför stora.

Man skall heller inte tro att problemen är över i sam­ma ögonblick som barnet räddas från den skadliga mil­jö han eller hon dittills levt i. Sanningen är att det är då som problemen börjar.

Likt så många andra barn som hamnar i "systemet", växte jag upp i en miljö som kretsade kring våld och lydnad. Mitt problem var tvåfaldigt: dels behövde jag bearbeta mitt hemska förflutna, dels behövde jag visas vägen till ett normalt liv i samhället.

Jag var lyckligt lottad på flera sätt. Jag förmådde vän­da mitt mörka förflutna till en pådrivande faktor för att skapa mig en ljusare framtid. Men som så många andra vilsna barn insåg jag inte till en början att jag kunde an­vända mig av samma tillvägagångssätt i den verkliga världen som jag hade använt mig av när jag misshand­lades. Generellt sett är fosterbarn mycket mer mogna, uthålliga och inriktade på framtiden än andra barn ef­tersom de tvingas anpassa sig vid en tidig ålder. (Nyck­elordet är anpassa sig, inte ge upp!) I de allra flesta fall sitter inte fosterbarn och väntar på att få allt serverat på silverfat - de får lita på sin egen förmåga.

Trots att vissa perioder av mina fosterhemsvistelser var frustrerande, fick jag möjlighet att få se hur andra fa­miljer levde sina liv. Som så många andra fosterbarn för­stod jag inte hur bra jag hade det förrän jag flyttade till egen lägenhet och skulle klara mig själv. Fosterbarn glömmer aldrig sina fosterföräldrar. Det gäller även mig. Som alla andra bär jag på mina sorger. En sådan sorg är att Harold Turnbough hann dö innan jag blev pappa till Stephen. Jag är också ledsen över att jag inte fick ge Ha­rold min första bok som nominerades till Pulitzerpriset. Men i dag bor Alice Turnbough bara några timmars res­väg från mig. Jag kan inte tänka mig en större kompli­mang till min fostermamma än att jag räknar Alice som min sons farmor.

I januari 1994 höll jag en kurs i Ottumwa, Iowa, för en grupp fosterföräldrar som hade rest dit från hela del­staten i en ohygglig snöstorm som nästan gjort vägarna oframkomliga. Kursen handlade om hur det är att arbe­ta med barn som kommer från en miljö som präglas av misshandel och våld och hur man skall gå till väga för att bättre kunna hjälpa dessa barn. Där jag stod och fö­reläste berättade jag om hur jag själv hade brukat und­fly min smärta genom att drömma om att jag var en hjälte, som alltid var beredd att hjälpa andra. Jag flög genom luften klädd i en röd dräkt och mantel och på bröstet hade jag ett "S". Jag var Stålmannen. När jag be­rättade detta började fosterföräldrarna i publiken applå­dera och höll upp dekaler med texten: Stålmannen hade fosterföräldrar.

Adresser och telefonnummer

Barnens rätt i samhället - BRIS www.bris.se

Barnens Hjälptelefon 0200-230230 För dig upp till 18 år. Hur kan BRIS hjälpa?

Genom Barnens Hjälptelefon kan BRIS hjälpa barn och ungdomar att förstå att det går att göra någonting åt svårigheter. När man har allvarliga problem är det ofta en stor hjälp att få tala med någon. På BRIS finns vuxna som har tid att lyssna. Den som ringer kan också ge BRIS i uppdrag att ta kontakt med någon viktig vux­en person i omgivningen. Det kan till exempel vara skolsköterskan, en släkting eller någon person inom so­cialtjänsten. Den som ringer kan vara anonym och de som arbetar hos BRIS har tystnadsplikt. BRIS betalar samtalet och det syns inte på telefonräkningen. På BRIS finns det inte heller några telefonapparater som visar vilket nummer som ringer. BRIS har också en te­lefon för vuxna som är oroliga för något barn som har det svårt:

BRIS Vuxentelefon 077-1505050 Telefontid: måndag-torsdag 15-19, fredag 14-18, lör­dag och söndag 14-17.

Rädda Barnen www.raddabarnen.se

Föräldratelefonen 020-786 786

Föräldratelefonen är till för alla föräldrar som behöver en annan mamma eller pappa att prata med. Du är all­tid anonym och du får den tid du behöver. Telefontid: måndag 12-21.30, tisdag till fredag 18-21,

lördag 10-13, söndag 13-16.

Svenska föreningen för psykisk hälsa www.sfph.se

sfph är en obunden ideell förening med uppgift att främ­ja psykisk hälsa i samhället. Det sker framför allt genom olika utbildningsinsatser, till exempel föreläsningar och kurser för yrkesverksamma inom människovårdande yrken och för andra som är intresserade av psykisk häl­sa.

Föräldratelefonen 020-852000

Ar du förälder eller annan vuxen och har bekymmer med eller frågor om barn i din närhet? Har du funder­ingar om din roll som förälder? Samtalet kostar aldrig mer än en markering. Du är anonym och samtalen är konfidentiella. De som svarar är erfarna psykologer, psy-kotcrapeuter, socionomer, familjerådgivare.

Dave Pelzer är en flitigt anlitad föreläsare i USA i frå­gor som rör barnmisshandel och familjer i kris. Vill du ha ytterligare information om Dave Pelzers arbete med att förebygga övergrepp mot barn kan du kontakta för­fattaren på nedanstående adress:

D-ESPRIT

RO. Box 1846

Rancho Mirage, CA 92270

USA


Telefon:+1(760)321-4452

Fax:+1(760)321-6842

Hemsida: www.davepelzer.com
Författarens tack
Denna bok hade aldrig blivit av om det inte hade varit för Marsha Donohoe - min utomordentligt duktiga redaktör på Donohoe Publishing Projects. Marsha har inte bara redigerat manuset, utan också både satt och korrekturläst hela boken. Viktigast av allt var att Marsha hjälpte mig att berättelsen igenom upprätthålla det förvirrade barnets perspektiv och kronologi.

Tack också till redaktörerna Christine Belleris, Mat-thew Diener och Allison Janse för er yrkesskicklighet. Ett särskilt tack till Matthew som hjälpte till med stort som smått utan att någonsin bli irriterad.

Tack till Irene Xanthos och Lori Golden på Health Communications Inc:s försäljningsavdelning för ert ständiga och uppriktiga engagemang. Och till Doreen Hess för all vänlighet.

Ett enormt tack till Laurel Howanitz och Susy Allen på Hot Guests för allt stöd och engagemang. Tack för att ni trodde på mig.

Till Cindy Edloff för din tid och ditt engagemang.

Ett särskilt tack till ägare och personal på Coffee Ba-zaar i Guemeville, Kalifornien, för att ni lär Marsha och mig få både arbetsro och läcker mat.






1   2   3   4   5   6   7   8   9


Verilənlər bazası müəlliflik hüququ ilə müdafiə olunur ©atelim.com 2016
rəhbərliyinə müraciət