Ana səhifə

Författarens anmärkning av namnen i denna berättelse har ändrats av respekt


Yüklə 0.68 Mb.
səhifə6/9
tarix24.06.2016
ölçüsü0.68 Mb.
1   2   3   4   5   6   7   8   9

KAPITEL 7
Moderskärlek

När Rudy Catanze körde mig till ungdoms­vårdsskolan i San Mateo, hyperventilerade jag så att jag var nära att svimma. Det kändes som om jag hade ett jättelikt gummiband runt bröstkorgen. Inte ens när Rudy gav mig några råd i sista minuten kunde jag kon­centrera mig eftersom jag kände mig så skräckslagen in­för vad som väntade mig. Kvällen innan hade Larry Ju­nior mycket tydligt beskrivit för mig vad de äldre och större pojkarna brukade göra mot de mindre, blödiga små pojkarna - "färskingarna". Jag kände mig så föröd­mjukad över att behöva klä av mig framför förestånda­ren vid inskrivningen, sära på skinkorna och sedan du­scha innan jag fick ta på mig "anstaltskläderna" som luk­tade unket och gammalt.

Jag ryste till när den tunga ekdörren slog igen bakom mig. Det tog mig inte ens en minut att utforska min nya miljö. Väggarna var smutsvita slaggstensblock. Golvet bestod av nött, vaxad cement. Jag tryckte in min blöta handduk, ett ombyte underkläder och sockor på en pyt-teliten hylla. Jag satte mig ner på den väggfasta sängen och kände att jag var tvungen att gå på toaletten - då jag upptäckte att det inte fanns någon toalett i cellen. Jag drog den svarta yllefilten över huvudet, kände de osynliga remmarna runt bröstet lösas upp och föll strax i sömn.

Första gången som dörren till min cell öppnades för eftermiddagens vistelse i uppehållsrummet smög jag längs korridoren som om jag gick på äggskal. De andra barnen tedde sig mer som jättelika, vandrande trädstub­bar än tonåringar. De första dagarna ägnade jag mig åt att utveckla en överlevnadsplan. Jag bestämde mig för att hålla mig i bakgrunden så mycket som möjligt för att inte dra uppmärksamheten till mig och att för en gångs skull hålla min stora käft stängd. Under min första vecka på Kullen utbröt sex våldsamma slagsmål i min närvaro varav tre handlade om vems tur det var att spe­la biljard. Jag gick rakt in i väggen flera gånger eftersom jag höll huvudet böjt i rädsla för att råka få ögonkontakt med någon och jag höll mig så långt borta från biljard­bordet som möjligt.

Situationen förbättrades något när jag flyttades från A-flygeln som var till för de nyanlända - till C-flygeln där yngre och mer hyperaktiva barn bodde. Reglerna i C-flygeln var inte lika stränga. Jag kände att jag inte längre behövde skynda mig allt vad jag orkade till min cell så fort personalen vände ryggen till som jag hade gjort i A-flygeln när ungarna skulle gå tillbaka till sina rum. Personalen i C-flygeln verkade öppnare och mer engagerade i barnen. Jag kände mig trygg.

En eftermiddag kallades jag helt oväntat från uppe­hållsrummet. Några ögonblick senare upptäckte jag att jag hade besök. Föreståndaren informerade mig om besöksreglerna och det pirrade i magen på mig av spän­ning. Fram tills det ögonblicket hade jag inte känt till att jag fick lov att ta emot besök, så jag undrade vem som hade kommit hela vägen för att besöka mig på Kul­len.

När jag rusade in genom den lilla dörren var det ms Gold eller Lilian som jag förväntade mig att se. Sekun­den senare höll jag på att sjunka ihop. Bakom det lilla bordet satt pappa på en stol intryckt mot väggen. Hon och pappa var de sista personerna jag ville träffa på ung­domsvårdsskolan.

Mina händer skakade när jag sträckte mig efter en stol.

"Jaha, David", sade pappa med ett helt likgiltigt ton­fall. "Hur mår du?"

"Bra", svarade jag och försökte undvika hans blick.

"Jaha... du har vuxit lite. Hur lång tid är det sedan vi sågs sist?"

"Ungefär ett år."

Jag vandrade sakta med blicken uppåt längs pappas kropp. Jag försökte minnas sista gången jag verkligen tittat på honom. Var det när jag bodde i Huset? frågade jag mig själv. Där pappa satt och lutade sig fram över det lilla bordet såg han så mager ut. Huden i hans ansikte och på halsen var mörkröd och läderartad. Håret som han en gång varit så noga med att kamma var nu flot­tigt och grått. Han hostade hela tiden. Hans hand för­svann ner i jackfickan och rotade efter ett cigarrettpa­ket. Han tog fram en cigarrett och knackade den lätt i bordet innan han tände den. När han dragit några bloss slutade hans händer att skaka.

Jag skämdes för mycket för att kunna se honom i ögonen. "Jo...pappa, innan du säger någonting ... vill jag bara att du skall veta att..."

"Håll käft!" Plötsligt skrällde pappas röst till som åska. "Börja inte med dina lögner!" Han tog ett djupt bloss innan han fimpade och tände en ny cigarrett. "Herregud, om mina kompisar på brandstationen fick veta det här... fattar du vad det kunde medföra för min del? Som om jag inte hade nog med problem som det är!"

Jag sänkte huvudet och ville bara försvinna.

"Nå?" dånade pappas röst. "Och inte nog med det. Nu har din galna morsa verkligen fått vatten på sin kvarn!" Han gjorde ett uppehåll för att ta ytterligare ett bloss. "Djävlars helvete! Du hade det ju bra! Och sedan börjar den där socialarbetaren ringa stup i kvarten..."

"Ms Gold?" mumlade jag.

"Och till sist fick jag några minuter över så att jag kunde ringa till henne och då säger hon att du har rymt din väg och att du har snattat och hamnat i en mas-sa...

"Men pappa, det var faktiskt inte jag som..."

"Nu håller du käft om du inte vill att jag skall täppa till truten på dig!" vrålade pappa. Han blev tyst ett ögonblick och blåste ut ett rökmoln. "Du kunde bara inte låta bli, eller hur? Du tyckte väl inte att det räckte med att blanda in polisen så att de hämtade dig på sko­lan och sedan tvingade din mamma och dina bröder till rätten. Herregud! Du är verkligen otrolig. Du hade ju allt ordnat. Ett nytt liv, en ny början. Det enda du be­hövde göra var att uppföra dig. Men det var tydligen för mycket begärt, eller hur?

Har du någon som helst aning om vad din mamma vill göra med dig? Har du det?" sade pappa uppfordran­de och höjde rösten. "Hon vill att jag skall skriva under några papper. Hon har velat att jag skall skriva under i... ända sedan... vet du det?" frågade han mer sig själv än mig. "Har du någon aning om hur helvetes länge hon har försökt få mig att skriva under de där pappe­ren?"

Jag skakade på huvudet medan tårarna rann.

"I åratal! Ända sedan hon kastade ut dig den där da­gen. Vad fan, hon kanske hade rätt hela tiden. Kanske behöver du faktiskt... Tror du att det här är lätt för mig? Hur tror du att det känns för mig att min son bor i... el­ler att du hamnat här?" Pappas blick verkade så kall när den borrade sig in i mig. "Mordbrand. De skall åtala dig för mordbrand! Vet du hur många brandmän som om­kommer på grund av mordbrännare? Djävlars helvete, kanske hade hon rätt. Kanske är du obotlig."

Jag betraktade hur cigarrettens brandgula ring kröp allt närmare pappas fingrar.

"Nå", sade han efter flera minuters tystnad. "Jag mås­te se till att få tillbaka bilen. Jag skall..." Han avbröt sig mitt i meningen och drog undan stolen från bordet.

Jag betraktade honom. Hela han utstrålade trötthet och tomhet. "Tack... för att du hälsade på mig", sade jag och försökte låta glad.

"Se nu till att hålla dig i skinnet i fortsättningen!" av­färdade pappa mig. Han hade hunnit halvvägs ut genom dörren när han stannade och såg mig i ögonen. "Jag har offrat mycket för din skull. Jag har försökt. Det skall gu­darna veta att jag har försökt. Och det finns mycket i mitt liv jag önskar hade varit annorlunda. Jag kan för­låta dig mycket - för allt du har ställt till med, för allt ont du har åsamkat familjen - men jag kan aldrig, aldrig förlåta dig för det här." Han smällde igen dörren bakom sig och var borta.

"Jag älskar dig, pappa", sade jag och tittade på den tomma stolen bakom bordet.

Samma kväll vid middagen medan ett hav av händer slogs om varenda matbit de kunde komma över, satt jag och petade i en sallad. Jag kände mig så sjuk och ihålig inombords. Jag visste att det var mitt fel - att mina för­äldrar var så olyckliga, att det var mitt fel att de hade skilt sig, att de båda drack så mycket och att min pappa - en man som hade kämpat så för att rädda livet på andra människor - nu bodde i ett kyffe. Jag hade med­vetet och avsiktligt avslöjat familjens hemlighet. Plöts­ligt insåg jag att pappa hade rätt. Pappa hade haft rätt hela tiden.

Efter middagen när jag utförde den arbetsuppgift jag blivit tilldelad - att moppa golvet i matsalen - stack en vårdare fram huvudet runt hörnet. "Pelzer. Du har be­sök. Några minuter senare tog jag ett djupt andetag och slöt ögonen innan jag återigen öppnade dörren till be­söksrummet. Jag bad förtvivlat att det inte var Hon som kommit.

Jag fick blinka flera gånger innan jag till fullo insåg att det var Lilians och inte Hennes ansikte som jag stir­rade på.

Lilian ställde sig upp och kramade mig över bordet. "Hur mår du?" frågade hon.

"Bra! Jag mår jättebra nu!" utropade jag glatt. "Vad glad... vad glad jag blir att du är här!"

Lilian tog mina händer och lade dem mellan sina. "Sätt dig ner nu och lyssna på mig. Vi har mycket att prata om så jag vill att du är uppmärksam. David, har din pappa varit här och hälsat på dig än?"

"Ja", svarade jag.

"Tyck nu inte att jag lägger mig i men får jag fråga dig vad ni två pratade om?"

Jag lutade mig bakåt i stolen och försökte spela upp hela besöket för mitt inre för att ord för ord kunna åter­ge vad pappa sagt.

"Nämnde din far någonting om ett papper... ? Nå­gonting åt det hållet?" sade Lilian i ett försök att hjälpa mig på traven.

"Nä... nej. Nej, inte vad jag minns", sade jag och kli­ade mig i huvudet.

Lilian grep hårdare om mina händer tills det började göra ont. "Snälla David", bad hon, "det här är viktigt".

Plötsligt for det som en blixt genom huvudet på mig att pappa varit så frustrerad över några papper som Hon velat att han skulle skriva under. Jag ansträngde mig för att rekonstruera vad pappa sagt. "Han sade något om att mamma hade haft rätt och att han funderade på att skri­va under några papper som sade att jag var... otillrätt-lig!"

"Men han har väl inte skrivit under?!" kreverade Li­lian.

"Jag vet... jag vet inte..." stammade jag.

"Fan också!" skrek hon till. Jag sänkte huvudet i tron att jag gjort något som var fel - igen. Lilian vände bort blicken från det grå bordet och sedan tittade hon tillba­ka på mig igen. "Du har inte gjort något fel, David. Det är bara det... har du hört något från din mamma? Har hon varit och hälsat på dig?"

"Nej!" sade jag och skakade på huvudet.

"Lyssna nu noga, David. Du behöver inte träffa folk som kommer hit för att hälsa på dig om du själv inte vill. Förstår du? Det här är viktigt. När du får höra att du har. besök skall du fråga vem det är." Lilian gjorde en paus för att samla sig. Hon verkade vara nära att börja gråta. "Jag borde inte säga det här, men... om din mam­ma kommer hit, säg nej till att träffa henne. Hon försö­ker få myndigheterna att tvångsomhänderta dig."

"Du menar som att vara kvar här? Du menar någon sorts institution? Det visste jag redan. Det gör mig ing­et!"

Lilian blev kritvit i ansiktet. "Var har du hört det?"

"Av en kvinna från mentalvården. Hon säger att hon arbetar med alla barnen som kommer hit till Kullen. Hon frågade mig gång på gång om medgivande ... Just det!" tjöt jag till. "Så var det. Kvinnan sade att det skul­le bli mycket lättare för mig om jag gav mitt medgivan­de till att hamna på institutionen." Lilians ansiktsut­tryck sade mig att något var fruktansvärt fel. "Men be­tyder inte det att om jag skriver på det papperet att jag lovar, alltså att jag medger att jag skall uppföra mig så bra jag kan under den tid som jag är här? Stämmer inte det, mrs Catanze?"

"David, det är en fälla! Hon försöker lura dig!" sade Lilian med panik i rösten. "Lyssna på mig! Jag skall för­klara det tydligt för dig. Din mamma menar att ditt upp­förande när du bodde hemma hos henne, nödvändig­gjorde den aga hon utsatte dig för eftersom du var helt oefterrättlig. Hon försöker få dig inspärrad på mental­sjukhus!" utstötte Lilian.

Jag lutade mig tillbaka i stolen och stirrade på henne. "Du, menar du... ett hem för psykfall... för dårar... är det vad du menar?" stammade jag och började andas snabbare.

Lilian plockade upp en pappersnäsduk ur väskan. "Jag riskerar att mista mitt tillstånd som fosterförälder men jag ski... jag bryr mig inte längre. Du får aldrig, aldrig någonsin berätta om det här för någon. Jag har pratat med ms Gold och vi tror att din mamma hittat på den här planen - alltså att få in dig på mentalsjukhus - för att rättfärdiga allt hon utsatt dig för. Förstår du?"

Jag nickade.

"David, din mamma har kontaktat den här kvinnan från mentalvården och slagit i henne de mest otroliga saker. Jag tänker ställa en fråga till dig och du måste be­rätta sanningen för mig, okej? Har du någonsin anlagt en brand hemma hos din mamma, i hennes garage?." frå­gade Lilian försiktigt.

"Nej!" utropade jag. Sedan krokade jag fast fingrarna i varandra. "En gång..."

Lilian såg sammanbiten ut medan jag fortsatte.

"... men en gång när jag fyra eller fem år gammal sat­te jag servetterna bredvid ljusstakarna när jag dukade ... och det gjorde att de fattade eld! Jag svär att det inte var meningen, mrs Catanze! Det var en olyckshändelse!"

"Visst, okej", sade Lilian och viftade med handen för att visa att det inte var något att bry sig om. "Jag tror dig. Men David, hon vet. Din mamma vet exakt vad som hänt. Hon vet att du stal i leksaksaffären och hon vet att du rymde din väg - hon vet till och med att du hade problem med psykiatrikern. Ms Gold tror att hon kanske försagt sig och berättat för mycket för din mam­ma men det ingår i ms Golds arbetsuppgifter att hålla din mamma underrättad om hur det går för dig. Det är som förgjort! Jag har aldrig stött på någon förut som an­stränger sig så till den milda grad för att få sitt eget kött och blod..."

Jag kände ilskan välla upp. "Vad menar du med att jag hade problem med läkaren? Jag gjorde ingenting!"

"Lugna dig, det är uppgifter jag fått i andra hand från ms Gold..."

"Varför får jag inte träffa ms Gold längre?" avbröt jag.

"Eftersom du har en övervakare nu som heter Gordon Hutchenson", svarade Lilian och ruskade på huvudet i ett försök att hålla sig till ämnet. "Nu måste du lyssna på mig. Jag får egentligen inte berätta det här men vad jag förstår så har psykiatrikern skrivit ett utlåtande där han menar att du uppvisar våldsamma tendenser. Han påstår att du for upp ur stolen, vevade med armarna åt hans håll och var på vippen att gå till handgripligheter. Stämmer det?" sade hon och såg mer förvirrad ut än frå­gan lät.

Jag ruskade frenetiskt på huvudet. "Nej. Han berätta­de för mig att jag skulle hata min mamma, kommer du inte ihåg det?" skrek jag och dunkade huvudet bakåt så att jag slog i väggen. "Vad är det som händer? Jag förstår inte. Jag har inte gjort någonting!"

"Lyssna nu! Lyssna på mig!" grät Lilian. "Ms Gold tror att din mamma bara väntat på att du skulle hamna i klistret - och nu har hon sitt tillfälle."

"Hur skulle hon kunna göra det? Jag bor ju hos dig!" sade jag bedjande medan jag försökte förstå hur det kom sig att hela min värld plötsligt rasade samman.

"David", sade Lilian plågat, "Rudy och jag är bara dina fosterföräldrar, det är allt. Vi har ett papper där det står att vi har ansvar för ditt väl och ve. Vi har hand om din fostran. Juridiskt sett har din mamma ganska myck­et svängrum. Det här är hennes sätt att hämnas. För­modligen har din mamma försökt ordna så att du skulle hamna på mentalsjukhus ända sedan du blev foster-hemsplacerad och med den här incidenten på skolan har hon fått det tillfälle hon väntat på."

"Och vad händer nu då?" kved jag.

"Du måste förstå en sak, att det här är den värsta strid du någonsin varit med om. Om din mamma kan över­tyga myndigheterna om att det är den enda lösningen kan hon förmå dem att spärra in dig på ett mentalsjuk­hus. Om det skulle gå dithän..." plötsligt exploderade Lilian i en gråtattack. "Jag vill att du skall veta en sak. Jag bryr mig inte om vad någon, någon överhuvudtaget taget säger till dig. Rudy och jag kämpar för dig och vi kommer att göra vad som helst. Om vi måste anlita en advokat så gör vi det. Om vi så måste slåss mot hin håle själv så kommer vi att göra det. Vår uppgift är ju att hjälpa dig. Det är därför vi är fosterföräldrar!"

Lilian gjorde en paus för att samla tankarna. Sedan började hon återigen tala med lugn och låg röst. "David, jag vet inte hur det kommer sig men många människor ser ner på det här med fosterhem och anser att alla ni fosterbarn är vanartade och olydiga för annars skulle ni inte vara i fosterhem. Och om de kan stänga er ute från sin värld är de nöjda och glada. Förstår du?"

Jag ruskade nekande på huvudet.

Lilian satte fingret mot munnen medan hon tänkte på ett sätt att formulera om meningen. "Du vet vad or­det fördomar innebär, eller hur?"

"Ja."

"För det är vad det här handlar om. Om dessa människor vidgår - alltså medger - att fosterhem behövs in­nebär det att de erkänner att det också finns en orsak till att ni ungar alls hamnat i fosterhem. Och det inne­bär att de måste kännas vid problem som alkoholism, barnmisshandel, barn som rymmer sin väg eller börjar med droger... Förstår du? Samhället har förändrats till det bättre på senare år, men det finns fortfarande myck­et som inte är bra. Många människor har uppfostrats till att hålla saker för sig själva i hopp om att ingen någon­sin skall avslöja deras familjehemlighet. En del av dessa människor har fördomar och det är förklaringen till att så fort ett fosterbarn ställer till det för sig..."



Hennes förklaring var som en uppenbarelse. Nu för­stod jag. Det var som om trycket runt mitt bröst börja­de lossna samtidigt som jag rosslade fram: "Jo, innan ... när jag flyttade hem till er... och ställde till det... ?"

"Ja?" viskade Lilian.

"Jag hörde vad ni sade till mig...men jag lyssnade helt enkelt inte."

Lilian fattade tag om mina händer. "Ja, men man kan inte vrida tillbaka klockan. Jag vet att det inte är lätt att vara här på Kullen, särskilt inte för dig, men du måste helt enkelt uppföra dig exemplariskt. Du har inget an­nat val", betonade hon. "Vårdarna skriver rapporter som lämnas vidare till övervakarna om hur ni uppför er. Du har väl träffat Gordon Hutchenson, eller hur?"

"Ja", svarade jag.

"De här rapporterna kan omintetgöra din mammas försök att placera dig på institution. Det enda hon har just nu är en hop lögner som hon försöker få alla att tro på. Din mamma framställer dig som om du vore full­ständigt förryckt - vilket du självfallet också är!" skojade Lilian. "Så om vi kan bevisa i rätten att det inte var du som anlade branden och att du uppfört dig exempla­riskt, så kan vi slå undan benen för din mamma - en gång för alla."

"Så vad skall jag göra?" frågade jag.

Lilian log. "David, du skall bara vara dig själv. Det är allt du behöver göra. Försök aldrig vara någon som du inte är. Personalen här skulle genomskåda dig med en gång. Var bara den pojke som du var i början hemma hos oss - innan det började gå snett för dig. Men", var­nade hon, "gör inga misstag. Brusa inte upp när du är upprörd. Och du måste tänka på att knipa igen den där stora käften du har. Uppfattat?"

Jag nickade igen.

"David, du står på randen av ett stup. Ett felsteg till och du kommer att falla rakt ut i tomma intet. Du har överlevt fler vidrigheter under dina tolv år än de flesta råkar ut för under hela livet. Och om du har klarat av det... så klarar du det här också. Men du måste verkli­gen kämpa! Du måste göra som mr Hutchenson och personalen här säger till dig. Jag bryr mig inte om att det låter löjligt men det är helt enkelt så det är. Jag har känt Gordon i åratal och han är bäst. Du måste tänka dig för länge och väl innan du gör något som du kanske ångrar. Är vi överens?"

När mrs Catanze höll mina händer ville jag förklara för henne hur ledsen jag var för allt tråkigt jag hade förorsakat henne och hennes familj. Men jag visste att jag sagt det till henne så många gånger förut - när jag faktiskt inte brydde mig. Så, frågade jag mig själv, varför skulle hon tro på mig nu? Jag plirade in i hennes vänliga ögon i vetskap om att jag var anledningen till att hon inte sov om nätterna och kände sig så vanmäktig.

Lilian försökte le brett mot mig. "Förresten, innan jag glömmer det, jag har en sak till dig", sade hon och lät handen försvinna ner i väskan. En sekund senare drog hon upp en liten kartong med chokladöverdragna körs­här. Hon sken upp när hon sköt över kartongen till min sida.

"Choklad?" frågade jag.

"Öppna", sade Lilian glädjestrålande.

Jag lyfte försiktigt på det lilla locket och gav till ett skrik då jag fick syn på min pyttelilla rödörade sköld­padda som vred på nacken för att titta upp mot mig. Jag lyfte försiktigt upp honom och satte honom i handen. Reptilen gömde sig snabbt inne i sitt skal. "Mår han bra? Äter han?"

"Jodå", svarade Lilian med moderligt tonfall. "Jag sköter om honom. Han får nytt vatten..."

"Varannan dag?" sade jag, bekymrad över mitt hus­djur.

"Varannan dag, jodå, jag vet, jag vet. Jag trodde fak­tiskt aldrig att jag skulle bli tvungen att ta hand om en gammal sköldpadda."

"Han är ingen gammal sköldpadda. Han är bara en li­ten bebis... ser du?" kuttrade jag. "Jag tror att han tyck­er om dig." Lilian tittade strängt på mig när jag höll upp sköldpaddan framför ansiktet på henne.

"David", sade hon kärleksfullt och lutade sig fram och strök mig över håret, "när jag ser dig tillsammans med den här sköldpaddan... Om bara de kunde se dig på samma sätt som jag gör."

Försiktigt lade jag tillbaka sköldpaddan i kartongen. Sedan sträckte jag fram händerna mot Lilian. "Jag vet att jag varit dum och att jag förtjänar att bli bestraffad för det jag gjorde men jag lovar - på heder och samvete - att jag skall uppföra mig och inte göra något dumt. Jag lovar... mamma."

Samma kväll när jag tittade ut genom fönstret från min cell började en varm känsla ta form djupt inne i min själ. Jag skall klara det! lovade jag mig själv dyrt och heligt. Jag tänker bevisa för mrs Catanze, mr Hutchenson och för Henne att det inte är något fel på mig! Jag visste att det bara var några veckor kvar till domstolsförhand­lingen. Och, sade jag till mig själv. Jag måste anstränga mig mer. Jag somnade utan att längre känna någon räds­la.

Inom några dagar hade mina uppförandepoäng näs­tan fördubblats. Redan innan Carl Miguel, som var fö­reståndare för C-flygeln, berömde mig inför hela grup­pen om att jag gjort bra ifrån mig hela veckan hade jag trott att jag låg bra till och nu fick jag blodad tand. I slu­tet av veckan hade jag erövrat den högsta statusen det gick att få: guld. Mr Hutchenson berättade för mig att det annars tog ett riktigt skötsamt barn tre till fyra veck­or att få guld. Jag log inombords eftersom jag visste att jag klarat det på mindre än två veckor. Under det besö­ket talade Gordon om för mig att förhandlingen i dom­stolen flyttats tillbaka. "Så när skall vi till domstolen?" frågade jag.

"I övermorgon", svarade han. "Klarar du det?"

"Jodå", sade jag och försökte låta självsäker fast jag kände mig skräckslagen inuti.

"David, jag vill inte göra dig förvirrad och berätta vad som kan eller inte kan hända när vi är i domstolen. Jag har varit med tillräckligt länge för att veta att en del mål kan gå hur som helst och du är ett sådant fall. Det enda jag kan säga till dig är att behålla fattningen, och om du tror på Gud så rekommenderar jag dig att be."

Där jag satt ensam i cellen kände jag hur det snurra­de i huvudet av alla tankar. Jag slöt ögonen, stängde av oron och bad till Gud.

Två ändlöst långa dagar senare satt jag rak som en eldgaffel i ryggen och ansträngde mig för att minnas alla råd som Lilian och Gordon hade givit mig. Jag nickade till Lilian som satt bakom mig och log mot henne. När jag vände mig bort från henne fick jag syn på Henne där hon satt till höger om mig på en av platserna längst fram. Jag blinkade för att förvissa mig om att det inte var en synvilla. Men när jag öppnade ögonen igen såg jag att Hon satt där med Kevin i famnen.

Mitt självförtroende bara pyste bort. "Hon är här!" viskade jag till Gordon.

"Ja, och kom nu ihåg att hålla huvudet kallt", varna­de han.

Några ögonblick senare ropades numret, på min för­handling upp. Jag satt och skruvade på mig i stolen, in­nan jag kastade en hastig blick åt Hennes håll. Min advokat, som jag träffat första gången några minuter ti­digare i väntrummet, reste sig upp, rabblade datum och andra detaljer som lät officiella och vittnesuppgifter i sådan fart att jag inte var säker på om allt han sade handlade om mig eller om någon annan.

Domaren nickade mot min advokat efter att han återvänt till sin plats. Till höger om mig harklade sig en annan man i mörk kostym innan han började tala. Gor­don lutade sig mot mig och slog mig lätt på knät. "Håll huvudet kallt vad han än säger. Le inte, sitt helt still och visa inte några känslor."

"Ers Nåd, den tionde januari eller veckan däromkring gjorde sig Pelzer efter en längre tids planering skyldig till mordbrand i uppsåt att bränna ner ett klassrum på Monte Cristo Elementary School..."

Långsamt spred sig paniken inom mig.

"Den minderårige, Ers Nåd, har en lång förhistoria av extremt upproriskt beteende. Ni har sett utlåtandet från barnets psykiatriker liksom intygen från den minderåri­ges lärare och annan personal på Monte Cristo Elemen­tary School. Jag hänvisar vidare till ett intyg från den minderåriges före detta socialarbetare som också hävdar att även om 'Davids naivitet kan vara aldrig så charme­rande, är det ibland nödvändigt att han övervakas noga. Trots den mycket toleranta anda som kännetecknar hans fosterfamilj, har David uppvisat aggressivt beteende mot andra och har, vid vissa tillfällen, även betett sig trotsigt och störande under fosterhemsplaceringen.'"

Jag sjönk djupare ner i stolen. Samma byggnad som hade beviljat mig friheten skulle nu bli min undergång. Efter en hel evighet tackade den andre advokaten do­maren innan han satte sig ner och nickade mot Henne.

"Såg du det där?" sade jag till Gordon och knuffade till honom med armbågen.

"Sch", varnade han, "Inget överilat nu!"

"Replik?" frågade domaren åt mitt håll och lät uttrå­kad.

"Ers Nåd", skrockade min advokat när han ställde sig upp. "Ms Golds utlåtande har helt ryckts ur sitt sam­manhang. Jag yrkar på att Ers Nåd tar sig tid att läsa tex­ten i sin helhet. Beträffande anklagelsen om mordbrand ar hela fallet byggt på rena indicier. Även om David in­ledningsvis var misstänkt har jag här intyg som styrker det faktum att det var David som hindrade att branden som anlagts av en annan minderårig, spred sig. När det gäl­ler hans uppförande under den tid han suttit på ung­domsvårdsskola har han, och jag citerar, uppfört sig 'exemplariskt'. Och vad gäller Davids fosterföräldrar, paret Catanze, väntar de otåligt på att han skall åter­vända. Tack för ordet, Ers Nåd."

Domaren klottrade ner något innan han nickade åt den andre advokaten som snabbt reste sig upp. "Ers Nåd, även om inte uttrycklig bevisning ännu föreligger har den minderårige redan lagt i dagen ett extremt ab­normt beteende. Dessutom har jag ett edligt intyg från den minderåriges biologiska mor, mrs Pelzer, där hon uppger att den minderårige har anlagt flera bränder i källaren hemma hos sina föräldrar. Mrs Pelzer beklagar att hon tyvärr inte förmådde kontrollera den minder­årige med normala uppfostringsmetoder och uppger vida­re att han är extremt manipulativ och har lätt för att ta till våld. Rapporten från mars förra året angående byte av vårdnadshavare bestyrker också detta påstående.

Ers Nåd, det har framgått med all önskvärd tydlighet att den minderårige, oavsett orsak, inte går att kontrol­lera varken i hans förra hem eller i fosterhem. Kommu­nen menar att den minderårige är en stor belastning för samhället. Kommunen rekommenderar härmed att den minderårige omedelbart undergår psykiatrisk undersök­ning för att därefter, om så bestäms, överförs till sådan institution som bättre kan sörja för hans behov."

"Vad betydde det?" frågade jag Gordon efter att ad­vokaten talat klart. Innan Gordon ens hann hyssja åt mig, gnuggade sig domaren i tinningarna och frågade: "Vad har övervakaren att säga?"

Mr Hutchenson reste sig upp och knäppte knapparna i kavajen. "Som övervakare rekommenderar jag att Pel­zer regelbundet bedöms och behandlas av en annan psy-kiatriker. Det finns ingenting i Davids beteende som har givit mig anledning att tro att han är en fara för sig själv eller andra. Min rekommendation är att David återförenas med sina fosterföräldrar."

"Suktar de efter att få problem, eller?" skrockade do­maren innan han fortsatte. "Tidigare fällande domar?" frågade han och vände sig mot min advokat.

"Inga", uppgav advokaten medan han lutade sig fram­åt.

Domaren lutade sig bakåt i stolen. När han tittade ner på mig, kände jag hur håren i nacken började resa sig. Jag flyttade vänsterhanden för att klia mig på höger­armen. Jag höll andan i väntan på domarens svar. Do­maren fingrade på sin mustasch. Plötsligt vred han på huvudet och nickade mot protokollföraren. "I väntan på att frågan om mordbrand skall avgöras... rekom­menderar domstolen att straffet sätts till... hundra da­gar på ungdomsvårdsskola. Den tid som Pelzer redan har avtjänat skall frånräknas straffet.

Och utom protokollet", sade domaren, "unge man, att vara misstänkt för mordbrand är i högsta grad all­varligt. Den enda orsaken till att jag inte dömer dig för detta är att jag inte har några direkta bevis. Även om det verkar som att du kanske inte är skyldig har du inte desto mindre varit illa ute vid ett flertal tillfällen under senare tid. Du verkar besitta flera bra egenskaper och ha bra stöd", sade domaren och nickade mot mrs Catanze, "men... var nu förståndig och gör bruk av både och."

Omedelbart efter att domaren slagit klubban i bor­det, viskade Gordon: "Du kommer ut om drygt en må­nad."

"Men det var inte jag som gjorde det!" gnällde jag.

"Det har ingen betydelse", sade Gordon sakligt. "Det är inte det som är poängen. Tro mig, grabben", sade han och pekade på domaren, "den där snubben är som jul­tomten. Om kärandesidan hade haft några som helst tillförlitliga bevis, skulle jag i denna stund stått och ta­git på dig tvångströjan till dårhuset. Dessutom ömmar domaren för sådana små taniga skitar som du. Kom igen nu, tillbaks till cellen, ditt lilla odjur", skojade Gordon medan vi reste oss upp.

Utan någon förvarning ställde Hon sig mellan Gor­don och mig. "Ni har fel! Ni har fel allihop! Ni skall få se! Jag varnade den där bruden från socialen och nu varnar jag er!" skrek Hon medan Hon hötte med fing­ret mot mr Hutchenson. "Det är fel på honom. Han är ond! Det kommer ni att upptäcka! Och vad händer näs­ta gång han skadar någon! Ju förr den där pojken får vad han förtjänar, desto fortare kommer ni att inse att jag hade rätt och att jag inte har gjort ett förbannat skit fel! Ni lurar er själv om ni tror att vi har sett slutet på det här! Ni kommer att få se! Det finns bara en plats som den där pojken skall vara. Sanna mina ord!" Sedan stor­made hon ut ur salen och drog Kevin efter sig.

Jag ställde mig närmare Gordon som var kritvit i an­siktet. "Var bor din mamma?"

"Hemma", svarade jag.

"Jaså?" sade Gordon frågande och höjde på ögonbry­nen. "Alltså i det hus som du brände ner? Jag menar... om du satte eld på källaren måste ju hela huset ha brun­nit ner."

"Just det!" skrattade jag när jag insåg att han bara skojade.

Trettiofyra dagar senare grät jag medan jag stoppade ner mina slöjdarbeten och mappar med skolarbete i en liten papplåda. På något bakvänt sätt ville jag inte åka därifrån. Där ute i den stora världen löpte jag alltför stor risk att hamna i svåra situationer. Medan jag bott på Kullen hade jag vant mig vid miljön. Jag visste exakt vad som förväntades av mig. Jag kände mig lugn och trygg-När Carl Miguel eskorterade mig till receptionen, förklarade han för mig att den stora världen skulle bli mitt överlevnadsprov. "Pelz", sade Carl och tog mig i handen, "jag hoppas att jag aldrig får träffa dig igen."

Jag besvarade Carls handskakning innan jag fick syn på mrs Catanze som verkade överraskad inför åsynen av att jag vuxit ur mina byxor. "Hallå där!" hälsade hon. "Hur mår min sköldpadda?" frågade jag. "Honom gjorde vi soppa av."

"Mamma!" ropade jag med låtsad förebråelse i vet­skap om att Lilian bara skojade med mig. "Kom nu", sade jag och sträckte fram handen. "Kom nu så åker vi hem!"

Lilian sken upp som en julgransbelysning när hon in­såg att det var första gången som jag hade kallat hennes hus för mitt hem. Hon tog min framsträckta hand. "Ja, vi åker hem!"


1   2   3   4   5   6   7   8   9


Verilənlər bazası müəlliflik hüququ ilə müdafiə olunur ©atelim.com 2016
rəhbərliyinə müraciət