Författarens anmärkning av namnen i denna berättelse har ändrats av respekt

Jag bodde hos paret Turnbough så att säga en dag i taget. Dagarna blev till veckor och ännu hade man inte meddelat vart jag skulle. Alice, som inte visste hur hon skulle hantera situationen, skrev åter in mig på Parkside Junior High. Trots att jag var glad över att få återvända till skolan och träffa mina lärare igen, var det ändå som om ett mörkt moln hängde ovanför mig. Jag bävade varje dag när jag gick hem till Alice efter sko­lan. Jag kikade runt hörnet för att se om det stod någon tjänstebil utanför huset som hade kommit för att hämta mig. Jag var rädd och varje dag tjatade jag på Alice och frågade om hon hört något från Gordon Hutchenson. Jag ville bara veta.

Veckorna blev till månader, jag sov fortfarande på soffan och förvarade mina kläder i påsen. Kläderna bör­jade bli sjabbiga och luktade unket eftersom jag bara tvättade dem på lördagseftermiddagar efter klockan tre eller på söndagar - de enda tiderna då jag säkert visste att jag inte löpte någon risk att bli förflyttad. Efter att jag glömt min sköldpadda hemma hos Rudy och Lilian ville jag inte riskera att utsätta mig för att förlora något en gång till. Varje kväll när alla hade gått och lagt sig brukade jag be en bön på soffan att Gordon skulle av­göra mitt öde nästa dag.

En dag när jag kom hem till Alice efter skolan bad hon mig att sätta mig ner. Jag svalde hårt och stålsatte mig inför kallduschen. Men jag hade inte omplacerats. Det handlade om något annat - dagen därpå skulle jag träffa en psykiatriker. Jag ruskade på huvudet. Alice för­sökte förklara att hon förstod att det inte hade fungerat hos min förre psykiatriker. Det förvånade mig att hon visste så mycket om mitt förflutna då jag själv inte be­rättat något för henne. "Så du har alltså pratat med min övervakare trots att han inte kommit hit för att hälsa på?" sade jag och kände mig sårad och kränkt.

Alice förklarade att hennes tanke var att försöka få till det så att jag skulle bli placerad hos henne men att det skulle ta tid för henne att få tillstånd att ta emot pojkar. "Men oroa dig inte", sade hon. "Harold och jag har kommit fram till att vi gärna vill att du stannar hos oss ett tag."

Jag blev så glad att jag gav Alice en puss. Sedan tänk­te jag igenom det sista hon sagt och rynkade på ögon­brynen. "Menar du att Harold också vill att jag skall stanna?"

Alice skrattade. "Bara för att inte Harold pratar så ofta med dig, innebär det inte att han inte tycker om dig. Det är bara lite svårt för honom att begripa sig på dig. Uppriktigt talat tror jag faktiskt inte att han är en­sam om det. Men en sak skall du ha klart för dig, att om Harold inte ville att du skulle vara här, då skulle du inte heller vara här." Hennes stora händer slöt sig om mina magra fingrar. "Harold gillar dig mer än du anar."

Det Alice förklarade för mig om Harold var som bal­sam för själen. Ända sedan jag hasplat ur mig att jag verkligen inte hade något emot att dela rum med en tjej hade jag känt att Harold betraktat mig som en knäpp typ. Det var som om han aldrig vände sig direkt till mig. De gånger som han faktiskt riktade några ord åt mitt håll var när han ville att jag skulle läsa i stället för att titta på teve. Harold var som ett urverk och varje kväll efter middagen satte han sig med en gammal vildaväs-ternroman och rökte sina Camel innan han gick och lade sig prick klockan nio.

Jag kände djup respekt för Harold även om jag aldrig avslöjade det för honom. Han var snickare och älskade sitt yrke. Mitt hopp var att få stanna hos paret Turn-bough så pass länge att jag skulle hinna lära mig ett och annat av Harold. Ända sedan jag var liten hade jag drömt om att bygga en timmerstuga vid Russian River, så ibland föreställde jag mig att Harold och jag arbeta­de på något tillsammans, i hopp om att vi skulle kom­ma varandra närmare. Jag tänkte att kanske skulle jag då kunna visa honom att jag dög något till.

Dagen därpå fick Alice lirka länge och väl med mig innan jag tog bussen för att åka och träffa min nye psy-kiatriker, doktor Robertson, som visade sig vara raka motsatsen till den "store läkaren". Han skakade hand med mig när jag kom och sade till mig att kalla ho­nom vid förnamn, Donald. Hela mottagningen badade i klart och varmt solsken men det som betydde mest för mig var att doktor Robertson behandlade mig med re­spekt.

Jag åkte till doktor Robertson en gång i veckan och jag kände mig aldrig tvungen att prata om någonting, men det dröjde inte förrän jag själv tog initiativet till att börja prata om mitt förflutna. Det var jag som ställ­de frågor till doktor Robertson om allt möjligt, bland an­nat om jag var förutbestämd att bli som min mamma. Doktor Robertson försökte alltid styra in samtalet på andra ämnen men jag klamrade mig fast vid de frågor som jag alltid sökt svaren på. Jag lärde mig att lita på honom när han varsamt ledde mig genom mitt förflut­na med alla dess bråddjup och gungflyn.

Eftersom jag så envist framhärdade föreslog doktor Robertson att jag skulle läsa några nybörjarböcker i psy­kologi. Snart började Harold och jag gnabbas över vem som skulle få sitta i ljuset från lampan i änden av soffan eftersom jag försökte läsa böcker om självkänsla av Nor­man Vincent Peale och andra, lite märkligare böcker som Älska dig själv eller Inte sämre än man gör sig. Vad som fängslade mig mest var den behovshierarki som doktor Abraham Maslow beskrev. Ibland började det surra i huvudet av alla krångliga ord men jag gav inte upp och upptäckte snart att jag redan kommit en bra bit på vägen. Även om det fortfarande fanns sådant inom mig som kändes trasigt och ihåligt insåg jag att jag var starkare än de flesta elever på skolan som verkade leva ett "normalt" liv.

Jag öppnade mig allt mer för Alice och pratade med henne om allt möjligt. Ibland satt vi och babblade till långt fram på småtimmarna. Jag behövde aldrig oroa mig för hur jag uttryckte mig eller vad jag sade. När jag blev nervös och började stamma lärde Alice mig hur jag skulle bringa ordning i virrvarret av alla tankar som for­sade fram och försöka föreställa mig att jag uttalade orden innan jag yttrade dem. Inom några veckor hade min stamning försvunnit.

På lördagseftermiddagarna efter att Alice som vanligt dansat till American Bandstand på teve brukade hon och jag ta en promenad på andra sidan järnvägsspåren till samma shoppingcenter dit jag gått med mrs Catanze för att handla kläder. Vi gick alltid på bio, för det var det enda sättet för Alice att få mig att sitta still någon läng­re stund. Jag satt tyst bredvid henne och brukade ner­vöst pilla på mina fingrar medan jag uppmärksamt stu­derade varje scen. Jag lät tankarna skena iväg i ett för­sök att hålla mig steget före den ibland helt själlösa handlingen. Jag började bli fascinerad av invecklade in­triger och av hur regissören lyckades få pusselbitarna att stämma. Efter varje film brukade Alice och jag bolla tankar fram och tillbaka och ge kritik.

Andra gånger, och utan någon särskild anledning, köpte hon leksaker åt mig "bara därför att". Till en bör­jan kände jag mig generad och ovärdig, delvis för att jag inte var van vid att få presenter men också för att jag var medveten om hur hårt Harold arbetade och att han försökte spara varje liten slant. Med tiden lärde jag mig att ta emot presenter. Men det satt hårt inne.

Den största gåvan jag fick av paret Turnbough var en sista möjlighet att få vara barn samtidigt som de förbe­redde mig för vuxenlivet. I ett försök att visa Alice och Harold hur mycket de betydde för mig tog jag en efter­middag vid köksbordet - när vi hade vårt berömda "bordssamtal" - fram en solkig och söndrig papperslapp ur byxfickan och rev den i tusen bitar. "Vad gör du för någonting?" sade Harold med rynkad panna samtidigt som tårarna trillade nedför kinderna på Alice.

"Den behövs inte längre", sade jag stolt. "Och jag har lärt mig ert telefonnummer. Vill ni höra?" Alice nicka­de. "Det är 555 2647", sade jag stolt och tittade rakt in i Harolds blå ögon.

"Ja du, det kanske är på tiden att skaffa sig hemligt te­lefonnummer", grymtade han och blinkade åt mig.

Varje gång som Alice och jag satt och pratade kom frågan om min framtid upp på tapeten. Även en enkel fråga som "Vad vill du bli när du blir stor, David?" fick mig att känna den djupaste skräck. För mitt inre dök all­tid bilden av Chris upp och hur rädd han varit för sin artonårsdag då han skulle bli tvungen att flytta från fa­miljen Catanze. Jag hade aldrig tänkt så långt framåt. För att överleva Hennes tortyr hade jag bara varit tvungen att planera timme för timme eller på sin höjd dag för dag. Att vara ensam ute i den stora världen var det mest skräckinjagande jag kunde tänka mig. Jag blev så rädd och spänd att jag började stamma igen. Alice trodde nog att hon lyckades få mig lugn igen men på kvällen när jag äntligen hade fått ett eget rum att sova i, låg jag och darrade av rädsla inför tanken på hur jag skulle skaffa mig mat och var jag skulle bo någonstans. Jag låg där och tänkte och tänkte så intensivt att jag somnade med en fruktansvärd huvudvärk. Jag var fem­ton år nu och nedräkningen hade börjat.

Strax efter att den första chocken hade lagt sig beslu­tade jag mig för att hitta på något sätt att tjäna pengar. Jag började med att putsa skor och första dagen fick jag ihop 21 dollar på knappt sex timmar genom att putsa några dussin par skor. Jag kände mig så stolt där jag gick och svängde med putslådan och en påse nybakade mun­kar i ena handen och en blombukett till Alice och några pocketböcker till Harold i den andra. Snart hade jag ytterligare ett jobb hos en urmakare där jag jobbade ungefär 20 timmar i veckan för tio dollar och tjugofem cent. Det var inte summan som var viktig för mig utan att jag när arbetsveckan var slut somnade med en käns­la av att jag hade åstadkommit någonting - och det var det som var det viktiga. När de andra ungarna spelade boll på gatan eller hängde inne i stan vid köpcentret höll jag på att bli självförsörjande.

Det var oerhört svårt för mig att hitta några gemen­samma beröringspunkter med de andra eleverna på sko­lan. De flesta försökte imponera på de andra genom en påklistrad, nonchalant attityd. Jag visste att jag inte passade in så jag gav helt enkelt upp tanken på att ens försöka. Ibland spelade jag rollen som klassens clown men mestadels brydde jag mig inte om vad mina klass­kamrater tyckte om mig. Om de skröt om att de hade varit på skidresa under helgen satt jag i stället och fun­derade på hur jag skulle kunna klämma in en extra tim­mes arbete.

En fredag, några veckor innan jag gick ut Parkside Ju­nior High, skröt och skrävlade några barn med rika för­äldrar om den stundande avslutningen och att de pla­nerade att åka till Disneyland och resa första klass till Hawaii. I stället för att tycka synd om mig själv rusade jag det snabbaste jag kunde från busshållsplatsen på ef­termiddagen och höll nästan på att springa rakt igenom myggdörren hemma hos Alice. "Vad är det fråga om?" gastade hon.

Jag kastade i mig ett glas med vatten innan jag svara­de. Jag skulle snart fylla sexton år och jag kunde ingen­ting om att laga mat. Alice lovade mig att hon skulle lära mig när tiden var inne. Men jag envisades. Jag vil­le lära mig laga mat nu. Jag tittade på henne med allvar i blicken och satte händerna i sidorna, något jag lärt mig av mrs Catanze. Det fungerade. Trots att Alice just hade städat inför kvällens bridgeparti som skulle äga rum om några timmar, beslutade hon sig för att lära mig hur man lagade pannkakor.

Det skulle hon aldrig ha gått med på. Inom loppet av några få minuter hade jag gått loss på två förpackningar med pannkaksmix, fyra dussin ägg och nästan åtta liter mjölk. Varje kvadratcentimeter av gasspisen var nedskvätt med tjock, vit, trögflytande smet och taket var fläckigt efter ett par misslyckade försök att vända pann­kakorna i luften. Golvet såg ut som om en tornado hade dragit förbi och så fort vi rörde oss kvävdes vi nästan av ett moln med vitt pulver. Det syntes lång väg att hon var irriterad men hon skrattade tillsammans med mig -och jag gav inte upp förrän jag gräddat den perfekta pannkakan.

Varje dag var som ett nytt äventyr. Ibland efter sko­lan brukade jag leka på golvet i vardagsrummet med Lego eller Meccano medan jag vid andra tillfällen var den lille store mannen som bara var hemma länge nog för att byta om och sedan skynda iväg till något av mina jobb. För första gången levde jag ett riktigt liv.

Men i juli 1976 tog mitt liv en annan vändning. Jag hade hunnit tröttna på att cykla till arbetet varje mor­gon medan resten av familjen fortfarande låg och sov. En eftermiddag när jag kom hem till Alice efter en frustrerande dag på jobbet hade inte bara en, utan två äldre fosterpojkar flyttat in. Den ene, Bruce, avskydde jag från första stund, dels för att jag var tvungen att dela rum med honom och dels för att jag förstod att han för­de Alice totalt bakom ljuset. Trots att bägge pojkarna var sjutton år gamla verkade de inte särskilt bekymrade över hur de skulle försörja sig. Jag började tycka illa om bägge två. Varje gång jag cyklade iväg till jobbet till­bringade de dagen med Alice på köpcentret. På något bakvänt vis kände jag mig hotad och kränkt av deras närvaro. Jag förstod att min sorglösa tid med Alice var förbi men jag ville njuta av den allra sista smaken innan jag var tvungen att bli vuxen.

Efter några veckor märkte jag att mina besparingar och några saker jag köpt för mina intjänade pengar var borta. Först trodde jag att jag förlagt mina saker men en dag fick jag plötsligt nog. Jag gick med bestämda steg in till Alice och ställde ett ultimatum att antingen fick de eller jag flytta därifrån. Jag förstod att jag lät som en bortskämd snorunge men jag tolererade inte längre att ständigt behöva gömma mina saker och sedan oroa mig för hur jag skulle kunna tjäna ihop nya pengar när jag var på arbetet. Allt jag arbetat så hårt för höll på att fal­la sönder. Jag hoppades att Alice skulle ge med sig men i stället blev det jag som fick packa min väska. Jag kän­de mig som en jubelidiot när jag flyttade ifrån paret Turnbough. För mig var det en fråga om heder - hade jag sagt något, var jag tvungen att stå vid mitt ord.

Jag bodde på ungdomsvårdsskolan några veckor tills min nya övervakare, mrs O'Ryan, placerade mig hos John och Linda Walsh, ett par i tjugoårsåldern med tre barn. John hade långt, svart hår och spelade piano i ett rockband och Linda arbetade på en parfymavdelning på ett varuhus i närheten. De var båda mycket trevliga och deras sorglösa inställning gjorde mig mycket överraskad. De lät mig mer eller mindre göra vad jag ville. När jag ville köpa en minibike, gick John med på det. En dag när jag försynt frågade John om han kunde köra mig till sportaffären för att jag ville köpa ett luftgevär svarade han: "Javisst, kom igen då så sticker vi." Jag var helt överväldigad. Jag skulle aldrig ha vågat fråga Alice eller Harold Turnbough om en sådan sak men John gick med på det utan att blinka. Det enda villkoret han ställde var att han först skulle lära mig att hantera vapnet på ett vettigt vis och att jag bara fick skjuta mot en mål­tavla av papp under hans överinseende. Jag skrinlade snart alla tankar på att skaffa mig ett arbete och lade mig till med Walshs avspända inställning.

Några veckor in på mitt första år på high school be­rättade John och Linda att de skulle flytta. Som en ren reflexhandling stormade jag in i rummet som jag delade med deras tvåårige son och tryckte ner alla mina ägode­lar i ett kuddöverdrag. Jag var rasande. Det verkade som om det var något som inträffade varje gång jag anpassat mig till en ny miljö. Jag hade märkt att John och Linda ofta bråkade men jag hade vant mig vid det liksom jag hade vant mig vid att passa deras bortskämda barn. Med mina tillhörigheter slängda över axeln marscherade jag tillbaka till vardagsrummet. "Okej då", sade jag upp­fordrande, "då sticker vi! Kör mig till Kullen!"

John och Linda tittade på varandra och skrattade. "Nej, David", sade John och viftade med handen fram­för ansiktet. "Jag sade att vi skulle flytta och meningen är att du skulle flytta tillsammans med oss, såvida du inte har något att invända?"

Jag blev så upprörd över mig själv. Jag stod framför dem och sjöd av ilska några minuter tills jag lugnat ner mig. Sedan log jag och sade: "Jag vet inte vad ni två skrattar åt men jag har redan packat! Men det verkar inte ni ha gjort?"

Linda puffade till John i magen. "Intelligent typ."

Dagen därpå stod jag längst bak i en stor släpvagn medan John körde ut till en förort. När han äntligen stannade, hoppade jag ner från släpvagnen. Jag trodde inte mina ögon. Det var som om familjen Walsh och jag hade flyttat till ett område som hämtats direkt från en reklamkatalog. Jag gick runt släpvagnen och stod och stirrade med gapande mun. Gräsmattorna var perfekt klippta. De oklanderliga husen såg mer ut som herrgår­dar i miniatyr än vanliga hem och bilarna på uppfarter­na glänste som om de just blivit vaxade. När jag pro­menerade längs Duinsmoore Drive, andades jag in den söta doften av blommor och hörde hur det rasslade i lö­ven på en enorm tårpil.

Jag ruskade på huvudet och log inombords. "Jippi!" skrek jag. "Här vill jag bo!"

Jag blev genast kompis med Paul Brazell och Dave Howard, två tonårskillar som bodde grannar med oss och som verkade vara fascinerade av min mörka, rost­röda minibike och mitt luftgevär. De var fulla av även­tyrslust och upptåg, och det var jag med. Det visade sig att Paul också hade en minibike och snart körde vi ikapp ute på den öde gatan. Det var alltid Paul som vann - av tre anledningar: hans minibike hade fler hästkrafter än min, han vägde mindre än jag och han hade bromsar - vilket gjorde att han kunde sakta ner långt efter mig.

Av alla våra hundratals tävlingar, vann jag bara en. Den dagen fastnade gasen. Det oroade mig inte eftersom det fanns en särskild avstängningsfunktion - men strax upptäckte jag att inte heller den fungerade. Efter­som det inte fanns några bromsar försökte jag sakta ner genom att sätta fötterna i marken. När jag gjorde det slant jag med skorna och skörtet på tröjan fastnade i kedjan. För ett ögonblick höll jag ena handen runt ga­sen medan resten av kroppen låg böjd ner mot asfalten. Jag var så rädd att jag inte vågade släppa taget. Till sist kastade jag mig åt sidan och en bråkdels sekund senare studsade minibiken upp på trottoaren, stegrade sig och flög över en buske.

Ett par meter framför mig hoppade Dave av sin mini­bike och kastade sig ner på marken och skrattade. Någ­ra sekunder senare hann Paul ifatt oss. Hans ögon var stora som tefat. "Det var det snyggaste jag sett! Kan du göra om det?" Medan jag kämpade mig upp såg jag att några vuxna stod och stirrade i vår riktning. De verka­de mer bekymrade över vilka skador mopeden ställt till med på busken än över mitt hälsotillstånd. Jag försökte skaka av mig de ovänliga blickarna, stänga ute smärtan och log brett mot Paul. Från det ögonblicket kom jag att kallas för Stuntmannen från Duinsmoore.

På kvällen gjorde vi upp en plan för nästa äventyr. Pauls föräldrar hade en 16-millimeterskamera och Paul ville göra en James Bond-film där jag skulle spela hu­vudrollen. Filmens höjdpunkt skulle bestå av att doktor Strange, som spelades av Dave, släpade Bond längs ga­tan medan Paul filmade från alla vinklar. Jag sade till Paul att jag kände mig tveksam inför detta konstnum­mer men Dave som flåsade som en hund hävdade att han inte hade något emot att se hur mina knän för­vandlades till köttfärs. Dave skulle vara stuntsamordnare och hålla de som var under tio år borta från gatan och stå redo med ett paket plåster när mitt nummer var slut­fört. Dagen därpå tog filmen i Pauls kamera slut före mitt dödsföraktande klimax - och detta gjorde mig oer­hört lättad och glad.

En dag hjälpte Paul mig med att ordna så att jag skul­le få träffa en tjej som bodde i närheten. Jag hade aldrig pratat med någon flicka tidigare men Paul lånade mig sin finaste skjorta och talade om för mig vad jag skulle säga. Vid den tidpunkten i mitt. liv tittade jag mig knap­past i spegeln och hade absolut inte självförtroende nog att börja prata med någon tjej. Efter att jag kammat mig, fått fler instruktioner från Paul och uttömt mitt förråd med förevändningar för att slippa tvingade Paul iväg mig och jag promenerade bort längs gatan. När jag gick runt hörnet kände jag mig som en normal männi­ska. Jag bodde i ett underbart område, mina fosterför­äldrar gav mig fria tyglar, jag behövde inte arbeta, och det viktigaste av allt: jag hade de bästa vänner man kunde tänka sig.

Några minuter senare knackade jag på en dörr och stod där och väntade. Händerna skakade, jag kände mig yr i huvudet och det verkade som om jag svettades ge­nom varenda por i hela kroppen. Det kändes faktiskt lite spännande att vara lite rädd. Det var en bra rädsla. Jag började gnida handflatorna mot varandra när dörren öppnades. Jag trodde hakan skulle falla till marken. Det pirrade i hela mig när jag stirrade på den sötaste tjej jag någonsin sett. Utan att hon märkte det återvann jag fattningen medan hon pratade. Ju mer hon pratade, desto bättre till mods kände jag mig. Jag kunde knappt tro hur lätt det var att få henne att skratta. Jag trivdes verkligen - fram tills det ögonblick som hennes mamma knuffade henne åt sidan.

Det tog ett ögonblick för ögonen att ställa om sig men strax fick jag syn på en kvinna som mer såg ut som en oerhört rik dam på teve än någons mamma. Kvinnan hötte energiskt med ett finger framför ansiktet på mig. "Det är du som är...det där lilla f-barnet, eller hur?" snäste hon och hånflinade mot mig.

Jag blev så häpen att jag tappade målföret.

"Har du ingen respekt för äldre människor? Svara mig, pojk!"

"Ursäkta?" sade jag och ruskade på huvudet.

"Lyssna noga nu", rasade kvinnan, "jag vet allt om dig... de där motorcyklarna, hur ni kör omkring och för oljud och avsiktligt förstör privat egendom. Jag begriper inte hur villaföreningen någonsin kunde godkänna... så­dana som du i vårt område. Jag vet nog vad din sort går för. Du är bara en smutsig liten ligist! Det är bara att se på dina kläder - det står skrivet ligist över hela dig. Jag vet inte hur ni barn bär er åt för att bli... fosterbarn", sade hon och satte handen för munnen som om hon just hade yttrat en svordom, "men jag är säker på att du gjort något fruktansvärt, eller hur?" Kvinnan blev så röd i an­siktet att jag trodde hon skulle explodera. "Och understå dig inte att gå i närheten av mitt hem igen eller till­tala något av mina barn\"

Jag stod som paralyserad och stirrade på kvinnans perfekt manikyrerade röda naglar som hängde i luften framför ansiktet på mig.

"Och ett litet råd på vägen", fortsatte kvinnan. "Slö­sa inte bort tiden med att ens försöka. Dm har inte det som krävs för att lyckas. Det vet jag! Tro mig, jag gör dig faktiskt en tjänst!" hon log och knyckte på nacken så att några hårslingor for över till andra sidan av ansiktet. "Du kommer att få se! Jag är mycket vidsynt och vet hur världen fungerar. Så ju förr du inser att du bara är ett f-barn, desto bättre för dig! Så håll dig till din egen sort!" Innan jag hann svara slängdes dörren igen mitt fram­för näsan på mig med sådan kraft att jag fick en vindil i ansiktet. Jag stod som förlamad. Jag visste inte vad jag skulle göra. Jag kände mig helt tillintetgjord. Jag stirra­de på ärmarna på Pauls rödsvårta bomullsskjorta. Ar­marna var en aning för korta men jag tyckte att det var en riktigt fin skjorta. Jag drog handen genom mitt feta hår. Kanske att jag skulle behöva ett bad, muttrade jag för mig själv. Jag visste att jag utåt sett framstod som en tönt men inombords kände jag mig mer tillfreds med mig själv än någonsin tidigare. Jag fick anstränga mig allt jag kunde för att lyckas göra sådant som föll sig helt naturligt för andra barn. Jag ville bara passa in. Jag vil­le vara ett normalt barn.

Några minuter senare gick jag med sänkt huvud förbi Paul som dansade runt mig och var så nyfiken på hur min träff hade avlöpt att han var nära att spricka. Jag snäste av min bästa kompis och satt sedan och tryckte på mitt rum resten av dagen.

Nästa eftermiddag när jag höll på att meka med mini-biken kom en lång man fram till mig med en ölburk i ena handen och en barnvagn i den andra. "Så det är du som är kvarterets skräck?" sade han och log skälmskt. Jag höll fortfarande huvudet sänkt och kände att jag började koka av ilska. Innan jag hann bita tillbaka hade han gått vidare. Ungefär en halvtimma senare dök mannen återigen upp - nu från andra hållet. Jag förväntade mig ytterli­gare någon nedlåtande kommentar, men den här gång­en hade jag redan tänkt ut ett dräpande svar. Han log brett mot mig innan han sade: "Det är bra, grabben! Ge dem bara!"

Jag ruskade på huvudet i tron att jag fått vax i öro­nen. Det är bra? Ge dem bara? Vad skulle jag ge dem? frå­gade jag mig själv.

Jag reste mig upp, torkade av oljan från händerna på min smutsiga, vita, ärmlösa tröja och betraktade man­nen när han skyndade förbi mig mot uppfarten till grannhuset. Han nickade på nytt mot mig innan han försvann in i garaget. Jag var så perplex att jag satte mig ner på gräset för att försöka komma på vad den galne mannen kunde ha menat. Även om han verkade efter­bliven visste han i alla fall att uttrycka sig.

Nästa eftermiddag hände samma sak, mannen dök upp i samma klädsel: vita kortbyxor som tydligt visade hans likbleka, beniga knän och en alldeles för liten T-shirt med texten "Krascha säkert med Fudpuckers", en basebollmössa med silvervingar fastnålade mitt på och en cigarrett som hängde och dinglade från underläppen. Även denna gång hade han en öl i ena handen och en barnvagn i den andra och han stannade framför mig och blinkade åt mig. "Flygare lär du nog aldrig bli men oroa dig inte, stickan, det finns ett ben för varje hund." Och så gick han vidare med vagnen framför sig.

Jag upprepade hans ord för mig själv om och om igen och försökte förstå innebörden i meningen "det finns ett ben för varje hund". Som ett urverk dök mannen upp igen en halvtimme senare. Jag ställde mig snabbt upp och väntade på hans välformulerade visdomsord.

"Veten detta", sade mannen med en bugning, "i mas­sornas förvirring finns alltid silverpenningar att tjäna."

"Jo", sade jag innan jag hann tänka.

Mannens huvud snodde runt blixtsnabbt. "Ni ring­de?"

Jag stod med gapande mun. Jag visste inte hur jag skulle reagera. Jag kände hur orden fastnade i halsen på mig. Han bugade mot mig. "Tvaga dina händer och byt skrud och var sedan välkommen in i min blygsamma boning."

I rasande fart flängde jag runt i familjen Walshs hus och gnuggade armar och händer rena, skitade ner hand­fatet och bytte skjorta innan jag störtade in genom mannens ytterdörr. Innan jag hann ropa att jag var där, klippte en gigantisk hand till mig i bröstkorgen. Jag tap­pade andan och trodde att bröstkorgen skulle spricka. Mannen tittade ner mot mig och log. "Skall vi göra ett nytt försök?" sade han och ledde mig ut genom ytter­dörren och stängde den framför näsan på mig.

Jag fnyste för mig själv. "Så oförskämt!" sade jag högt. För ett ögonblick trodde jag att jag blivit avvisad på samma sätt som av den tjusiga damen. Jag skulle just gå därifrån när jag hörde hur en dov röst bakom dörren uppmanade mig: "Knacka på dörren."

Jag himlade med Ögonen och satte knogarna på dör­ren och knackade. Omedelbart slängdes dörren upp och mannen bugade djupt medan han tecknade med armen att jag skulle gå in. Han log och presenterade sig själv. ''Michael Marsh: den sanna lärans beskyddare, lego­soldat och Duinsmoore Drives alldeles egen superhjäl­te."

Och så inleddes det första av många besök i "Marsh Manor". Några dagar senare träffade jag Michael Marshs fru, Sandra, som var tystlåten och blyg i jämfö­relse med sin underlige man. Jag fattade genast tycke för deras två söner, William och Eric. När jag såg lille Eric krypa omkring i huset och drägla kom jag att tänka på hur min bror Kevin hade varit i den åldern.

Hos familjen Marsh blev jag behandlad som en riktig människa. Hemma hos mina fosterföräldrar grälades det mer än någonsin och därför sökte jag mig allt oftare till grannarna för att få lugn och ro. När jag inte var ute och busade tillsammans med Paul och Dave satt jag hundra­tals timmar i ett hörn av Michaels "Lärdomstempel" och läste böcker om film, racerbilar och flygplan. Ända sedan jag var fånge hos Henne hade jag varit fascinerad av flygplan. Alla de gånger jag satt med händerna under ändan längst ner i trappan i det kalla garaget fantisera­de jag att jag var Stålmannen. Jag hade alltid velat fly­ga.

Jag fick visserligen aldrig tillåtelse att ta med mig böcker från Michaels hem till mina fosterföräldrar, men ibland smög jag mig iväg med någon bok som jag sedan satt uppe och läste hela natten. Böckerna handlade om stridspiloters äventyr under andra världskriget eller om hur specialkonstruerade flygplan som Lockheed SR-71 Blackbird utvecklades. Michaels hembibliotek öppnade en helt ny värld för mig. För första gången i livet börja­de jag undra hur det skulle kännas att få vara ombord på ett riktigt flygplan. Kanske, tänkte jag, att en dag...

Pauls far, Dan Brazell, var kvarterets bilmekaniker och alltiallo. Och han hade samma inverkan på mig som Michael Marsh. Till en början var Pauls pappa lite misstänksam mot mig men efterhand fann han sig i att jag stod och kikade honom över axeln och frågade om allt han gjorde. Ibland brukade Paul, Dave och jag titta in i mr Brazells garage och imponerat betrakta hur hans konstruktioner växte fram. Varje gång han lämnade ga­raget några minuter brukade Paul strosa in och Dave och jag gick i Pauls fotspår för att undvika att stöta till någon metallbit eller någon maskin. Men så fort som dörren Öppnades snabbade vi oss ut innan Dan fick tag på oss. Vi visste att garaget var ett alldeles särskilt rike där Dan, Michael och flera andra män i kvarteret träf­fades varje dag.

Ibland hände det att männen som samlats i Dans ga­rage tittade ogillande på mig och beklagade sig Över ris­ken att "fastighetspriserna dramatiskt skulle sjunka i området". Michael skyndade alltid till min undsättning. "Lägg av nu, grabbar", sade han en gång varnande. "Jag har planer för min unge skyddsling. Jag spår att mr Pel-zer här kommer att bli den näste Chuck Yeager eller Charles Manson. Som ni kan se håller jag fortfarande på att finslipa detaljerna."

Jag log åt komplimangen. "Just det", nickade jag sturskt, "jag vill bli Charles Manson!" Jag kände mig lite fånig för jag kunde inte påminna mig att det funnits någon berömd pilot som hetat Charles Man-son.

Min tid på Duinsmoore var den bästa under mina tonår. På natten efter att jag läst ut någon av Michaels "låneböcker" somnade jag till blomdoften från den mju­ka brisen utomhus. Varje dag efter skolan innebar nya äventyr med mina två vänner.

Min vistelse hos familjen Walsh var dock inte bara en dans på rosor. Våldsamma gräl hörde till vardagen och det hände att de båda två rusade ut ur huset och överlät ansvaret att passa sina barn på mig. Ibland för­sökte jag förutse vad som skulle hända och lyfte upp den yngsta och beordrade de två andra barnen att följa med mig ut innan John och Linda började puckla på varand­ra och sedan gå in igen när allt hade lugnat ner sig.

Trots att jag älskade att bo i Duinsmoore, insåg jag att jag inte kunde fortsätta att leva på det här viset. Jag kände att jag var tvungen att göra något. Efter ett fruk­tansvärt bråk ringde jag slutligen till mrs O'Ryan, min övervakare, och bönföll henne att flytta mig även om det så skulle innebära att jag hamnade på Kullen igen. Mrs 0'Ryan verkade nöjd med mitt beslut och trodde hon skulle kunna övertala paret Turnbough att ta mig tillbaka.

Att lämna Duinsmoore var ett av mitt livs svåraste beslut. Under loppet av bara några månader, en ytterst kort tidsperiod i mitt liv, hade Duinsmoore hunnit ge mig så mycket.

Jag var noga med att inte säga farväl. Paul, Dave och jag var visserligen bedövade, men i vår ålder var tuffhe­ten en dygd och det gällde att inte verka för blödig. I allra sista ögonblicket gav Dave mig en kram. Mr Bra-zell gjorde honnör åt mig med en skiftnyckel i handen och Michael gav mig en bok om flygplan - samma bok som jag smugglat ut ur huset ett dussintals gånger. "Nu slipper du göra inbrott hos mig, din lille ligist." Han gav mig även ett signerat vykort från Delta Airline. På det rafsade han ner sin adress och sitt telefonnummer. "Hör av dig, stickan", sade han och jag kände att jag var nära att börja gråta. "Spelar ingen roll om det så är mitt i nat­ten, du kan räkna med Sandra och mig. Stå på dig, fly­garn! Ge dem vad de tål!"

Innan jag klev in i Harold Turnboughs uråldriga blå­vita pickup, harklade jag mig och försökte imitera Mi-chael Marsh: "Spill inga tårar. Var inte rädd... för... jag skall återvända!" När mr Turnbough och jag åkte iväg i bilen från Duinsmoore Drive såg jag den rika kvinnan stå på sin helt perfekta farstukvist med armarna hårt korsade över bröstet. Hon hånlog mot mig. Jag log till­baka och ropade sedan: "Jag älskar dig också!"

Nästan en timma senare sprang jag in genom Alice Turnboughs myggdörr. Efter en snabb kram sköt hon mig ifrån sig. "Det här är sista gången", varnade hon. "Och om du har något att invända är det bäst att du klämmer fram med det nu.

Jag nickade innan jag svarade: "Jag vet var jag hör hemma: 555 2647!"