Ana səhifə

Författarens anmärkning av namnen i denna berättelse har ändrats av respekt


Yüklə 0.68 Mb.
səhifə5/9
tarix24.06.2016
ölçüsü0.68 Mb.
1   2   3   4   5   6   7   8   9

KAPITEL 6
Trots och uppror

Några veckor före sjätte klass började jag stänga av mina känslor. Vid det laget var jag helt emo­tionellt uttömd. Jag hade tröttnat på de tvära kasten i mitt nya liv. På plussidan fanns den outsinliga glädjen jag kände av att få leka i sommarsolens klara sken. På minussidan fanns min fasa inför att kanske bli retad av andra barn eller att behöva vänta likt en dresserad hund på den avlägsna möjligheten att pappa skulle komma på besök. Jag var fullt medveten om att mitt inre höll på att frysa till is. Jag struntade i det. Jag intalade mig själv att om jag skulle överleva var jag tvungen att bli så hård att jag aldrig skulle tillåta att någon gjorde mig illa igen. I stället för att cykla till parken tog jag vid vissa till­fällen vägen om affären där jag brukade stoppa fickorna fulla med godis som jag snattade. Jag ville inte ens ha sötsakerna, jag visste att jag aldrig skulle kunna få i mig allt det där godiset. Jag stal för att se om jag skulle kla­ra av det utan att åka fast. Det pirrade av spänning var­je gång jag stoppade på mig något och spänningen stegrades än mer när jag sakta gick ut ur affären utan att bli ertappad. Ibland stal jag från en och samma affär två eller tre gånger på en dag. Det som jag inte smugglade med mig hem till mrs Catanze gav jag bort till ungarna i parken eller lade i små högar strax utanför dörren till affären.

När jag började tröttna på att snatta godis, höjde jag insatsen genom att stjäla större modellbyggsatser. Jag blev så övermodig att jag flera gånger helt enkelt gick in i affären med självsäkra steg, ryckte åt mig någon jätte­lik modellbyggsats och spatserade sedan rakt ut - och allt det på mindre än en minut. Några barn i närheten som hade hört talas om att jag skänkte bort godis i par­ken brukade följa efter mig till affärerna och titta på medan jag snattade. Jag älskade uppmärksamheten. Det gick så långt att barnen utmanade mig att stjäla saker för deras räkning. Det enda jag hade i huvudet var att bli accepterad. Det var nästan som under tiden hemma hos tant Mary då jag lekte med de yngre fosterbarnen. Det hade känts så härligt när barnen ropat på mig eller hälsat på mig när jag kommit cyklande i lekparken. Nu fick jag samma slags uppmärksamhet igen.

När jag bestämde mig för att stjäla något större före­mål fokuserade jag oerhört koncentrerat på uppgiften. Innan jag tog något, försökte jag alltid se affären fram­för mig, själva planlösningen och leksakshyllorna. Jag planerade alltid en flyktväg men hade också flera re­servplaner i bakfickan. Om jag blev tagen på bar gär­ning tänkte jag hitta på någon nödlögn och om jag fick möjlighet var planen helt enkelt att springa för livet.

En gång när några ungar väntade utanför ett varuhus stängde jag av mig själv och blev återigen en cyborg -till hälften människa, till hälften maskin. Mitt uppdrag: snatta och sticka därifrån. Johnny Jones ville ha en byggmodell som föreställde en B-17, alltså en flygande fästning. Jag antog utmaningen och drog tre djupa an­detag innan jag grep tag i glasdörrens handtag och drog dörren mot mig. Jag hörde hur pojkarna hejade på mig men jag stängde ute ljudet när jag drog igen dörren bakom mig. Jag visste att Johnny befann sig där inne nå­gonstans och tittade på. Han ville med egna ögon se hur modig jag var. Det spelade mig ingen roll. Jag hade ett mål att uppnå.

För att inte något av kassabiträdena skulle uppmärk­samma mig, gick jag längs den första gången som myn­nade ut längst bak i affären. Sedan svängde jag höger och började gå långsammare. Vid det laget fungerade mina öron likt radar som kunde skilja mellan de ljud som kom från kunderna och de som kom från de an­ställda. Jag fortsatte att gå långsamt innan jag åter svängde höger och böjde huvudet lätt bakåt för att se om jag hade någon bakom mig. Kusten var klar. Hjärtat slog våldsamt när föremålet för uppdraget dök upp på den översta hyllan i gång fyra. Jag visste att det här upp­draget skulle bli en rejäl nöt att knäcka. För en bråkdels sekund var det något som inte kändes bra. Jag överväg­de att avbryta. Nej, sade jag till mig själv en sekund se­nare. När jag sträckte upp båda händerna, hörde jag och sedan kände jag att någon gick längs gången. Jag ruska­de av mig tanken och sträckte på benen för att nå upp. Ett ögonblick senare hade jag plockat ner kartongen från hyllan. Jag promenerade längs gången med helt lik­giltigt ansiktsuttryck och gick rakt förbi Johnny som stod och log från öra till öra.

Det dunkade som en stångjärnshammare i bröstet på mig. Nu kommer den värsta prövningen. Bara några me­ter bort låg dörren som ledde till seger. Nästan omärk­ligt lade jag huvudet på sned och lyssnade om jag hade någon bakom mig eller om någon ropade på mig att stanna. Detta var det kritiska ögonblicket. Jag spände ansiktsmusklerna när jag sträckte fram handen för att trycka upp dörren till en springa stor nog för mig att klämma mig ut genom så att om någon följde efter mig skulle denna person bli tvungen att öppna dörren helt och därigenom förlora tid - vilket skulle ge mig ett för­språng om jag behövde springa min väg. Jag log för mig själv i vetskap om att jag hade tänkt på allt.

På andra sidan glasdörren hörde jag hur horden med grabbar klappade i händerna och ropade på mig. John­ny var redan utanför med ögon stora som tefat. Min koncentration bröts ett ögonblick - men bara för ett ögonblick - när jag tänkte på vad mitt senaste vågspel skulle innebära för min egen status. Vid några tillfällen hade pojkarna i parken retat mig och spelat mig spratt. Jag förstod mycket väl att de tyckte att jag var en tönt men jag höll god min i elakt spel. Det var bättre än ingen uppmärksamhet alls.

Jag höll huvudet högt och log medan jag gled ut ge­nom dörren. Vid det laget skrattade pojkarna och bör­jade väcka uppmärksamhet. Jag tyckte att jag hörde en dörr som svängde upp bakom mig. Jag började dra hö­gerarmen bakåt för att kasta över kartongen till Johnny när alla började gapskratta. Johnny skrattade så han fick tårar i ögonen. Min koncentration slogs sönder och jag började också skratta. "David", tjöt Johnny, "jag skulle vilja ... det här är bara för mycket!" fnissade han. "Jag skulle vilja presentera dig för min pappa." På ett ögonblick förvandlades mina fötter till isblock. Jag vände mig om och såg en man klädd i butikskedjans röda väst. På hans namnbricka stod det: "Mr Jones - varuhus­chef."

Mr Jones ryckte åt sig flygplansmodellen och grep se­dan tag i tröjan på mig. Jag gick framför honom medan han öppnade dörren in till varuhuset. När glasdörren stängdes bakom mig, vred jag på huvudet. Där utanför lutade sig pojkarna fram på sina cyklar och ropade, "tji fick du!" så högt de kunde.

"Vi har haft ögonen på dig ganska länge nu. Min son har berättat allt om dig... David."

Jag slöt ögonen och tänkte på vilken totalidiot jag var. Jag var inte ledsen för att jag stulit. Jag visste att det jag gjorde var fel och det var något jag hade accepterat. Jag visste till och med att inte turen skulle stå mig bi i all evighet. Men att gå i en fälla som Johnnys pappa gill­rat! Jag visste att Johnny själv brukade snatta godis från affären bredvid leksaksaffären. Jag borde ha vetat bättre, tänkte jag. Varför skulle de ha tyckt om mig bara för min egen skull?

Ungefär en timma senare var jag tillbaka hemma hos Lilian. Jag öppnade dörren och hörde henne resa sig upp från soffan. Medan jag släpade mig uppför trappan stod hon med händerna stadigt i sidorna. Hon var blos­sande röd i ansiktet.

Jag hann inte mer än sätta mig ner på köksstolen förr­än Lilian började överösa mig med frågor, påståenden och ilskna kommentarer över hur jag också tidigare uppfört mig. Jag satt bara där och stirrade rakt igenom henne och nickade när jag kände att jag nog borde visa något gensvar. Jag försökte övertyga henne om att jag verkligen var ledsen. Men orden flöt över mina läppar som inövade repliker. Jag visste att jag inte menade det med hjärtat. Efteråt lunkade jag till mitt rum där jag lade mig på sängen och stirrade upp i taket. Jag hade fått utegångsförbud i en vecka. Än sen dä, tänkte jag.

När så Rudy kom hem kallades jag på nytt till skran-ket. Jag suckade bedrövat för mig själv. Dags för upp-sträckning nummer två, tänkte jag.

"Jag förstår inte vad det är med dig", började Rudy gorma, "men en sak skall du ha klart för dig. Jag tänker inte acceptera en tjuv här! Jag vet att jag har sett mel­lan fingrarna några gånger och jag vet också att Lil gär­na tar dig i försvar. Det kan jag acceptera. Jag vet också att du haft det jobbigt... men detta tänker jag inte ac­ceptera längre. Du käftar emot, du ställer till med bråk, du hamnar i slagsmål, din mamma ringer hit jämt och ständigt, för att inte tala om hur du älskar att smälla igen dörrar. Vet du vad en dörr kostar? Va? Gör du det?"

Jag skakade på huvudet.

"Jo, det skall jag säga dig att det är mer än du någon­sin kan få ihop. Jag arbetar hårt och jag älskar er ungar. Men vad du håller på med behöver jag inte finna mig i. Fattar du!" skrek Rudy.

Jag nickade igen i vetskap om att Rudy visste att jag inte brydde mig.

"Är det du som har stulit mina cigarretter?"

Jag tittade snabbt upp. "Nej!"

"Och du förväntar dig att jag skall tro dig!" slungade Rudy tillbaka. "Om du ställer till med mer djävulskap... tänker jag skicka dig till Kullen."

Jag ryckte till. "Kullen?"

"Nej, men har man sett på fan! Nu blev du allt intresserad. Då får du väl ta reda på vad Kullen är." Rudy snodde runt. "Fråga till exempel Larry Junior här. Jag har ju kört honom till Kullen ett par gånger, eller hur, Larry?"

Larry Junior som hade stått och småskrattat åt situa­tionen bakom Rudys rygg, såg plötsligt allvarlig och skräckslagen ut. "Jo, det stämmer, pappa", sade han med skrämd röst och såg ner i golvet.

"Det är ingenting jag vill göra - du är lite väl ung för Kullen - men jag lovar dig att jag personligen kommer att slänga in dig i bilen och köra dig dit. Om det är nå­got jag inte tolererar så är det folk som stjäl och ljuger!" rasade Rudy medan Lilian kom och ställde sig bredvid honom. "Och Lil får gråta hur mycket hon vill men det är de regler som gäller hemma hos oss. Har jag gjort mig förstådd, unge man?"

Jag nickade.

"Har du blivit så stöddig att du inte kan svara ja eller nej ?" skällde Rudy.

"Ja", sade jag trotsigt. "Jag förstår."

"Gå då till ditt rum. Du har utegångsförbud."

Jag satt på mitt rum och var utom mig av ilska. Jo­visst, tänkte jag, utegångsförbud. Än sen då. Jag var inte arg på Rudy eller Lilian för att de skällt ut mig eller ens för att Johnny och de andra ungarna hade gillrat en fäl­la för mig. Jag var ursinnig på mig själv för att jag hade låtit mig överrumplas. David! skällde jag på mig själv. Hur kunde du vara så dum? Sedan hoppade jag ner från sängen och började vanka av och an på golvet och blev mer och mer upprörd över allting i mitt liv.

Den lördagen utförde jag mina sysslor utan att lägga ner min själ i arbetet. Jag dammsög utan att vara noggrann och slarvade med damningen av möblerna. När jag var klar, åkte Rudy och Lilian iväg för att handla mat. Jag var ensam hemma och satt och gungade i Ru­dys vilstol och växlade mellan tevekanalerna. Jag förlo­rade snart intresset när jag insåg att morgonens teckna­de program redan hade sänts.

Jag hasade mig upp ur stolen och gick långsamt bort mot fönstret i vardagsrummet och tittade ut. Jag tänkte att kanske skulle pappa komma och hälsa på mig i mor­gon. Efter några sekunder hånskrattade jag för mig själv väl vetandes hur fåfänga mina förhoppningar var. Plöts­ligt såg jag en kille som svischade förbi ute på gatan på cykel.

Utan att tänka mig för sprang jag in i sovrummet, tömde min burk med pengar och ryckte till mig jackan innan jag rusade nedför trappan. Stolt ledde jag ut cy­keln och var noga med att slänga igen dörren extra hårt. Jag hade bestämt mig för att rymma min väg.

När jag fick den vinande blåsten i ansiktet kände jag en våg av spänning och jag trampade uppför och nedför backarna som ledde till Daly City och biografen Serra-monte-6. Där parkerade jag cykeln och såg James Bond tre gånger på raken innan jag plankade in på andra vis­ningar. Senare samma kväll kastade vaktmästaren ut mig för att kunna stänga för dagen. Insikten om vad jag hade gjort började gå upp för mig. Medan jag låste upp cykeln kände jag hur den kalla dimman trängde in ge­nom kläderna. När magen började kurra grävde jag i fickorna för att se hur mycket pengar jag hade - två dol­lar och trettio cent. Jag stoppade ner pengarna i fickan igen och klippte av hungerkänslorna för att i stället koncentrera mig på att hitta tak över huvudet. För att hålla värmen cyklade jag. Det var först när jag trampa­de förbi alla nedsläckta hus som jag insåg att klockan var över halv tolv på kvällen.

Lite senare hade jag letat mig fram till den gata som ledde till min gamla skola. Jag cyklade förbi skolgården och hörde ljudet från gungorna som svängde i den lätta vinden. Sedan ledde jag cykeln uppför den till synes oändligt långa backen på Eastgate Avenue. När jag kom upp till krönet vid Crestline Avenue, gömde jag mig exakt som jag hade gjort några veckor tidigare bakom ett buskage och kikade bort längs den dimbeslöjade ga­tan.

Jag förmådde inte betvinga lusten att cykla längs ga­tan. Jag stannade till några hus före Hennes. Ett svagt, gult sken trängde ut genom gardinerna i Hennes sov­rumsfönster. Jag undrade om Hon någonsin tänkte på mig som jag tänkte på Henne. Jag började tänka på hur mina bröder hade det hemma hos Henne. En kraftig vind drog genom håret på mig. Jag vek upp kragen på skjortan. Jag insåg att huset jag spionerade på inte läng­re var samma hus som när mamma varit scoutledare och vi hade haft fullt av glada barn hemma hos oss eller samma hus som hade varit den självklara träffpunkten för kvarterets alla barn under jullovet för så många år sedan. Efter att Hon släckt ljuset i sovrummet, bad jag en bön innan jag rullade nedför backen tillbaka till bio­grafkomplexet. Den natten somnade jag skakande av köld under ett luftkonditioneringsaggregat.

Hela nästa dag tillbringade jag på biografen och som­nade till Bruce Lees Enter the Dragon. När biografen stängde för kvällen, cyklade jag till den lokala hambur-gerrestaurangen där jag stod och dreglade över tallrikarna med mat som ven förbi på disken. Föreståndaren, som nu hade haft ögonen på mig i två dagar, satte sig ner och pratade med mig. Efter några minuters övertal­ning gav jag honom telefonnumret hem till paret Ca-tanze. Jag slängde i mig en hamburgare innan Rudy hämtade mig i den blå Chryslern.

"David", började Rudy, "jag tänker inte tjata på dig. Däremot måste jag poängtera för dig att du kan inte fortsätta på det här viset. Varken du eller vi kan leva så här. Du måste skärpa dig."

Väl hemma tog jag mig ett snabbt bad och gick sedan och lade mig medan Rudy och Lilian diskuterade vad de skulle göra med mig.

Dagen därpå kom ms Gold på ett av sina sällsynta be­sök. Hon verkade inte vara sitt vanliga, spralliga jag och jag lade märke till att hon glömde att krama mig. "Da­vid, kan du berätta för mig vad det är frågan om?" sade hon med bestämd röst.

Jag snodde händerna runt varandra och försökte und­vika att möta ms Golds blick. "Varför kommer du aldrig och hälsar på?"

"David, det finns faktiskt många andra barn, som pre­cis som du behöver min hjälp. Det förstår du väl, eller hur?"

"Jodå", instämde jag och kände mig skyldig för att ha lagt beslag på ms Golds tid när de andra barnen behöv­de henne men jag saknade henne lika mycket som jag hade gjort före rättegången.

"David, mrs Catanze säger att det verkar som om du har svårt att anpassa dig till de regler som gäller. Är det så att du inte tycker om det här fosterhemmet? Vad är det som händer inom dig egentligen? Vart tog den där gullige lille pojken som jag kände för några veckor se­dan vägen?"

Jag stirrade oavvänt på mina händer. Jag var alltför generad för att kunna svara.

Efter en minuts tystnad sade hon: "Om det är det där med psykiatrikern som tynger dig, kan du glömma det. Det var inte ditt fel. Vi kan hitta någon som är van att arbeta med barn..."

"Jag är inget barn. Jag är tolv år och trött på att folk jämt tjatar på mig!" sade jag kyligt. Jag var tvungen att lägga band på mig själv för att inte avslöja en ny sida av mig som fram tills helt nyligen inte hade existerat. "David, vad är det som gör dig så upprörd?" "Vet inte, ms G. Det är bara det att jag ibland..." Ms Gold flyttade sig närmare mig där vi satt i sof­fan. Hon lyfte upp hakan på mig med handen medan jag snyftade och torkade mig om näsan. "Sover du som du skall? Du ser inte så värst pigg ut. Trivs du inte har?"

"Jo, det gör jag", sade jag och nickade. "Jag trivs mycket bra här. Mrs Catanze är jättesnäll. Det är bara det att ibland... blir jag rädd. Jag försöker säga det till henne men det går inte. Det är så mycket jag inte för­står och jag vill veta varför."

"David, jag vet att detta kanske låter underligt och att det kanske inte är så lätt att acceptera men det som du känner nu, i detta ögonblick, är helt normalt. Om du inte vore lite förvirrad och rädd, då skulle jag vara be­kymrad. Det är inte det minsta konstigt att reagera som du gör.

Men det som gör mig bekymrad just nu är hur du upp­för dig. Jag vet att du kan uppföra dig mycket bättre än vad du har gjort här på senaste tiden. Eller hur? Och mr Catanze är inte särskilt nöjd med dig just nu som du kanske förstår?"

"Det är alltså inget fel på mig då?"

Ms Gold log. "Nej, det är det inte. Det finns ett och annat i ditt beteende som vi måste få ordning på, men bara det har löst sig, kommer allt att ordna sig. Förres­ten, är det något du undrar över?"

"Jo ... Har du hört något från min pappa?"

Ms Gold höjde på ögonbrynen. "Har han inte varit och hälsat på? Det är ju flera veckor sedan han skulle ha varit här", sade hon och bläddrade i sitt anteckningsblock.

Jag ruskade på huvudet. "Jag har skrivit några brev till honom men jag tror inte att jag har rätt adress. Jag får i alla fall inga brev från honom... och jag har inte hans telefonnummer. Vet du om pappa mår bra?"

Hon svalde hårt och drog på orden. "Jag vet att din pappa har flyttat till en annan lägenhet... och att han omplacerats till en annan brandstation."

Tårar trillade nedför ansiktet på mig. "Kan jag ringa till honom? Jag vill bara höra hans röst."

"Jag har inte hans telefonnummer på mig. Men jag lovar att jag skall försöka ringa till din pappa så fort jag kan. Jag skall göra ett försök i dag. Var det därför som du cyklade förbi din mammas hus och försökte ringa till henne för några veckor sen?"

"Jag vet inte", svarade jag. Jag vågade inte berätta för ms Gold att jag cyklat förbi Hennes hus i lördags kväll. "Hur kommer det sig att jag inte får ringa till Henne?"

"David, vad tror du egentligen att det skulle tjäna till? Vad hoppas du få ut av det?" frågade hon med låg röst samtidigt som det verkade som att också hon för­sökte hitta ett svar.

"Jag förstår inte varför jag inte får lov att träffa eller prata med Henne eller mina bröder. Vad har jag gjort? Jag vill bara försöka förstå... varför det blev som det blev. Jag vill inte bli likadan som Hon är. Psykiatrikern sade att jag skulle hata mamma. Berätta för mig vad det är meningen att jag skall göra?"

"Jag tycker inte att du skall gå omkring och hata din mamma, eller någon annan heller för den delen. Hur skall jag uttrycka det här...?" Ms Gold lade ett finger över munnen och tittade upp i taket. "David, din mamma är ett skadat djur. Jag har ingen logisk förklar­ing till varför hon bytte telefonnummer eller varför hon beter sig som hon gör." Hon drog mig till sig. "David, du är en liten pojke ~ ursäkta mig, en tolvårig ung man -som är lite förvirrad, som tänker för mycket på vissa sa­ker och inte tillräckligt mycket på andra. Jag vet att du många gånger har varit tvungen att tänka i förväg för att överleva, men du måste sluta med det nu. Du kanske aldrig kommer att hitta svaren och jag vill inte att ditt förflutna skall krossa dig. Inte ens jag vet varför barn skall behöva drabbas av sådant här och jag kanske ald­rig kommer att få veta det heller. Men ett vet jag och det är att det viktiga för dig är att tänka igenom hur du uppför dig i stället för att försöka hitta svaren till ditt förflutna. Jag tänker hjälpa dig så mycket jag kan, men det kommer inte att gå vägen om inte du själv vill an­stränga dig."

Ms Gold höll om mig en lång stund. Jag hörde hen­ne snyfta och kände att hon darrade till i kroppen. Jag vände blicken uppåt för att titta på henne - min älska­de socialarbetare. "Varför gråter du?" frågade jag.

"För att jag inte vill förlora dig", sade hon och log.

Jag log tillbaka. "Jag skall inte rymma min väg igen."

"Det här är sista gången jag säger det här. Du måste vara väldigt, väldigt duktig. Jag vill inte förlora dig."

"Jag skall vara duktig, det lovar jag", sade jag i ett för­sök att Övertyga min ängel.

Efter ms Golds besök blev jag åter mitt vanliga glada jag. Jag kände mig lugn inombords. Jag tänkte inte på den knäppa psykiatrikern, jag ansträngde mig för att komma överens med Larry Junior och jag koncentrera­de mig på att sköta mina hushållssysslor. Jag hade inte ens något emot att få utegångsförbud. Jag smög bara ner till bottenvåningen, lånade lite gammalt bilvax och putsade cykeln från hjul till hjul. Jag höll exemplarisk ordning i mitt rum och såg otåligt fram emot att livet skulle börja snurra i andra banor i och med att det snart var dags för en ny termin.

När skolan började höll jag mig för mig själv och be­traktade mina klasskamrater när de visade upp sina tju­siga nya kläder och färggranna gymnastikskor. På rasten satte jag mig i gräset och tittade på när några av pojkar­na spelade amerikansk fotboll. Jag vred på huvudet och i nästa ögonblick fick jag en boll rakt i huvudet. När jag gnuggade min svidande högra kind, hörde jag skratt. "Hallå där", skrek den största av pojkarna, "kasta hit bollen." När jag böjde mig ner för att plocka upp den, blev jag nervös. Jag hade aldrig tidigare kastat en boll. Jag visste att jag inte skulle kunna få en ordentlig snurr på den. Jag försökte göra som jag sett andra pojkar göra, tog ett djupt andetag och vräkte iväg bollen. Men den fick helt fel skruv och föll till marken bara några meter framför mig.

"Vad var det där?" sade en av pojkarna och plockade upp bollen. "Har du aldrig kastat en boll förut, eller?"

Innan jag hann svara kom en kille i min klass dit. "Det är honom som jag har snackat om. Kolla hans klä­der och dojor. Han ser ju ut som om det vore hans mor­sa som klätt på honom. Han är en riktig tönt!"

Jag reagerade rent reflexmässigt med att sträcka ut ar­marna och granska vad jag hade på mig. Jag var stolt över min blå skjorta. Byxorna var lappade på knäna och mina gymnastikskor var en aning slitna men i mina ögon var de fortfarande nya. Efter att ha inspekterat mig själv tittade jag på vad de andra pojkarna hade på sig och såg att deras kläder verkade vara bättre och att de­ras skor var snyggare. Några hade på sig tjocka, svarta tröjor med polokrage. Jag tittade på mina kläder igen och skämdes. Men jag förstod inte riktigt varför.

I klassrummet blev jag som ett nervvrak varje gång läraren sade mitt namn. Ibland stammade jag inför hela klassen. Efteråt brukade killarna i fotbollslaget härma mig medan jag försökte göra mig så liten som möjligt i ett försök att fly deras kommentarer. När vi skulle skri­va uppsats handlade mina berättelser alltid om hur mina bröder och jag skilts åt och hur vi gjorde allt som stod i vår makt för att hitta varandra igen. Jag illustre­rade alltid mina berättelser med teckningar som före­ställde mina bröder och mig där vi stod på var sin sida om antingen ett stort mörkt vattendrag eller svarta, spetsiga klippor. Jag lånade alltid lärarens färgkritor och försåg ansiktena med leenden och högst upp på him­len strålade en sol - som också den fick en leende mun - över mina bröder och mig.

En gång när jag var på väg hem från skolan var det ett par av killarna i fotbollslaget som retade mig för att jag använde färgkritor. Jag ville inget hellre än ge svar på tal men var rädd för att jag skulle göra bort mig om jag försökte. Jag sprang därifrån och kände mig helt för­krossad. Strax därpå hann jag ifatt en kille i klassen som hette John. I likhet med mig avvek John från mängden. Han hade stripigt, långt svart hår och tunnslitna kläder. John gick på ett mycket karakteristiskt vis och plötsligt insåg jag att det aldrig var någon som gav sig på honom. När jag hunnit jämsides med honom, lade jag märke till att han höll en cigarrett i handen.

"Hej", sade John, "är det du som är den nye killen?"

"Ja", svarade jag och kände mig stolt när vi började promenera tillsammans.

"Bry dig inte om de där killarna", sade John och pe­kade bakom sig. "Jag vet hur det är att få stryk. Pappa brukade slå både mamma och mig. Men han bor inte ihop med oss längre." Jag lade genast märke till hans tuffa stil. John fortsatte att förklara att hans föräldrar just hade skilt sig och att hans mamma var tvungen att arbeta heltid för att försörja honom och hans bröder. Jag tyckte synd om honom. Vi skildes åt i gathörnet. När jag gick det sista stycket till Lilians hus, var det som om en kall vind drog fram igenom mig och jag påmindes om hur mycket jag hade bävat för att gå hem efter skolan förr om åren.

Dagen därpå träffade jag John på skolgården under rasten. Han var fruktansvärt upprörd för att vår lärare hade skällt ut honom inför hela klassen för att han inte hade lämnat in sin hemuppgift. John skröt inför två av sina vänner och mig att läraren minsann skulle få äta upp vad han hade gjort. Det verkade som om han vak­tade sin tunga när jag lutade mig närmare för att höra vad han hade för plan.

"Du tänker väl inte tjalla på mig?" "Aldrig i livet!" försäkrade jag honom. "Okej då. Men för att få umgås med mig, måste du vara med i mitt gäng. Vi gör så här att du träffar oss på parkeringsplatsen efter skolan. Då berättar jag om min plan."

Trots att jag insåg att det inte skulle innebära något annat än bekymmer för mig sade jag att jag skulle kom­ma dit. I klassrummet spelade John alltid tuff och till och med de rika killarna i fotbollslaget gick ur vägen för honom. När jag sedan satt i klassrummet och dagdröm­de funderade jag oavbrutet på att jag borde dra mig ur det hela. Jag sade till mig själv att när det ringde ut för dagen skulle jag dröja mig kvar tills alla andra hade gått. Sedan skulle jag smyga mig förbi parkeringsplatsen så att John och hans gäng inte skulle få syn på mig. Nästa dag skulle jag helt enkelt säga till John att jag hade glömt bort alltihop.

När klockan ringde ut på eftermiddagen slängde jag upp locket till bänken som om jag desperat letade efter något. Jag hörde hur de andra eleverna skyndade sig ut ur klassrummet. När jag trodde jag var på den säkra si­dan lät jag locket långsamt falla ner... och såg John stå framför mig. Jag undslapp mig en suck när jag insåg att jag inte hade något annat val än att följa med honom. John fällde upp kragen på sin svarta vindtygsjacka. På parkeringsplatsen stod Johns två kompisar och väntade nervöst och försökte även de att spela oberörda.

"Så här skall vi göra", skroderade John. "Jag har be­stämt att den här nya killen skall få vara med i vårt gäng. Han skall punktera däcken på mr Smiths nya bil. Och när jag säger däcken menar jag alltså inte ett däck utan två däck. Eller ännu fler", sade han uppfordrande och spände blicken i mig. "För då kan inte mr Smith klara sig ur knipan bara genom att sätta på reservdäck­et. Inte så dumt uträknat, va?" skrattade John.

Jag vände mig bort. När jag stal godis och leksaker från affärerna visste jag att jag gjorde något som var fel. Men jag hade aldrig tidigare förstört någons privata ägo­delar och jag ville inte göra det nu heller. Jag kände de andras blickar på mig. Jag svalde hårt. "Men John... jag tror faktiskt inte att vi borde ..."

John blev röd i ansiktet av ilska och slog till mig på armen. "Jag har för mig att du sade att du ville bli min kompis och att du ville vara med i mitt gäng, eller hur?"

De andra killarna kom närmare och nickade medhåll.

"Okej då. Jag gör det väl då. Men på villkoret att det innebär att jag blir en i gänget och inte behöver göra några sådana grejer mer!" sade jag osäkert och kände hur rädslan trängde undan mitt lama försök att låta tuff.

John dunkade mig på axeln. "Där hör ni! Precis som jag sade! Den här killen är helt okej!"

Jag slöt ögonen till hälften och spände ansiktsmusk­lerna. Jag blev som is inuti. "Då sätter vi igång!" sade jag med min nya machoröst.

John ledde mig fram till en splitter ny, ljusgul person­bil. Han nickade åt mig och avlägsnade sig sedan från brottsplatsen. De andra killarna fnissade när de följde efter sin ledare.

Jag andades ut djupt och satte mig ner på knä utan att veta vad jag skulle göra. Hjärtat pumpade hårt. Jag vil­le resa mig upp och springa därifrån men lyckades lägga band på mig. Kom igen nu! ropade jag till mig själv. Gör det nu! Kom igen!

Jag sökte av området runt mig med blicken innan jag försökte lossa på gummihättan till luftventilen. Efter några sekunder började fingrarna darra och jag hade ännu inte fått bort gummihättan. Det kändes som om folk stirrade på mig från alla håll och kanter medan lju­det från bildörrar som smällde igen ekade ovanför hu­vudet på mig.

Äntligen föll den svarta gummihättan till marken. Genast ryckte jag upp en penna ur bakfickan. Jag vän­de mig om och mötte Johns blick. Han såg spänd ut och höjde på ögonbrynen för att visa mig hur besviken han var på vad jag åstadkommit. Sedan mimade John: "Kom igen nu, skynda dig!"

Jag tog ett snabbt andetag innan jag körde in pennan i luftventilen. Det lät som en explosion när luften trängde fram genom den lilla öppningen. Jag insåg att vem som helst av ljudet kunde avgöra vad jag höll på med. Jag tvekade lite och letade med blicken efter John som nickade mot mig att fortsätta. Det kändes som om en filt av rädsla slängdes över mig. Nej! ropade jag till mig själv. Det här är helt fel! Jag bröt avsiktligen av pen­nan, ställde mig upp och gick förbi John som hotfullt uppmanade mig att fortsätta. Jag trängde mig förbi ho­nom för att komma ut från parkeringsplatsen. John och gänget hånade mig oavbrutet tills de svängde runt hör­net till huset där John bodde.

Nästa dag fortsatte John att trakassera mig. Helt utan förvarning kastade han ner mig på marken på skolgården. När jag reste mig upp bildades det en liten ring runt mig. "Kom igen, slagsmål! Slagsmål!" mässade de. Jag hukade mig ner och försökte tränga mig ut genom folkhopen. Skällsorden haglade i luften ovanför mig.

Inom några minuter verkade det som om hela skolan visste att jag svikit John och hans gäng. Jag kände ett förakt från de andra eleverna som var värre än vad jag upplevt på Thomas Edison Elementary School.

Morgonen därpå hittade jag på en rad olika sjuk­domssymptom för Lilian så att jag skulle slippa gå till skolan. Jag berättade aldrig för henne om John eller att jag blev mobbad i skolan. Jag visste att Rudy och ms Gold skulle bli rasande.

Efter att ha utstått ett par veckors trakasserier bad jag John och hans gäng om ursäkt. För att visa min vänskap gav jag John en limpa Mariboro som jag hade stulit da­gen innan. "Okej då", log John. "Vi förlåter dig för att du var svag, men du måste ändå avlägga ditt inträdes­prov för att få vara med i gänget."

Jag nickade medan alla historier jag hade hört spela­des upp inne i huvudet på mig om hur John hade klått upp och sparkat de andra två killarna i gänget tills de fallit till marken. För mitt inre öga såg jag mig själv med blodigt ansikte, trasiga glasögon och inslagna tänder. Jag såg honom i ögonen och försökte se tuff ut. "Det är klart att jag fixar det!" sade jag inställsamt.

"Men den här gången handlar det inte om något ske-tet bildäck", sade John medan han viftade med sin otända cigarrett. "Du skall få ett specialuppdrag. Lyssna noga nu. Jag är trött på mr Smith. Bara för att han är lä­rare inbillar han sig att han är så satans tuff. Han skrev ett brev till min mamma och på grund av honom tjatar och gnatar hon på mig hela tiden. Så... därför... tyck­er jag att vi bränner ner klassrummet!"

Hakan föll ner på mig. "Nä men... du kan väl ändå inte ... inte mena allvar?"

"Jag menar inte att du skall göra det. Det enda jag vill är att du skall hålla utkik för mig. Jag kan inte räkna med de där två mesarna. De är ingenting annat än var-delösa skitar. Men du... du har stake." Plötsligt ändrade han tonläge. "Och skulle du nånsin få för dig att tjalla på mig slår jag in skallen på dig." En bråkdels sekund se­nare återfick han sitt förra tonläge. "Du behöver inte vara rädd. Jag pratar inte om att göra det i dag. Jag vill bara att du skall vara beredd när jag behöver dig. Okej?"

"Visst", nickade jag. "Självfallet ställer jag upp. Inga problem." Jag gick iväg och intalade mig själv att han bara spelade tuff. Ingen skulle komma på tanken att bränna ner en skola, försäkrade jag mig själv. Men om han me­nar allvar dä? Vad skall jag göra då? Jag kunde inte berät­ta det för mrs Catanze och absolut inte för lärarna. Och jag tänkte definitivt inte tjalla på John. Det var inte för att jag ville vara snäll utan helt enkelt för att jag var rädd om mitt eget skinn och inte ville stå där med skammen efter att först ha blivit slagen sönder och sam­man.

Jag var livrädd för att stöta på John under dagarna som följde eftersom han fortsatte att upprepa sitt löfte att snart skulle han lära läraren en läxa. Alltmedan veckorna långsamt kröp fram, började jag tro att han helt enkelt visade sig på styva linan för att få uppmärk­samhet. Och om där stod en klunga elever på skolgår­den fanns det också tillfällen då jag skröt att John och jag hade smitt en "Plan" som skulle visa alla på skolan hur tuffa vi var. Ju mer jag skröt desto större blev klung­an runt omkring oss. Jag var helt förbluffad över hur de som tidigare hånat mig nu hängde vid läpparna på mig. Snart blev mina rövarhistorier allt värre och det stod inte på förrän John inte längre var inblandad i det hela utan nu var det jag ensam som skulle utföra dådet.

Veckorna gick och snart hade jag glömt bort hela "Planen" - tills en dag efter skolan då John stirrade på mig med en genomborrande och kall blick och befall­de mig att vara tillbaka på skolan inom en timme. Jag kände en klump i halsen. "Okej, jag kommer", sade jag innan jag hann hitta på en ursäkt. Ungefär en timme se­nare när jag gick tillbaka till skolan hoppades jag inner­ligt att han hade fått kalla fötter.

Lukten av brinnande papper fyllde skolgården. Jag började springa medan jag följde rökdoften till väggen utanför vårt klassrum. Några sekunder senare såg jag John som stod böjd över ett litet hål där svart rök väll­de ut ur en insparkad luftventil. Jag var helt bestört. Jag hade aldrig trott att han verkligen skulle göra det.

"John!" skrek jag.

John ryckte till och stirrade på mig. "Herregud. Var har du varit? Kom...du måste hjälpa mig!" Jag stod bakom honom och visste fortfarande inte vad jag skulle göra. "Kom igen, hjälp mig nu! Hjälp mig att släcka el­den!" skrek han.

Jag fick kortslutning i hjärnan och var tvungen att ruska på huvudet för att få tankarna att klarna. Röken fortsatte att tränga ut genom den öppna ventilen och John såg helt skräckslagen ut. Efter några sekunder kas­tade han sig bakåt. "Satan! Det går inte att släcka el­den! Nu drar jag! Kom igen, vi sticker!" Innan jag hann svara såg jag hans skugga försvinna bort.

Jag böjde mig ner framför ventilen. Tung, svart rök vältrade fram och jag började hosta och blev tvungen att vända bort ansiktet. En liten, brandgul låga hade börjat flamma upp. Så snabbt jag kunde grep jag tag om flaskan med tändvätska som John hade lämnat kvar och drog ut den från ventilen. När jag tog tag i flaskan klämde jag så hårt att en stråle trycktes ut. Vätskan anrändes genast och elden löpte snabbt från behållaren och mot min hand som var alldeles nedsölad av den kla­ra vätskan. För ett ögonblick trodde jag att flaskan skul­le explodera - och ta min högerhand med sig.

Jag slungade undan flaskan så att den hamnade bak­om mig och tänkte att jag måste skaffa hjälp. Det kän­des som om tiden stod stilla tills jag slutligen hörde lju­det av små skor mot asfalten. En liten flicka stannade några meter bredvid mig och ställde sig och stirrade. "Hämta hjälp!" skrek jag. "Sätt på larmet! Sätt på lar­met!" Flickan slog händerna för sin lilla mun. "Kom igen!" befallde jag henne. "Sätt fart då!"

Flickan blinkade med ögonen. "Jag skall... jag skall", lyckades hon klämma ur sig innan hon sprang iväg. Strax därefter hörde jag hur larmet började tjuta. Med båda händerna öste jag upp högar med småsten och grus och slängde in i flammorna. Eftersom jag visste att eld behöver syre för att ta fart, tänkte jag slänga in så myck­et sten och grus att lågorna till sist skulle kvävas.

När jag såg hur den enorma högen med småsten till sist besegrade elden, lutade jag mig bakåt för att betrak­ta de grå rökslingorna som steg uppåt. Jag torkade svet­ten ur ansiktet med mina nedsvärtade händer. Jag ryck­te till och tittade åt höger när jag hörde någon skrika:

"Här borta! Det är här borta det brinner!" Jag kände hur rädslan kröp uppför ryggraden. Ett ögonblick senare var jag ute på gatan och sprang därifrån allt vad tygen höll samtidigt som brandbilarnas öronbedövande sirener hördes överallt och en hel armada med utryckningsfor­don kom förbi i hög hastighet. Av gammal vana vinka­de jag. En brandman som stod fastspänd baktill på ett av utryckningsfordonen log och vinkade tillbaka.

Nästa morgon mötte jag John vid gathörnet till kvar­teret där han bodde. Vi bestämde att vi helt skulle för­neka att vi haft något med branden att göra och han varnade mig på nytt att jag skulle akta mig noga för att skvallra på honom. "Dessutom", sade John med ett brett leende, "är du med i gänget nu. Du är min adjutant."

Fram tills det ögonblick jag gick in i klassrummet var det som om jag svävade på moln. Alla vände sig om och tittade på mig när mr Smith, som var klassföreståndare för oss sjätteklassare, rusade upp ur katedern, tog mig i armen och ledde mig till rektorsexpeditionen. "Hur kunde du göra det?" frågade han mig. "Det var det sista jag hade väntat mig av dig."

Senare satt jag mittemot rektorn som upplyste mig om att han tänkte ringa till polisen, brandchefen och mina fosterföräldrar. När han sade att han skulle ringa till mina fosterföräldrar ryste hela jag till. Det enda jag såg framför mig var Rudys ansiktsuttryck. "Innan du sä­ger något", förklarade rektorn, "skall du veta att du re­dan identifierats som den som tände på ..."

"Nej!" slängde jag ur mig. "Det var inte jag! Jag lovar, sir."

"Jaså?" sade rektorn och log. "Visst. Jag tror dig. Kan jag få se dina händer?"

Jag sträckte fram armarna utan att riktigt förstå vad rektorn var ute efter. Han lutade sig framåt och tog tag i mina händer. Sedan gnuggade han handflatan mot de svedda hårstråna på min arm. "Som om inte det skulle vara bevis nog", sade han och föste resolut undan mina armar.

"Men det var inte jag!" Jag började gråta.

"Men se hur du ser ut. Du luktar fortfarande rök lång väg. Flera lärare har uppgivit att du har gått runt och skrutit om att göra det här. Din pappa är ju brandman för bövelen. Du behöver inte säga något mer. Polisen kommer snart och du kan berätta din historia för dem. Du får gå och sätta dig och vänta utanför. Jag har någ­ra samtal att ringa", sade rektorn och viftade avfärdan-de.

Jag gick ut i rummet intill och stängde dörren bakom mig. Jag kände föraktet från den äldre sekreteraren. Jag nickade mot henne när jag satte mig ner. Hon gav mig en hätsk blick och innan hon vände sig bort fräste hon: "Fosterbarn! Vi behöver inte sådana som du här!"

Jag tog tag i armstöden och hoppade upp från stolen. "Jag vet vad du tycker om mig! Jag vet vad ni tycker all-ihop! Men en sak skall du ha klart för dig, att det inte var jag!" skrek jag och slog igen dörren bakom mig. Ett ögonblick senare såg jag rektorn komma utrusande från sitt rum med knytnäven höjd. Utan att tänka sprang jag iväg från skolan och stannade inte förrän jag stod ne­danför backen där John bodde. Jag hoppade över stake­tet och gömde mig i hans hydda ute på tomten där jag satte mig för att vänta på honom.

"Vad häftig du är! Du flydde", flämtade John fram när jag några timmar senare knackade på hans dörr.

"Vadå!" utropade jag.

"Alla i skolan tror att polisen kom för att gripa dig och att du klådde upp dem och stack. Det här är bara för mycket!" sade han utan att kunna behärska sig. "Alla tycker du är helhäftig!"

"Vänta lite! Sluta! Lägg av!" ropade jag och avbröt honom. "Rektorn tror att det var jag. Han tror att det var jag som startade branden och jag har redan blivit ut­pekad. Du måste hjälpa mig. Du måste säga dem san­ningen!"

"Nej, aldrig i livet", sade John och tog några steg bakåt med höjda händer. "Det här får du klara själv."

Jag ruskade på huvudet. Tårar började välla fram men jag lyckades tränga tillbaka dem. "Det här är inte på skoj, fattar du inte det? Du måste hjälpa mig. Vad skall jag göra?"

"Okej då, jag förstår. Du kan inte gå hem... Men vet du vad? Jag gömmer dig här tills vi kommer på vad vi skall göra."

"Okej", sade jag och försökte lugna ner andhämt­ningen. "Men du måste berätta för dem vad som egent­ligen hände i skolan." Det ryckte i Johns mungipor. Han började mumla något. Jag slet tag i hans tröja. "Nu hål­ler du käft och lyssnar på mig! Det var du som gjorde det! Det var inte jag! Jag redde upp skiten åt dig! Jag lyckades släcka branden! Du skall säga dem sanningen! Jag menar vad jag säger!" skrek jag.

Johns mask började rämna. "Ja... okej. I morgon då, okej? Men lugna ner dig nu."

Den natten låg jag och frös på en provisorisk träsäng i Johns hydda. Tidigare på kvällen hade jag ringt till Li­lian men lagt på luren när jag hörde Rudys bistra röst i andra ändan. "David!" sade han efter en lång tystnad. "Jag vet att det är du! Om du vet vad som är bäst för dig, skall du..."

Nästa dag kröp timmarna fram medan jag väntade på att John skulle komma hem från skolan. När han till slut dök upp föste han isär skjutdörrarna. Jag sprang in för att värma mig. "Okej?" frågade jag och gned hän­derna mot varandra. "Gick det bra? Du har väl berättat nu? Du har väl sagt sanningen?" frågade jag och kände mig lättad över att jag var rentvådd och nu kunde åter­vända hem till Lilian och Rudy.

Johns axlar sjönk ihop och han stirrade ner i golvet. Jag visste redan innan han öppnade munnen att det var kört för mig. "Men du lovade ju!" kved jag.

"Det var så här... rektorn kom och hämtade mig från klassrummet", sade han lågt och fortsatte att stirra ner i golvet. Han hejdade sig lite. Jag trodde att han skulle komma med ännu en ursäkt när han höjde blicken och log mot mig. "Jag sade till honom... att det var du. Att det var din idé."

Händerna började skaka på mig. "Du sade vadå? Vad gjorde du?"

John flinade. "Vad jag gjorde? Jag gjorde ingenting. Och nu får du sticka härifrån. Här kan du inte stanna", sade han ointresserat.

Jag var som bedövad. "Vart skall jag ta vägen? Vad skall jag göra?"

"Det skulle du ha tänkt på innan du anlade branden i klassrummet."

Jag var så förvirrad att jag inte kunde tänka klart. "Jag trodde vi var kompisar", bönföll jag honom när han vände sig bort.

Några ögonblick senare stängde jag tyst dörren bak­om mig och gick iväg till ett affärscentrum i närheten i hopp om att hitta lite mat att stjäla. Varje gång jag hör­de en bil närma sig, hoppade jag in i närmsta buskage. Det här är idiotiskt, skällde jag på mig själv. Så här kanjag inte leva. Jag vände om och gick i stället mot Lilians och Rudys hus. Jag tog ett djupt andetag, öppnade dörren och kröp uppför trappan till ljudet från teveapparaten på övervåningen. När jag med långsamma steg gick in i vardagsrummet, hälsades jag välkommen av Larry Ju­niors hånleende. "Han... har kommit!"

Lilian slängde ifrån sig filten som hon höll på att vir­ka. "Herregud David, var har du varit? Hur är det med dig?"

Innan jag hann svara kände jag att golvplankorna darrade till av att Rudy sprang i hallen. "Var är han?" vrålade han.

Jag svalde hårt innan jag hasplade ur mig mitt inöva­de försvarstal, att allt handlade om ett enkelt missför­stånd. Att det faktiskt var jag som hade släckt branden och inte alls anlagt den. Jag visste att Rudy skulle skäl­la på mig i några minuter och förmodligen ge mig ute-gångsförbud i ytterligare en vecka för att jag inte kom­mit hem men jag visste att när de väl förstått vad som egentligen hade hänt skulle allt återgå till det normala. Jag log mot Rudy som flåsade ovanför mig som en dra­ke. "Ni kommer inte att tro mig men ..."

"Det har du helt förbannat rätt i att jag inte gör!" gormade Rudy. "Jag tror inte på någonting längre. I två dagar har det ringt oavbrutet: från skolan, från polisen, från ungdomsvårdsenheten. Dessutom har din pappa ringt, för att inte tala om din mamma. Från det att han satte foten över tröskeln här..." sade Rudy och pekade på Lilian innan han åter vände sig till mig. "Jag sade till dig att hålla dig i skinnet och så går du och gör någon­ting som det här! Vad i helvete tänkte du på? Jag tror inte det är sant! Tycker du inte att det räcker med att stjäla? Nej då, du måste tydligen bevisa något hela ti­den, är det så det är? Du säger att du känner dig vilsen, att du inte passar in - nå, jag vet nog vad du är. Du är en mordbrännare! Det är vad du är! Är det du som har anlagt alla de där gräsbränderna häromkring... ?"

"Herregud Rudy, lugna dig", avbröt Lilian. "Han hade ju inte ens kommit hit då."

"Nå, men jag har sett tillräckligt. Jag har hört till­räckligt. Det avgör saken - han skall härifrån!" skrek Rudy. Sedan skakade han på huvudet och suckade djupt för att visa att han var klar.

En lång tystnad följde. Han stod framför mig och an­dades tungt och Lilian stod som fastnitad vid hans sida. Fram tills för några ögonblick sedan hade jag trott att jag skulle kunna ställa allt till rätta med en enkel för­klaring men med ens insåg jag att det var hur jag upp­fört mig tidigare som fått Rudy att dra sina slutsatser och bestämma sig. I hans ögon var jag skyldig och jag visste att det inte fanns något jag kunde säga som skul­le kunna få honom att ändra uppfattning. Jag tittade upp mot Rudy med tårar i ögonen. Jag ville inget hellre än att han skulle tro mig.

"De där krokodiltårarna kanske fungerar på Lil men jag bryr mig inte", sade han.

Jag harklade mig innan jag kved fram: "Sade du att pappa hade ringt?"

Lilian nickade och drog sedan Rudy i armen. "Jag tycker att det är färdigdiskuterat för i dag och att vi går och lägger oss nu."

Rudy riktade sin frustration mot Lilian. "Skärp dig, Lil. Vi pratar ju för fan inte om att han snott någon li­ten godisbit igen. Han satte ju eld på skolan..."

"Nej!" sade Lilian innan han hann avsluta mening­en. "Rektorn tror att det var en annan pojke som var in­blandad!"

Rudy verkade trött. Jag såg att han hade mörka ring­ar under ögonen. "Men Lilian, tror du verkligen att det spelar någon roll? Han är fosterbarn. Han har blivit ta­gen för snatteri och hans mamma har gjort falska polis­anmälningar mot honom. Vad tror du att myndigheter­na kommer att säga? Det är solklart vad de kommer att tycka."

Lilian brast ut i gråt. "Rudy, jag vet. Men det är inte något fel på honom. Det är bara det att han..."

Jag kände för att krama om henne och ta bort all smärta jag förorsakat henne.

"Okej", svarade Rudy med lugnare röst, "Lil, jag vet att han kanske är okej... men han står med ena foten i graven och den andra på ett bananskal. Den här gång­en har han grävt djupt och... ja...", sade han och gnug­gade sig över pannan.

"David", sade Rudy med uppmuntrande röst och höll mig om axlarna, "jag vet att jag skäller ganska mycket på dig och att du kanske tycker att jag verkar vara ett odjur. Men jag bryr mig om dig. Annars skulle du ha åkt ut härifrån för länge sedan. Du har verkligen ställt till det för dig nu och det finns ingenting jag kan göra åt det. Det är därför som jag är så upprörd. Men oavsett vad som händer vill jag att du skall veta att vi bryr oss om dig." Han gjorde en liten paus för att gnugga sig i ögat. Han tittade ner på mig och höll mig om axlarna. "Jag är hemskt ledsen men det är inte jag som bestäm­mer längre. I morgon måste jag köra dig till Kullen." Tå­rarna började rulla nedför Rudys kinder.


1   2   3   4   5   6   7   8   9


Verilənlər bazası müəlliflik hüququ ilə müdafiə olunur ©atelim.com 2016
rəhbərliyinə müraciət