Ana səhifə

Författarens anmärkning av namnen i denna berättelse har ändrats av respekt


Yüklə 0.58 Mb.
səhifə2/9
tarix24.06.2016
ölçüsü0.58 Mb.
1   2   3   4   5   6   7   8   9

KAPITEL 2
En ängel vid namn ms Gold
Den 5 mars 1973 blev mina böner äntligen be­svarade. Jag räddades. Mina lärare och andra anställda på Thomas Edison Elementary School ingrep och gjor­de en polisanmälan.

Allt skedde med blixtens hastighet. Jag grät av hela mitt hjärta när jag för sista gången tog farväl av mina lä­rare. Jag kände på mig att jag aldrig skulle återse dem. Att döma av tårarna i deras ögon förstod jag att de viss­te sanningen om mig - den sanna sanningen. Varför jag var så annorlunda jämfört med de andra barnen, varför jag luktade illa och gick klädd i trasor, varför jag dök ner i soptunnor på jakt efter minsta matrest.

Innan jag åkte böjde sig min klassföreståndare, mr Ziegler, ner för att säga adjö. Han tog mig i hand och sade till mig att vara en duktig pojke. Sedan viskade han till mig att han skulle berätta sanningen om mig för klassen. Det var det bästa mr Ziegler kunde ha sagt till mig. Min högsta önskan var att bli omtyckt, accepterad i klassen och i skolan - av alla.

Polisen var tvungen att puffa till mig för att få ut mig från rektorsexpeditionen. "Kom David, vi måste gå nu." Jag snöt mig innan jag klev ut över tröskeln. Miljoner tankar for runt i hjärnan på mig, och allihop var hems­ka. Jag var livrädd för konsekvenserna när Hon skulle få reda på vad som hänt. Ingen hade någonsin gått emot Henne på det här viset förut. Jag visste att jag skulle få ett rent helvete när Hon fick reda på det.

Medan polisen ledde ut mig till bilen hörde jag ljudet av skolbarnen som lekte på skolgården under lunchras­ten. När vi körde iväg vände jag mig om för att få en sis­ta glimt av skolgården. Jag lämnade Thomas Edison Elementary School utan att ha en enda vän. Men det enda jag beklagade var att jag inte fick möjlighet att ta farväl av min engelsklärare, mrs Woodworth, som var sjuk den dagen. Under min tid som Hennes fånge hade mrs Woodworth utan att veta om det hjälpt mig att fly från min ensamhet genom böckernas värld. Jag hade tillbringat hundratals timmar i mörkret och läst den ena spännande äventyrsboken efter den andra. De hjälpte till att lindra min smärta.

Efter att polisen hade fyllt i några blanketter på polis­stationen, ringde han till Henne för att upplysa Henne om att jag inte skulle komma hem den eftermiddagen och att Hon kunde ringa till ungdomsvårdsenheten i San Mateo om Hon hade några frågor. Jag satt stel som en pinne och kände mig både skräckslagen och upphet­sad medan polisen talade i telefon. Jag kunde bara före­ställa mig vad som for genom Hennes huvud. Medan polisen talade med saklig röst i telefonen såg jag hur det började pärla av svett i pannan på honom. Efter att han lagt på undrade jag för ett ögonblick om det funnits fler som känt på samma vis efter att ha talat med Henne.

Det verkade vara oerhört viktigt för polisen att vi läm­nade polisstationen omedelbart. Jag underlättade inte situationen eftersom jag hoppade upp och ner och tja-tade på honom: Vad sade Hon? Vad sade Hon?" Poli­sen vägrade att svara. Han verkade andas lugnare när vi kommit utanför stadsgränsen. Sedan böjde han sig ner och sade: "David, du är fri. Din mamma kommer aldrig mer att göra dig illa."

Jag förstod inte till fullo vidden av hans påstående. Jag hade hoppats att han skulle föra mig till något slags fängelse, till alla de andra dumma barnen - som Hon hade varnat mig för i så många år. Jag hade för länge se­dan beslutat mig för att jag mycket hellre bodde på fängelse än levde en minut till med Henne. Jag vände mig bort från solljuset. En ensam tår trillade nedför min kind.

Så långt tillbaka jag kunde minnas hade jag alltid tor­kat bort tårarna och tagit skydd inom mitt skal. Den här gången vägrade jag att torka bort tåren. Den rann ner till läpparna där jag kände den salta smaken och jag lät tåren torka på huden i solstrålarna som gassade in genom rutan. Jag ville minnas den tåren, inte som skräckens, ilskans eller sorgens tår utan som en glädjens och frihetens tår. Jag visste att från den stunden var all­ting i mitt liv annorlunda.

Polisen körde mig till lasarettet. Jag fördes genast in i ett undersökningsrum. Sköterskan verkade chockad över vad hon fick se. Med oändlig varsamhet tvättade hon mig från topp till tå med en tvättsvamp innan lä­karen undersökte mig. Jag förmådde inte titta på henne. Jag skämdes så där jag satt på det kyliga undersöknings­bordet i metall iförd bara kalsongerna som var fläckiga och fulla av hål. När hon tvättade mig i ansiktet för­sökte jag vända bort huvudet och blundade så hårt jag kunde. När sköterskan var klar, stirrade jag ut i det gul-målade rummet som var fullt av teckningar på Snobben och hans kompisar. Jag tittade på olika delar av min kropp. Benen och armarna var en kombination av gult och brunt. Mörka ringar med violetta blåmärken blek­nade över färskare ringar med blå utgjutningar - mär­ken efter att Hon antingen ryckt tag i mig, slagit mig el­ler slängt ner mig på köksgolvet. När läkaren kom in verkade han mycket bekymrad över mina händer och armar. Mina fingrar var torra, spruckna och röda från alla års olika kombinationer av rengöringsmedel som jag använt i hushållsarbetet. Läkaren nöp mig i finger­topparna och frågade om jag kände något. Jag skakade på huvudet. Det var ganska länge sedan jag haft någon känsel i fingertopparna. Han ruskade på huvudet och menade att det inte var någonting att oroa sig för och därför tänkte jag inte vidare på det.

Efteråt eskorterade polisen mig vänligt från rum till rum genom vindlande korridorer för än fler undersök­ningar, tester, blodprover och röntgen. Det kändes som om jag rörde mig i en dimma. Det var som om jag be­traktade någon annans liv genom mina egna ögon. Jag blev så rädd att jag först frågade och sedan bönföll poli­sen att kontrollera varje hörn i korridoren och gå in i vartenda rum före mig. Jag visste att någonstans stod Hon beredd att kasta sig över mig och föra mig bort. Till en början vägrade polisen och det var först när jag bli­vit så skräckslagen att jag varken förmådde andas eller röra mig som han gav efter och gjorde mig till viljes. I mitt hjärta visste jag att det här gick för fort - det gick alltför lätt för mig att undkomma Henne.

Flera timmar senare var vi tillbaka hos samma sjuk­sköterska som tvättat mig. Hon böjde sig ner för att säga något. Jag väntade. Hon såg mig i ögonen och efter en liten stund vände hon sig bort. Jag hörde henne snyfta till. Läkaren gick fram till mig, klappade mig på axeln och gav mig en påse med burkar med en salva för hän­derna. Han talade sedan om för mig hur jag skulle göra för att hålla armarna så rena som möjligt och sade att det var för sent att sätta på bandage. Jag såg på polisen och sedan ner på armarna. Jag förstod inte. För mig såg mina armar ut som de alltid gjort - mörkröda med tunn, tunn hud. Armarna kliade visserligen ganska mycket men det var helt normalt för mig. Innan polisen och jag gick därifrån lutade sig läkaren fram och sade till poli­sen: "Ordna så att David får rejält med mat. Och se till att han får vistas mycket ute i solen." Sedan lutade sig läkaren ännu närmare honom och frågade: "Var är hon någonstans? Ni skall väl inte skicka tillbaka honom till hans...?"

Polisen tittade läkaren rakt i ögonen och sade: "Oroa dig inte. Jag har givit den här grabben mitt hedersord. Hans mamma kommer aldrig att göra honom illa igen."

Från det ögonblicket visste jag att jag var trygg. Där jag stod alldeles bredvid polisen ville jag krama hans ben men jag förstod att jag inte borde göra det. Mina ögon strålade av lycka. Polisen blev min hjälte.

Några minuter efter att vi lämnat sjukhuset saktade han ner farten där bilen rullade fram bland kullarna på smala enfiliga vägar. Jag vevade ner rutan och stirrade förundrat på de sluttande bruna kullarna och höga sek-vojaträden. Strax därpå parkerade polisen bilen. "Så, David, nu är vi framme." Jag tittade ner mot det sötaste hus jag någonsin sett. Polisen förklarade för mig att jag skulle bo där ett tag och att detta skulle bli mitt nya hem, mitt fosterhem. Jag hade aldrig hört ordet foster-hem förut, men jag visste att jag skulle älska att bo där. I mina ögon såg det ut som en jättelik timmerstuga med många öppna fönster. Jag såg att bakom huset låg en väldig gårdsplan varifrån det hördes vilda tjut och skratt som ekade vid den lilla ån.

Den äldre kvinna som drev detta fosterhem som fun­gerade som en sluss vidare till andra hem presenterade sig som "tant Mary" och tog emot mig vid ingången till köket. Jag tackade polisen med det kraftigaste handslag jag kunde prestera. Jag kände mig skyldig för att han jobbat övertid för min skull. Han satte sig på knä och sade med djup röst: "David, det är ungar som du som fick mig att vilja bli polis." Utan att tänka mig för kra­made jag honom. I det ögonblicket jag gjorde det, kän­des det som om armarna stod i lågor. Jag brydde mig inte. "Tack så mycket, sir."

"Inga problem, grabben", svarade han. Sedan gick han sakta uppför den vindlande trädgårdsgången och gjorde honnör från sin bil innan han körde iväg. Jag visste inte ens vad han hette.

Efter att tant Mary hade serverat mig en underbar middag med sjötungsfilé, presenterade hon mig för sju andra barn, som i likhet med mig själv av olika anled­ningar inte längre bodde med sina föräldrar. Jag dröjde med blicken i vars och ens ansikte. Några hade insjunk­na, trötta ögon, i andra såg jag oro och ängslan och hos andra förvirring. Jag hade ingen aning om att det även fanns andra oönskade barn - i åratal hade jag trott att jag var helt ensam om min situation. Till en början var jag blyg, men efter att ha fått några frågor från de andra barnen blev jag meddelsam. "Varför har du hamnat här?" frågade de. "Vad hände med dig?"

Jag böjde på huvudet innan jag svarade att min mamma inte tyckte om mig för att jag alltid ställde till det. Jag skämdes. Jag ville inte berätta för dem om hemligheten mellan Henne och mig. Men det spelade ingen roll för dem, jag var bara ytterligare en i raden. Jag blev omedelbart accepterad. Jag kände hur energin vällde upp inom mig. Från det ögonblicket blev jag ett vild barn. Jag for fram som om jag hade eld i baken. Ja» skämtade, skrattade och skrek av glädje och släppte lös) åratals ensamhet och tystnad.

Det gick inte att hejda mig. Jag sprang från rum till rum och hoppade på varenda madrass i huset. Jag stud­sade så högt att jag slog huvudet i taket om och om igen. Jag slutade inte förrän jag började se stjärnor. Jag brydde mig inte. De andra barnen klappade händerna och eggade mig att fortsätta. Deras skratt var inte kyli­ga, som de nedlåtande kommentarer jag fått höra i sko­lan utan fulla av glädje och gillande.

Min uppsluppenhet dog abrupt när jag höll på att väl­ta en lampa medan jag sprang genom vardagsrummet. Som en ren reflex grep tant Mary tag i armen på mig. Hon skulle just börja banna mig när hon tittade ner på mig. Jag lade händerna för ansiktet och knäna började skaka. Tant Mary var en strikt, äldre kvinna och myck­et handfast men den här gången lät hon bli att skälla. Den kvällen försvann min hyperaktivitet lika snabbt som luften går ur en ballong. Tant Mary släppte taget, böjde sig ner och frågade: "Vad har hon gjort med dig?"

"Förlåt", stammade jag lågt. Jag var inte ännu på det klara med vad tant Mary tänkte göra. Jag kröp in i mitt skyddande skal: "Jag var en stygg pojke och fick vad jag förtjänade!"

Senare på kvällen stoppade tant Mary om mig i sovrummet. Jag började gråta och förklarade för henne att jag var rädd att Hon skulle komma och ta mig därifrån. Tant Mary försäkrade mig att jag var trygg där jag var och stannade kvar hos mig tills jag blev lugn. Jag stirra­de upp mot det mörka cederträtaket. Det påminde mig om den gamla timmerstugan i Guerneville. Jag somna­de i vetskap om att någonstans stod Hon och väntade på att föra bort mig.

Ensam i mina drömmar befann jag mig längst bort i en lång och mörk korridor. Från andra sidan dök en skugglik gestalt upp. Gestalten tog skepnad och blev till Henne. Hon började gå fram emot mig. Av någon an­ledning stod jag still. Jag kunde inte röra mig, jag för­sökte inte ens. Ju närmare Hon kom, desto tydligare såg jag Hennes röda, hatiska ansikte. Hon höll upp en ski­nande blank kniv och gjorde sig beredd att hugga mig med den. Jag svängde runt och började springa längs den oändliga korridoren. Med all styrka jag kunde upp­båda sprang jag så fort jag någonsin kunde och sökte ef­ter en ljuskälla. Jag bara sprang och sprang. Korridoren svängde än åt höger, än åt vänster där jag sprang på jakt efter en väg ut. Jag kände lukten av Hennes fruktans­värda andedräkt strax bakom mig och hörde Hennes kalla röst skandera att det fanns ingenstans att fly och att Hon aldrig tänkte släppa mig.

Jag vaknade med ett ryck ur min dröm. Jag var allde­les klibbig av kallsvett. Utan att veta om jag fortfarande drömde täckte jag över ansiktet. När andhämtning' en började lugna ner sig tittade jag mig frenetiskt om.' kring. Jag var kvar i rummet med cederträtak. Jag hade fortfarande på mig pyjamasen som tant Mary lånat mig. Jag undersökte mig själv för att se om jag hade några skador. Det var en dröm, intalade jag mig själv. En mardröm, ingenting annat. Jag försökte få kontroll över min andhämtning men jag kunde inte skaka av mig synen. Hennes ord ekade inne i huvudet på mig: "Jag tänker aldrig släppa dig. Aldrig!"

Jag hoppade upp ur sängen och kravlade omkring i mörkret på jakt efter mina kläder. Jag klädde på mig och gick tillbaka till huvudändan på sängen och satte mig med knäna hårt tryckta mot kroppen. Jag kunde inte somna om. Det var där som Hon nu levde - i mina drömmar. Jag kände att det var ett misstag att jag förts därifrån och jag visste att jag snart skulle återbördas till Henne. Den natten och de därpå följande nätterna me­dan de andra låg och sov, satt jag och gungade fram och tillbaka med knäna mot kroppen och nynnade för mig själv. Jag stirrade ut genom fönstret och lyssnade på trä­den som vajade i kvällsbrisen. Jag intalade mig själv att jag aldrig mer skulle behöva genomlida samma mar­dröm en gång till.

Mitt första möte med distriktets barnavårdsnämnd var i form av en ängel som hette ms Gold. Det var ett namn som passade henne med tanke på hennes långa, skimrande blonda hår och glada ansikte. "Hej!" sade hon och log. "Jag är din socialarbetare." Och på så sätt inleddes våra långa och utdragna samtal där jag var tvungen att förklara saker som jag inte till fullo förstod. 1 början av vårt första samtal satt jag hopkurad i ena änden av soffan medan ms Gold satt i den andra. Utan att jag lade märke till det lyckades hon centimeter för cen­timeter flytta sig närmare mig tills hon var så nära att hon kunde hålla mig i handen. Till en början var jag för rädd för att låta henne röra vid mig. Jag förtjänade inte hennes snällhet. Men ms Gold släppte inte taget om min hand utan smekte min handflata och försäkrade mig att hon skulle hjälpa mig. Den dagen stannade hon hos mig i över fem timmar.

De andra besöken var minst lika långa. Ibland var jag så skräckslagen att jag inte lyckades säga någonting alls vilket resulterade i långa stunder av tystnad. Vid andra tillfällen brast jag i gråt utan någon som helst uppenbar anledning och utan att förstå varför. Ms Gold blev inte upprörd över mitt beteende. Hon höll bara om mig hårt och gungade mig fram och tillbaka och viskade i mitt öra att allt skulle bli bra. Ibland låg vi på soffan och jag pratade om saker som inte hade något med mitt hems­ka förflutna att göra. Vid de tillfällena brukade jag leka med ms Golds skimrande hår. Jag låg i hennes famn och andades in doften av hennes blommiga parfym. Snart lärde jag mig att lita på ms Gold.

Hon blev min bästa vän. När jag kom hem från sko­lan och fick syn på hennes bil, rusade jag så snabbt jag kunde längs trädgårdsgången och in till tant Mary ef­tersom jag visste att ms Gold hade kommit dit för att träffa mig. Våra samtal avslutades alltid med en stor kram. Hon böjde sig ner och försäkrade mig om att jag inte förtjänade att bli behandlad som jag blivit och att det som min mamma gjort mot mig inte var mitt fel. Jag hade hört de orden förut men efter åratals hjärntvätt var jag inte säker på att det stämde. Så mycket hade hänt så fort. Vid ett tillfälle frågade jag ms Gold varför hon ville ha reda på så rnycket om Henne och mig. Till min fasa svarade hon mig att myndigheterna behövde få reda på vad som hänt för att uppgifterna sedan skulle användas mot Henne. "Nej!" bönföll jag. "Hon får ald­rig veta att jag berättade för dig! Aldrig!"

Ms Gold försäkrade mig att jag gjorde rätt men efter att hon gått sin väg och lämnat mig ensam och jag tänkt igenom det kom jag fram till en annan slutsats. Så långt tillbaka jag kunde minnas hade jag alltid hamnat i svårigheter. Jag blev alltid bestraffad för än det ena, än det andra. Varje gång mina föräldrar bråkade, dök mitt namn upp i diskussionerna. Var det verkligen Hennes fel? Jag kanske förtjänade den behandling jag fått under årens lopp. Det var ju faktiskt så att jag ljugit och stulit mat. Och jag var medveten om att det var på grund av mig som mina föräldrar inte längre bodde tillsammans. Skulle myndigheterna kasta Henne i fängelse? Vad skul­le då hända med mina bröder? Efter det att ms Gold åkt därifrån den dagen satt jag för mig själv i soffan. Det. snurrade runt i huvudet av alla frågor. Det kändes som om jag höll på att falla i bitar. Herregud! Vad har jag gjort?

Flera dagar senare, en söndagseftermiddag när jag var ute och höll på att lära mig spela basket, hörde jag det gamla välbekanta ljudet av Hennes herrgårds vagn. Det var som om hjärtat helt plötsligt slutade slå. Jag slöt ögonen i tron att det var en mardröm men när jag för­stod att jag inte inbillade mig vände jag mig om och ru­sade in i tant Marys hus och sprang rakt in i henne. "Det är... det är... min..." stammade jag.

"Ja, jag vet det", sade tant Mary ömsint och höll om mig, "men du behöver inte oroa dig. Jag lovar dig."

"Nej! Du förstår inte... Hon kommer att föra bort mig härifrån! Hon har hittat mig!" skrek jag. Jag för­sökte vrida mig ur tant Marys grepp så att jag skulle kunna springa ut och hitta någonstans att gömma mig.

Tant Mary släppte inte taget. "Jag ville inte göra dig upprörd", sade hon. "Hon är bara här för att lämna lite kläder. Du skall vara i domstolen på onsdag och hon vill bara att du skall vara välklädd."

"Nej!" ropade jag. "Hon är här för att hämta mig! Hon tänker ta mig med sig!"

"David, håll dig lugn! Jag är här om du behöver mig. Kan du inte försöka vara still, unge man!" Tant Mary gjorde vad hon kunde för att lugna ner mig. Men mina ögon höll nästan på att trilla ur sina hålor när jag såg hur Hon sakta kom gående längs trädgårdsgången med sina tre pojkar i släptåg.

Jag satt bredvid tant Mary. De hälsade på varandra och som en dresserad hund förvandlades jag till mitt gamla jag - en pojke som kallades för Det. På ett ögon­blick förvandlades jag från en livsglad pojke till Hennes osynlige slav.

Hon låtsades inte ens om mig. I stället vände hon sig till tant Mary: "Så, säg mig, hur mår Pojken?"

Jag tittade upp på tant Mary. Hon verkade bestört. Hon fladdrade till med blicken. "David? David mår bara bra, tack. Han sitter ju här", svarade tant Mary och höll om mig lite hårdare.

"Jo", sade Hon med kall röst. "Jag ser det." Jag kände Hennes hat stråla rakt igenom mig. "Och hur kommer han överens med de andra barnen?"

Tant Mary lade huvudet på sned. "Riktigt bra. David är mycket artig och mycket hjälpsam här på hemmet. Han försöker alltid hjälpa till", svarade hon då hon in­såg att min mamma inte tänkte rikta sig till mig per­sonligen.

"Jaha... men jag råder er ändå att vara på er vakt", varnade Hon. "Han har försökt att skada andra barn. Han har svårt för att komma överens med andra. Pojken är våldsam. En hård hand, det är vad han behöver. Ni känner inte Pojken."

Jag kände hur musklerna i tant Marys arm spändes och blev alldeles stela. Hon lutade sig framåt och log sitt allra soligaste leende - ett leende som inte var nå­gonting annat än ett totalt avståndstagande. "David är en mycket trevlig ung man. David är måhända en aning bullersam ... men det är inte att undra på med tanke på vad David har gått igenom!"

Med ens insåg jag vad som försiggick. Hon försökte vinna kontroll över tant Mary och Hon höll på att förlora. Utåt satt jag med hopsjunkna axlar och stirra­de ner i mattan med en hunds bedjande blick. Men inom mig var mina öron som en radar som fångade upp varenda stavelse, varenda mening i konversationen. Äntligen, tänkte jag. Ändigen har någon satt Henne på plats!

Ju tydligare jag hörde hur tant Marys tonfall gent­emot Henne förändrades, desto mer sken jag upp. Jag njöt av situationen. Långsamt höjde jag huvudet och såg Henne rakt i ögonen. Jag log inombords. Vad härligt. Det här var verkligen på tiden, sade jag till mig själv. Me­dan jag lyssnade på dem, vände jag på huvudet från hö­ger och vänster och tillbaks igen som om jag tittade på en tennismatch. Tant Mary gjorde ett nytt försök att få Henne att kännas vid mig. Jag nickade mot Henne i öp­pet medhåll med tant Mary.

Jag började känna mig extremt självsäker. Jag är nå­gon. Jag är någon, tänkte jag. Jag kände hur delar av min kropp började slappna av. Jag var inte rädd längre. För en gångs skull var allt bra - fram tills ögonblicket när telefonen ringde i köket. Den genomträngande signalen fick mig att kasta blicken åt höger in i köket. Jag räkna­de signalerna och hoppades att den som ringde skulle lägga på. Efter den tolfte signalen blev jag spänd. Tant Mary tittade ut mot köket. Jag högg tag i hennes arm. Snälla, bad jag. Ingen är hemma. Lägg på luren bara. Men telefonen fortsatte att ringa - 16, 17, 18 gånger. Men lägg på då! Snälla! Jag kände hur tant Mary lutade sig framåt för att resa sig. Jag höll kvar handen på hennes arm och försökte tvinga henne att stanna kvar. När hon ställde sig upp, reste jag mig också. Min högerarm var som fastlåst vid hennes vänstra arm. Hon stannade till och böjde bort min hand, finger för finger. "David, snäl­la. Det är bara telefonen. För Guds skull, var inte ohöv­lig. Gå tillbaka dit in nu." Jag rörde mig inte. Jag titta­de som hastigast tant Mary rakt in i ögonen. Tant Mary förstod. Hon nickade: "Okej", sade hon lågt. "Okej då, du kan följa med mig."

Jag andades lättat ut medan jag följde efter henne ut i köket. Plötsligt kände jag hur min vänsterarm rycktes bakåt. Det var på vippen att jag ramlade. Jag kämpade för att återfå balansen. Jag blundade och bet mig i läp­pen. Benen började skaka på mig. Hon satt alldeles framför mig. Hennes tunga och skrovliga andhämtning fick mig att rysa. Hon var högröd i ansiktet. Jag såg att Hennes ögon stod i brand bakom glasögonen. Jag försökte få syn på min räddare men tant Mary hade redan gått ut i köket.

Jag stirrade ner i mattan och önskade att Hon vore någon annanstans. Hon klämde hårdare om min arm. "Titta på mig!" väste Hon. Jag blev som förstelnad. Jag ville skrika men fick inte fram ett ljud. Hennes ondske­fulla ögon stirrade in i mina. Jag blundade och kände hur Hon förde huvudet närmare och närmare mitt. Hennes monotona röst fylldes av ondska. "Du är allt en riktig liten jävel, du. Men nu verkar du inte lika styv i korken längre. Eller hur? Har din lilla tant Mary lämnat dig i sticket?" sade Hon med sarkastisk och väsande röst. Därefter ryckte Hon tag i mig så jag kom så nära att jag kände lukten av hennes andedräkt och fick små droppar saliv som en dusch i ansiktet. Hennes röst blev iskall. "Hattar du vad i helvete du har gjort? Gör du det?! Alla frågor som de har ställt mig? Inser du vilken skam du har dragit över Familjen?" frågade Hon samtidigt som Hon svepte ut med vänsterhanden mot mina bröder som satt bredvid Henne.

Knäna var nära att vika sig på mig. Jag ville gå på toaletten och kräkas. Hon log och visade sina mörkgu­la tänder. "De tror att jag försökte göra dig illa. Varför skulle jag göra det?"

Jag försökte vrida på huvudet mot köket. Jag hörde knappt tant Marys röst när hon pratade i telefonen.

"Unge!" väste Hon. "Pojken...en sak skall du ha klart för dig! Jag bryr mig inte om vad de säger! Jag bryr mig inte om vad de gör! Du har inte kommit undan ännu! Jag skall få dig tillbaks! Hör du det? Jag skall få dig tillbaks!"

När Hon hörde tant Mary lägga på luren, släppte Hon min arm och knuffade undan mig. Jag satte mig ner i fåtöljen igen och såg hur min räddare gick tillbaka in i vardagsrummet och satte sig bredvid mig. "Ursäkta mig", sade tant Mary.

Lite överlägset blinkade Hon med ögonen och vifta­de med handen och intog en majestätisk hållning. Cha-raden började igen. "Vada? Jaså, telefonen? Det gjorde ingenting. Jag måste... Jag menar, vi måste ändå åka nu."

Jag kastade en blick bort mot mina bröder. De satt och stirrade stelt framför sig. Jag dröjde med blicken vid dem och undrade vad de tänkte om mig. Förutom Ke-vin, som fortfarande bara var en liten knatte, såg alla tre ut som om de ville kasta ut mig på gatan och hoppa på mig. Jag visste att de hatade mig och jag kände att jag förtjänade det. För jag hade avslöjat Familjens hemlig­het.

Jag försökte föreställa mig hur det var för dem att leva med Henne nu. Jag bad en bön inom mig att mina brö­der på något sätt skulle förlåta mig. Jag kände mig som en svikare. Jag hoppades också att hatets onda cirkel nu inte hade flyttat sin bannstråle till någon av dem. Jag tyckte synd om dem. Jag var övertygad om att de levde i ett rent helvete.

Efter ytterligare en runda artighetsfraser och några sista varningar från Henne till tant Mary, avlägsnade sig Familjen. Jag satt som fastklistrad i stolen medan jag hörde det knastrande ljudet från bildäcken på Hennes herrgårds vagn när hon körde iväg längs grusvägen. Jag satt kvar i vardagsrummet hela eftermiddagen, vaggade fram och tillbaka och upprepade Hennes hot om och om igen: "Jag skall få dig tillbaks. Jag skall få dig tillbaks."

Den kvällen fick jag inte ner en matbit. I sängen vred jag mig oroligt fram och tillbaka tills jag satte mig upp med armarna runt knäna. Hon hade rätt. Innerst inne visste jag att Hon skulle få mig tillbaka. Jag stirrade ut genom fönstret i mitt rum. Jag hörde hur vinden slet i trädtopparna och hur grenarna slog mot varandra. Jag började snyfta och gråta. I det ögonblicket förstod jag att jag aldrig skulle undkomma.

I skolan dagen därpå kunde jag inte koncentrera mig på uppgifterna. Jag gick omkring på skolgården som en zombie. Senare på eftermiddagen träffade jag ms Gold hemma hos tant Mary. "David, vi skall upp i rätten om två dagar. Jag måste ställa några frågor till dig så att all­ting blir tydligt och klart. Är det okej?" frågade hon med ett stort leende.

Jag vägrade att öppna munnen och satt stel längst bort i soffan. Jag förmådde inte ens se på ms Gold. Till hennes förfäran mumlade jag: "Jag tror inte att jag bör säga någonting."

Ms Gold såg ut som fallen från skyarna. Hon började prata men jag höjde handen och avbröt henne. Sedan tog jag tillbaka så många påståenden jag mindes och hävdade att jag ljugit om allting. Det var jag som hade ställt till alla problem hemma. Jag berättade för henne att jag ramlat nedför trapporna. Jag hade sprungit in i dörrhandtag. Jag hade slagit mig själv. Jag hade kniv­huggit mig själv. Sedan skrek jag till ms Gold att min mamma var en underbart vacker och snäll kvinna med perfekt prunkande trädgård, perfekt hem, perfekt familj och att jag bara försökte vinna hennes uppmärksamhet för att jag svartsjuk på mina bröder. Och att allt var mitt Ms Gold blev mållös. Hon rusade bort till mig. Gång på gång sträckte hon ut sin hand mot mig. Jag föste un­dan hennes smala fingrar. Hon blev så frustrerad att hon började gråta. Efter att ha försökt beveka mig i flera tim­mar tittade ms Gold på mig med tårstrimmigt ansikte och utsmetad svart maskara under ögonen: "David, lilla gullet", snyftade hon. "Jag förstår inte. Varför vill du inte prata med mig? Snälla David."

Sedan försökte hon byta taktik. Hon ställde sig upp och pekade finger åt mig. "Förstår du inte hur viktigt det här är? Vet du inte att det enda jag pratar om på kontoret är den gulliga, lilla pojken som är så modig att han talar om sina hemligheter för mig?"

Jag stirrade rakt genom ms Gold och stängde henne ute. "Jag tror inte jag skall säga något mer", svarade jag kallt.

Ms Gold böjde sig fram mot mig och försökte få mig att se på henne. "Snälla David", bönföll hon.

Men vad mig anbelangade befann hon sig inte i rum­met. Jag förstod att min socialarbetare gjorde allt i sin makt för att hjälpa mig men jag fruktade Hennes vrede mer än ms Golds. I samma ögonblick som Hon upplys­te mig om att Hon skulle få mig tillbaka visste jag att allting i mitt nya liv slagits i spillror.

Ms Gold sträckte sig fram för att fatta min hand. Jag föste undan hennes fingrar. Jag vände ryggen mot hen­ne. "David James Pelzer!" skällde hon på mig. "Har du någon aning om vad du pratar om? Förstår du vad du håller på med? Du måste bestämma dig för vad du skall säga! Snart måste du fatta ett stort beslut och det är bäst för dig själv om du är förberedd på det!"

Ms Gold satte sig ner igen och kilade in mig mellan knän och soffkanten. "David, du måste förstå att i en människas liv finns det några få avgörande ögonblick när de beslut, de val du gör nu, kommer att påverka dig resten av ditt liv. Jag kan hjälpa dig men bara om du lå­ter mig hjälpa dig. Fattar du?"

Jag vände mig bort igen. Helt plötsligt rusade ms Gold upp från soffan. Hon blev högröd i ansiktet och händerna skakade på henne. Jag försökte lägga band på mina känslor men en våg av ilska vällde fram. "Nej!" skrek jag. "Förstår du inte? Fattar du ingenting? Hon kommer att få mig tillbaka. Hon kommer att vinna. Hon vinner alltid. Ingen kan hindra Henne. Inte du, inte någon! Hon kommer att få mig tillbaka!"

Hon blev uttryckslös i ansiktet. "Herregud!" utropa­de ms Gold medan hon böjde sig ner för att hålla om mig. "Är det vad hon har sagt till dig? David, lilla gub­ben ..." Hon sträckte sig fram för att krama mig.

"Nej!" ropade jag. "Kan du inte bara låta mig vara ifred? Bara gå, gå härifrån!"

Ms Gold stod framför mig en kort stund och vände sedan på klacken och stormade ut ur rummet. Några se­kunder senare hörde jag ljudet av myggdörren som slog igen i köket. Utan att tänka sprang jag in i köket men stannade som fastnaglad bakom dörren. Genom mygg­nätet såg jag ms Gold som snubblade till på den branta trädgårdsgången och ramlade. Hon tappade några av sina papper och försökte fånga dem i luften. "Helvete!" skrek hon. Papperen flög omkring medan hon desperat försökte samla ihop dem i en bunt. När hon reste sig upp föll hon omkull igen och slog i högra knät. Jag såg vanmakten i hennes ansikte när hon pressade handen mot munnen. Ms Gold reste sig upp igen och när hon gick fram till sin tjänstebil såg hon sig noga för. Hon smällde igen bildörren och lutade huvudet mot ratten. Där jag stod bakom dörren hörde jag ms Gold - min ängel - snyfta okontrollerat. Efter flera minuter startade hon slutligen bilen och körde snabbt iväg.

Jag stod kvar bakom myggdörren och grät inombords. Jag skulle aldrig förlåta mig själv, men att ljuga för ms Gold var det minst farliga av två onda ting. Jag stod bakom myggdörren och kände mig ensam och förvirrad. Genom att ljuga kände jag att jag hade skyddat Henne, jag hade gjort det rätta. Jag visste att Hon skulle få mig tillbaka och att ingen kunde hindra Henne. Men när jag tänkte på hur snäll ms Gold varit mot mig insåg jag med ens den fruktansvärda situation jag just försatt hen­ne i. Det hade aldrig varit min avsikt att såra någon, i synnerhet inte ms Gold. Där jag stod bakom myggdör­ren var det som om jag dött. Min enda önskan var att krypa in under en sten och gömma mig - för evigt.

1   2   3   4   5   6   7   8   9


Verilənlər bazası müəlliflik hüququ ilə müdafiə olunur ©atelim.com 2016
rəhbərliyinə müraciət