Ana səhifə

Författarens anmärkning av namnen i denna berättelse har ändrats av respekt


Yüklə 0.68 Mb.
səhifə3/9
tarix24.06.2016
ölçüsü0.68 Mb.
1   2   3   4   5   6   7   8   9

KAPITEL 3
Rättegången
Två dagar senare körde mig ms Gold till tings­rätten. Till en början satt vi helt tysta. Jag kurade ihop mig längst bort vid dörren och stirrade ut över landska­pet. Vi körde norrut på riksväg 280 bredvid akvedukten, samma vattentäkt som vi körde förbi på väg till Memo­rial Park för åratal sedan när jag fortfarande tillhörde familjen. Slutligen bröt ms Gold isen och förklarade med låg röst att i dag skulle domaren besluta om jag skulle "omhändertas av myndigheterna" eller om min mamma skulle få tillbaka vårdnaden om mig. Jag förstod inte det där med att "omhändertas av myndigheterna", däremot begrep jag mycket väl vad det skulle innebära om Hon fick vårdnaden. Jag ryste till när jag hörde den sista delen av ms Golds mening. Jag tittade upp mot henne och undrade om jag skulle åka tillbaka med ms Gold efter rättegången eller i baksätet på Hennes herr­gårdsvagn. Jag frågade ms Gold om det skulle kunna bli så att Hon tog mig med sig hem i dag. Ms Gold klappa­de mig på handen och nickade ja. Huvudet sjönk ner mot bröstet på mig. Jag hade inte kraft att stå emot längre. Jag hade inte kunnat sova efter vårt senaste möte. Allteftersom vi närmade oss domstolen ersattes tryggheten jag känt tillsammans med ms Gold av räds­lan för att Hon återigen skulle slå klorna i mig. Jag knöt händerna hårt. Nu började nedräkningen.

Jag kände en mjuk smekning över vänsterhanden. Jag kastade upp armarna för att skydda ansiktet. Det tog mig ett ögonblick att inse var jag befann mig. Jag drog ett djupt andetag och nickade för mig själv i ett försök att lugna ner mig. "David", började ms Gold, "nu lyss­nar du noga på mig. Nu talar jag med dig som Pam och inte som ms Gold, din socialarbetare. Förstår du?"

Jag suckade djupt. Jag visste att vi snart skulle vara framme vid domstolen. "Ja, jag förstår."

"David, det din mamma gjorde mot dig var fel. Full­ständigt och totalt fel. Inget barn förtjänar att utsättas för en sådan behandling. Hon är sjuk." Pam talade med låg och lugn röst. Hon verkade vara nära att börja grå­ta. "Minns du att jag sade till dig i måndags att det skul­le komma en dag då du skulle vara tvungen att fatta ett beslut? Nu är den dagen här. Det beslutet du fattar i dag kommer att påverka hela ditt liv. Det är du och bara du som kan besluta om ditt öde. Jag har gjort allt jag kan. Alla har gjort vad de har kunnat - dina lärare, skolskö­terskan, tant Mary, alla. Nu är det din sak att göra vad du kan för att få det som du vill ha det.

David, jag ser så mycket i dig. Du är en mycket mo­dig ung man. Det är inte många barn som förmår berät­ta sina hemligheter. En dag kommer allt detta att ligga bakom dig." Ms Gold tystnade en liten stund. "David, du är en mycket modig ung man."

"Men jag känner mig inte särskilt modig, ms Gold. Det känns som om jag var... som om jag var en förrä­dare."

"David", log Pam, "du är ingen förrädare! Det måste du verkligen försöka förstå."

"Om Hon är sjuk", frågade jag, "hur blir det då med mina bröder? Skall ni hjälpa dem också? Vad händer om Hon börjar ge sig på någon av dem?"

"Just nu är det bara dig det handlar om. Jag har inte fått några uppgifter om att din mor misshandlat eller misshandlar någon av dina bröder. Vi måste börja nå­gonstans. Vi får ta en sak i taget. Överens? Och Da­vid..." Ms Gold stängde av motorn. Vi var framme vid domstolen. "Ja?"

"Jag vill att du skall veta att jag älskar dig." Jag tittade djupt in i ms Golds ögon. Hennes blick var så ren. "Det gör jag verkligen", sade hon och strök mig över kinden.

Jag grät medan jag nickade. Ms Gold lyfte upp hakan på mig med fingrarna. Jag tryckte huvudet mot hennes hand. Jag grät för att jag visste att jag skulle svika Pams kärlek om några minuter.

En liten stund senare gick vi in i domstolens väntrum och ms Gold tog mig i handen. Jag kunde se Henne där Hon satt på en av de två bänkarna tillsammans med sina söner. Ms Gold nickade mot Henne när vi två gick förbi. Jag sneglade åt Hennes håll. Hon hade på sig en vacker klänning och hade gjort sig fin i håret. Rons ena ben var gipsat.

Ingen låtsades om mig men jag kände Hennes hat. Ms Gold och jag satte oss ner och väntade på att för­handlingen skulle börja men det hela dröjde och det var outhärdligt att bara sitta där. Jag gömde huvudet under ms Golds arm och bad henne mumlande om penna och papper. Jag klottrade ner några rader på papperet.

Till mamma:



Förlåt så hemskt mycket. Det var inte meningen att det skul­le bli så här. Det var inte meningen att berätta om hemlig­heten. Det var inte meningen att skada familjen. Kan du nå­gonsin förlåta mig?

Din son, David

Ms Gold läste papperet och nickade och gav mig till-låtelse att ge papperet till Henne. Äter förvandlades jag till pojken som kallades Det och gick med hasande steg bort till Henne - med händerna hårt tryckta mot sidor­na och blicken riktad mot golvet. Jag väntade på att Hon skulle säga något till mig, skrika åt mig, knäppa med fingrarna, vad som helst. Hon låtsades inte ens om att jag stod där. Jag höjde långsamt blicken centimeter för centimeter och sträckte fram handen med brevet. Hon ryckte åt sig papperslappen, läste och rev sedan itu den. Jag sänkte huvudet innan jag återvände till ms Gold som lade armen runt axlarna på mig.

Några minuter senare gick ms Gold, Hon, mina fyra bröder och jag på rad in i rättssalen. Jag satt vid ett mörkt bord och stirrade skrämt upp på mannen som var klädd i svart ämbetsdräkt. "Var inte rädd", viskade ms Gold. "Domaren kanske ställer några frågor till dig. Det är mycket, mycket viktigt att du säger sanningen till ho­nom", sade hon och betonade ordet sanningen.

Då jag visste att mitt slutliga öde snart skulle avgöras, lutade jag mig fram och strök nervöst ms Gold över handen. "Förlåt mig för att jag varit så jobbig..." Jag ville säga henne sanningen - den sanna sanningen -men jag hade inte modet. Sömnbristen hade gjort att jag helt tömts på all inre styrka. Ms Gold log uppmunt­rande mot mig så att hennes pärlvita tänder syntes. En svag men ändå välbekant parfymdoft fyllde mina näs­borrar. Jag slöt ögonen och andades in djupt...

Innan jag visste ordet av började en notarie att läsa upp ett nummer som avslutades med mitt namn. När jag hörde mitt namn, ryckte jag till och tittade upp mot domaren som rättade till sina glasögon och tittade ner på mig. "Ja, fallet... äh ... Pelzer. Jaha. Jag förmodar att socialbyråns representant är här?" frågade domaren.

Ms Gold harklade sig och blinkade till mig. "Nu kör vi. Önska mig lycka till."

Domaren nickade mot ms Gold att föra sin talan.

"Tack, ers Nåd. Som domstolen är medveten om ef­ter alla intyg från barnläkare, uppgifter från den min­deråriges lärare samt samtal med andra personer och mitt eget utlåtande, rekommenderar vi att David Pelzer omhändertas av myndigheterna och ställs under dom­stolens förmyndarskap."

Jag stirrade upp mot ms Gold. Jag förmådde knappt urskilja hennes röst. Jag visste att det var hon som tala­de men hennes röst var spänd. Jag kastade en blick ner på hennes kjol. Hennes knän skakade. Jag blundade så hårt jag kunde. Herregud, tänkte jag. När jag öppnade ögonen igen, gick ms Gold tillbaks till sin plats och gömde undan sina darrande händer.

"Mrs Pelzer? Har ni någonting att säga domstolen?" frågade domaren.

Allas blickar vändes åt höger och stannade på Henne. Först trodde jag inte att Hon hört vad domaren sagt. Hon stirrade bara upp på honom med tomt ansikte. Ef­ter några sekunder insåg jag vad Hon försökte göra. Hon försökte få honom att slå bort blicken.

"Ääh... Mrs Pelzer? Har ni något att anföra beträf­fande er son, David?"

"Jag har ingenting att säga", sade Hon klanglöst.

Domaren gned sig i pannan och skakade sedan på hu­vudet. "Inte det, tack skall ni ha då, mrs Pelzer, det är noterat."

Sedan vände han sig till ms Gold. "Det här är ett mycket otäckt och mycket ovanligt fall. Jag har noga läst igenom alla intyg och utlåtanden och det som gjort mig bekymrad är..."

Medan domaren malde på förlorade jag tidsuppfatt­ningen. Jag kände hur jag krympte inombords. Jag viss­te att det bara var en fråga om minuter innan förhand­lingen var över och jag skulle återlämnas till Henne. Jag kastade en blick åt höger för att titta på Henne. Hennes ansikte var som hugget i sten. Jag blundade och före­ställde mig att jag återigen satt längst ner i trappan med händerna under ändan och att jag var hungrig - som ett svältande djur. Jag visste inte om jag skulle klara av att återvända till det livet. Jag ville bara slippa från smär­tan och förödmjukelsen.

"David?" viskade ms Gold och knuffade lätt på mig. "David, domaren vill att du skall ställa dig upp."

Jag ruskade på huvudet för att få tankarna att klarna. Jag hade somnat, igen. "Vadå? Vad sade du?"

Ms Gold grep tag i armbågen på mig. "Kom nu, Da­vid. Domaren väntar."

Jag stirrade upp mot domaren som nickade åt mig att resa mig upp. Det kändes som om ett äpple hade fastnat i halsen på mig. När jag sköt bort stolen och reste mig upp klappade ms Gold mig på min vänstra hand. "Det är ingen fara. Bara säg domaren sanningen."

"Nå, unge man", började domaren. "Vad det hela i korthet går ut på är följande: om domstolen så beslutar och om du själv anser att din hemmiljö är olämplig... kan du placeras under domstolens förmyndarskap, eller så får du återvända hem och bo tillsammans med din mamma."

Jag blev helt perplex. Jag kunde bara inte tro att det­ta ögonblick till sist infunnit sig. Varenda person i den lilla salen vände samtidigt blicken mot mig. En dam med gråvitt hår höll fingrarna beredda strax ovanför tangenterna på en egendomlig skrivmaskin. Varje gång någon talade slog damen på tangenterna som såg ut som spatlar. Jag svalde hårt och knöt händerna. Från höger kände jag Hennes hat stråla mot mig.

Jag försökte titta på domaren. Jag svalde hårt på nytt innan jag började haspla ur mig mina inövade repliker om hur jag hade ljugit och att jag verkligen hade orsa­kat alla problemen hemma och att min mamma aldrig hade misshandlat mig. I vänstra ögonvrån såg jag hur Hon oavvänt stirrade på mig.

Tiden stod stilla. Jag slöt ögonen och föreställde mig hur Hon körde mig tillbaka till Huset där Hon skulle slå mig och jag skulle tvingas till att bo längst ner i trappan och bli skräckslagen varje gång det visades reklam på teve och önska att jag en dag kunde fly och bli ett barn som alla andra, som slapp vara rädd, som fick lov att gå ut och leka...

Utan att ms Gold lade märke till det vände jag mig mot henne, tog ett djupt andetag och kände den igen -ms Golds parfym. Det var samma parfym som hon haft på sig när hon kramat mig eller hållit om mig när vi le­gat i soffan. Jag såg framför mig hur jag lekte med hen­nes hår.

I fantasin såg jag mig nu i stället utomhus tillsam­mans med andra barn. Jag skrattade och lekte, spelade basket, lekte kurragömma och vi sprang efter varandra med blixtens hastighet genom tant Marys fosterhem för att sedan vid dagens slut släpas in i huset efter att ha ja­gat ormar eller lekt vid ån. Jag öppnade ögonen och tit­tade på mina händer. De var inte röda längre. Huden hade faktiskt fått en lätt solbränna.

Jag kände hur Hennes radar genomborrade mig. Jag märkte att jag lutade mig åt höger och en våg av rädsla kröp uppför ryggen på mig. Jag andades in lite mer av ms Golds parfym.

Jag höll andan ett kort ögonblick och sedan innan modet svek mig, vräkte jag ur mig: "Med er, sir! Jag vill bo med er! Förlåt mig. Förlåt så hemskt mycket! Det var inte meningen att berätta något. Jag ville inte ställa till med problem!"

Mors hatiska radar intensifierades. Jag försökte stå upp men knäna började vika sig.

"Så får det bli", tillkännagav domaren snabbt. "Dom­stolen rekommenderar att den minderårige David James Pelzer skall stå under domstolens förmyndarskap fram till hans artonde födelsedag. Fallet är nu avslutat!" sam­manfattade han snabbt och slog klubban i bordet.

Jag var som paralyserad. Jag var inte säker på om jag förstod vad som just hade skett. Ms Gold rusade fram och kramade mig så hårt att jag trodde hon skulle krossa revbenen på mig. Jag såg bara en sky av blonda hår­strån och jag var nära att sätta ms Golds hår i halsen. Efrer några ögonblick återvann ms Gold behärskningen. Jag torkade bort tårarna och snoret från min rin­nande näsa. Jag tittade upp mot domaren och han log mot mig. Jag återgäldade leendet och sedan tyckte jag att det såg ut som om domaren helt hastigt blinkade åt mig.

Jag kände hur Mors hatradar flämtade till och sedan stängdes av.

Ms Gold höll mig om axlarna. "David, jag är så stolt över dig!" Innan hon hann säga någonting mer började jag kvida: "Snälla, förlåt mig. Det var inte mening att ljuga för dig häromdagen. Jag är ledsen att jag fick dig att gråta. Kan du någonsin förlåta mig? Jag ville bara ..." Ms Gold drog undan luggen från ögonen på mig. "Det gör ingenting. Jag förstod vad du höll på med. Men nu, vill din mamma att..."

'"Nej!" ropade jag. "Hon kommer att ta mig härifrån!" "Hon vill bara säga farväl", försäkrade ms Gold mig. Medan ms Gold och jag med långsamma steg gick ut ur rättssalen såg jag längre bort att också Hon grät. Ms Gold puffade mig framåt. Jag tvekade tills jag kände mig säker på att ms Gold skulle finnas alldeles bredvid mig. Ju närmare jag kom Henne, desto mer grät jag. En del av mig ville inte lämna Henne. Hon slog ut med ar­marna. Jag sprang in i Hennes famn. Hon höll om mig som om jag vore en baby. Hennes känslor var äkta.

Hon släppte mig, tog mig i handen och ledde ut mig till bilen. Jag kände ingen rädsla. Vid herrgårdsvagnen gav Hon mig massor med nya kläder och leksaker. Jag var helt förbluffad. Jag stod med hängande haka under tiden som Hon fortsatte att ösa presenter över mig.

Rösten brast när jag sade farväl till mina bröder och de skakade på huvudet som svar. Jag kände mig som en förrädare och trodde att de hatade mig för att jag avslö­jat familjens hemlighet.

"Jag kommer att sakna dig", grät Hon. Innan jag hann tänka, svarade jag: "Jag kommer att sakna dig också."

Trots den lycka jag kände över domarens beslut, fyll­des jag med sorg. Jag slets mellan känslan av frihet och att behöva skiljas från Henne och familjen. Allt var för bra för att vara sant - min frihet, de nya kläderna, leksa­kerna. Men det jag värdesatte mest var värmen i min mammas kram.

"Jag är så ledsen för allt", snyftade jag. "Det är jag verkligen. Det var inte min mening att berätta."

"Det är inte ditt..." började Hon. Hennes blick för­ändrades. "Det gör inget." Hennes röst blev bestämd. "Lyssna nu på mig. Det här är en ny chans. Detta är en ny början för dig. Jag vill att du skall vara en duktig poj­ke."

"Jag lovar", sade jag och torkade tårarna. "Det räcker inte med att du lovar", förklarade Hon med kall röst. "Jag menar vad jag säger! Du måste vara en duktig pojke! En bättre pojke!"

Jag såg in i Hennes svullna ögon. Jag kände att Hon ville mitt bästa. Jag insåg att Hon redan förutsett ut­gången innan Hon gick in i rättssalen.

"Jag skall vara duktig. Jag skall verkligen försöka", sade jag och rätade på axlarna som jag brukade göra i källaren. "Jag skall göra dig stolt över mig. Jag skall göra mitt bästa för att göra dig stolt."

"Det är inte det som är viktigt", konstaterade Hon, Innan Hon skickade iväg mig, gav Hon mig en sista kram. "Hoppas att du får ett lyckligt liv."

Jag vände mig bort och var alldeles rödgråten. Jag tittade mig inte om. Jag tänkte på Hennes sista ord: Hop­pas att du får ett lyckligt liv. Det kändes som om Hon gav bort mig. Jag nästan kollapsade när jag nådde fram till ms Gold som hjälpte mig att få in alla mina presenter i bilen. Vi stod tillsammans och tittade på när Hon kör­de iväg. Jag vinkade till allihop men det var bara Hon | som vinkade tillbaka. Hennes fönsterruta var uppvevad men jag såg på Hennes läppar att Hon upprepade: "Hoppas att du får ett lyckligt liv."

"Vad sägs om en glass!" frågade ms Gold och bröt ] spänningen.

Jag rätade på mig och log: "Javisst!" Pam tog mig ömt i handen och virade sina långa fing-rar runt mina och ledde mig bort mot caféet. Vi gick förbi några bilar och ett och annat träd. Jag drog in doften i från träden. Sedan stannade jag till för att titta på solen. ! Jag stod stilla en stund och söp in omgivningen. En mild vind blåste genom mitt hår. Jag darrade inte. Gräset var skimrande gulgrönt. Jag visste att nu var min värld annorlunda.

Också ms Gold stannade till för att titta på solen. "David, hur känns det egentligen?"

"Bra!" log jag. "Jag vill bara inte glömma den här da­gen som är den första på resten av mitt liv!"

KAPITEL 4
En ny början
Efter att jag lyckats skaka av mig effekterna av rättegången, kände jag mig helt avtrubbad inombords.

Jag var fullt medveten om att Hon inte kunde skada mig fysiskt. Men jag hade fortfarande en kuslig känsla att Hon lurade på mig någonstans, hoprullad som en skallerorm som väntade på att sträcka på halsen och hugga mig för att hämnas.

Men en annan del av mig kände att jag aldrig skulle träffa Henne eller mina bröder igen. Jag blev förvirrad och fick en känsla av att jag inte förtjänade att få bo med dem, att jag var ovärdig och att Hon hade kastat bort mig. Jag gjorde mitt bästa för att intala mig själv att det var tack vare det mirakulösa ingripandet från social­byrån och domstolen som jag hade fått en möjlighet till ett nytt liv. Jag gjorde allt för att isolera mitt förflutna, att begrava de hemska erfarenheterna djupt inne i hjär­tat. Jag försökte föreställa mig att jag stängde av mitt förflutna på samma sätt som man slår av en strömbry­tare.

Jag vande mig snabbt vid de dagliga rutinerna i tant Marys fosterhem liksom vid min nya skola. Även om jag var spontan och otvungen i fosterhemmet blev jag som förstenad och blyg tillsammans med mina klass­kamrater. Jag verkade ha svårt att få vänner. Jag stack av frän de andra barnen, särskilt när de frågade mig varför jag inte bodde hos mina föräldrar. Och när någon av mina klasskamrater framhärdade, stammade jag något och vände mig bort. Jag förmådde inte se dem i ögonen. Vid andra tillfällen kunde jag glatt säga: "Jag är fos­terbarn!" Jag var stolt över att vara medlem i min nya familj. Jag fortsatte att upprepa detta tills ett av de äldre fosterbarnen en dag i skolan tog mig åt sidan och var- i nade mig för att berätta för någon "vad" jag var eftersom "... det finns många som inte tycker om sådana som vi". "Sådana som vi? Vad pratar du om?" frågade jag. "Vi har inte gjort någonting fel."

"Ta det lugnt, ta det lugnt. Du kommer snart att fat- j ta. Låtsas bara som ingenting och knip käft." Jag åtlyd­de befallningen och insåg att jag nu levde i en annan värld av fördomar.

På rasterna tittade jag på de andra barnen som lekte kurragömma och spelade handboll men själv höll jag mig undan och gick runt på skolgården som i en dimma. Oavsett hur jag ansträngde mig vandrade tankarna till­baka till min gamla skola i Daly City. Jag tänkte på mr Ziegler och hans glada solar med "leende ansikten" som han brukade rita på mina papper, på mrs Woodworths fruktade rättstavningsprov eller på när jag sprang till biblioteket där ms Howell spelade "Octopus's Garden" med Beatles på skivspelaren.

Jag hade totalt förlorat intresset för min nya skola. Jag var inte alls längre lika intresserad av ämnena som jag varit för bara några veckor sedan. Jag satt vid min grå stålbänk och kände mig alldeles borta och klottrade på mina papper och räknade minuterna tills skoldagen var över. Det som en gång varit min fristad förvandlades snart till ett fängelse som hindrade mig från att leka i fosterhemmet. Allteftersom min koncentrationsförmå­ga avtog förvandlades min tidigare så vackra skrivstil till kråkfötter.

Hos tant Mary blev jag populär bland de äldre foster­barnen på grund av min galghumor och barnsliga upp­sluppenhet. Så fort någon av dem fick lov att lämna hemmet under eftermiddagen fick jag följa med. Ibland stal de godis från matbutikerna i närheten. Eftersom jag ville bli helt accepterad och redan hade stulit mat i fle­ra år var jag genast med på noterna. Om någon stal två godisbitar stal jag fyra. Det gick så galant att jag efter bara några få eftermiddagsturer blev en legend bland de andra barnen på hemmet. Jag förstod mycket väl att det jag gjorde var fel. Jag insåg också att några av de äldre pojkarna utnyttjade mig men det brydde jag mig inte om. Efter åratals isolering hade jag slutligen accepterats av en grupp.

Jag stal också på fosterhemmet. Jag väntade tills alla gått ut och sedan smög jag in i köket och tog brödskivor som jag gömde under min kudde. Sedan satte jag mig upp i sängen sent på kvällen och knaprade i mig det jag tagit likt en mus som knaprar på en bit ost. En söndags­eftermiddag hade jag tröttnat på bröd och bestämde mig för att stjäla syltfyllda muffins från frysen. Tidigt på morgonen vaknade jag av att en armé av myror mar­scherade mot sängens huvudända. Så snabbt och tyst som möjligt smög jag på tå till badrummet och spolade ner såväl mina muffins som myrorna i toaletten. Nästa dag när tant Mary gjorde i ordning våra lunchlådor till skolan, upptäckte hon att muffinsen var borta och lade skulden på Teresa, ett av de andra fosterbarnen.

Trots att Teresa fick en rejäl utskällning och belades med utegångsförbud efter skolan den dagen sade jag ingenting. Jag stal inte av tant Mary för spänningens skull utan för att ha mat i beredskap ifall jag blev hung­rig.

Det dröjde inte länge förrän tant Mary upptäckte att det var jag som låg bakom matstölderna. Från den stun­den höll tant Mary ett vakande öga på mig när jag var hemma och såg till att kringskära mina eftermiddagsäventyr. Först kände jag mig skamsen för att jag svikit hennes förtroende och godhet. Men å andra sidan bryd­de jag mig helt enkelt inte om vad den "gamla nuckan" tant Mary hade för uppfattning om mig. Det enda jag brydde mig om var att bli fullt accepterad av de äldre fosterbarnen.

Förmodligen hade jag redan uttömt tant Marys väl­vilja i början av juli eftersom jag då blev placerad i mitt första permanenta fosterhem. I likhet med det förra till­fället då polisen hade kört mig till tant Marys fosterhem för första gången, kunde jag inte bärga mig att få se det nya hemmet. Min nya fostermamma, Lilian Catanze, tog emot ms Gold och mig i dörren. När jag följde efter mrs Catanze och ms Gold uppför den breda, fristående trappan till vardagsrummet höll jag hårt i min bruna papperspåse som innehöll alla mina världsliga ägodelar. Kvällen före hade jag packat ner alla mina saker i påsen och lagt den nära mig i sängen.

Av erfarenhet visste jag att det jag glömde att ta med mig skulle jag aldrig få se igen. Det hade varit en chock för mig första gången jag blev vittne till hur de andra fosterbarnen förvandlades till vanvettiga pirayor varje gång ett barn lämnade tant Marys fosterhem. Bara se­kunder efter att barnet gått ut genom dörren, började de andra söka högt och lågt i rummet, titta under sängen, i skåpen och rota genom klädkorgarna - överallt sökte de efter kläder, leksaker och annat de kunde ha glädje av. Den yttersta belöningen var att hitta undangömda pengar. Jag insåg snart att det inte spelade någon roll om tjuvarna behövde eller ens önskade sig sakerna. Att äga någonting, vad som helst, innebar makt att för­handla och byta till sig andra varor - en godsak sent på kvällen eller att få efterrätter eller pengar i utbyte. Som vanligt anpassade jag mig snabbt och deltog i jakten varje gång ett barn lämnade hemmet. Jag lärde mig att i stället för att följa med barnet ut till bilen för att öns­ka henne eller honom lycka till, var det bättre att ta far­väl inne i tant Marys hus... och sedan uppehålla sig nära rummet som barnet hade bott i så att man hann före de andra. Men som ett tecken på respekt var det underförstått att ingen av oss tog ett steg in i rummet förrän barnet åkt därifrån. Oftast gjorde vi upp vem som skulle få vad kvällen före och som en gest brukade rumskamraten få första tjing. Så därför hade jag också givit bort några skjortor och leksaker.

Medan jag började föreställa mig hur de andra foster­barnen genomsökte mitt gamla rum, hörde jag mrs Ca­tanze fråga: "Nå, David, vad tycker du?"

Jag höll fortfarande hårt i påsen och nickade flera gånger innan jag svarade: "Det är ett mycket fint hus, ma'am."

Mrs Catanze hötte med ett finger mot mig. "Nänä, så säger vi inte här. Alla här kallar mig för antingen Lilian eller Mamma. Du kan kalla mig för Mamma om du vill."

Jag nickade igen men denna gång åt båda kvinnorna. Det kändes inte bra att kalla mrs Catanze, en dam som jag just hade träffat, för mamma.

De två kvinnorna stod och pratade en lång stund och Lilian lutade sig fram mot ms Gold och insöp vartenda ord hon sade och skakade på huvudet. "Ingen kontakt? Ingen alls?" frågade hon.

"Just det", svarade ms Gold. "David kommer inte ha någon kontakt med sin mamma eller sina bröder såvi­da inte mrs Pelzer fogar sig efter domstolens umgänges­regler."

"Och pappan?" frågade Lilian.

"Han är inget problem. Han har fått ditt telefon­nummer och kommer snart att ringa dig. Davids pappa hade inte möjlighet att komma till tingsrätten men jag har informerat honom om domen."

Mrs Catanze lutade sig lite närmare ms Gold. "Är det något särskilt jag bör känna till?"

"Nja", började ms Gold: "David befinner sig ännu i i anpassningsstadiet. Han är en aning hyperaktiv och full av upptäckarlust. Dessutom är han lite långfingrad om du förstår vad jag menar."

Jag satt där i soffan och låtsades att jag inte brydde mig, men jag hörde vartenda ord.

"David", sade mrs Catanze, "kan inte du gå ut i köket och vänta? Jag kommer strax."

Mrs Catanze visade mig vägen till köket. Jag höll fortfarande i min papperspåse. Jag satte mig vid bordet och drack ett glas vatten medan Lilian stängde igen skjutdörrarna som avdelade de två rummen. Jag hörde hur mrs Catanze satte sig ner igen men sedan började de två kvinnorna viska. Jag tittade på siffrorna på en klock­radio och såg hur sifferlappama bläddrade fram varje gång det gått en minut. Innan jag visste ordet av gled skjutdörren upp.

Ms Gold log åt mig och gav mig en kram. "Jag tror verkligen att du kommer att trivas här", sade hon. "Det ligger en park i närheten och du kommer att ha många andra fosterbarn att leka med. Jag kommer och hälsar på så ofta jag kan för att se hur det går för dig, så var nu extra duktig."

Jag gav ms Gold en snabb kram till i tron att jag skul­le få träffa henne efter några dagar och vinkade hejdå till henne från fönstret på andra våningen. Innan ms Gold körde iväg längs gatan, vinkade hon en sista gång och kastade en slängkyss till mig. Jag stirrade ut genom fönstret och visste inte vad jag skulle göra därnäst.

"Nå", frågade mrs Catanze, "vill du se ditt rum?"

Mina ögon sken upp när hon tog mig i handen: "Javisst, ma'am."

"Vad var det jag sade till dig om det?" varnade Lilian.

Jag nickade. "Förlåt. Jag glömmer så lätt."

Mrs Catanze förde mig till det första rummet i korri­doren. Efter att jag packat upp mina kläder satte jag mig ner bredvid henne på den extra breda sängen. "Jag mås­te förklara några saker för dig - vilka regler vi har här. Du har ansvar för att hålla ditt rum rent och hjälpa till med hushållsarbetet. Du får aldrig gå in i någon annans rum utan att den personen först givit dig lov. I det här hemmet får man inte ljuga eller stjäla. Om du vill gå nå­gonstans måste du först be mig om lov och tala om vart du tänker gå och hur länge du tänker vara borta..."

"Menar du att jag får gå vart jag vill?" frågade jag förbluffad över att jag plötsligt hade så mycket oväntad fri­het.

"Inom rimliga gränser, givetvis", svarade Lilian. "Det här är ett hem, inte ett fängelse. Så länge du tar ansvar, får du också ta ansvar. Har jag uttryckt mig klart?"

"Ja, mrs Catanze", sade jag långsamt med låg röst och tyckte fortfarande att det kändes olustigt att kalla hen- 1 ne för mamma.

Mrs Catanze klappade mig på benet innan hon gick ut ur rummet och stängde dörren. Jag lutade mig bakåt i sängen och drog in kuddvarets friska doft. Jag försökte koncentrera mig på att lyssna på ljudet från bilarna där de snabbt körde längs den backiga gatan tills jag slutligen gav upp och somnade. Medan jag långsamt försvann bort började jag känna mig trygg i min nya miljö.

Lite senare vaknade jag till ljudet av röster från köket. Jag gnuggade sömnen ur Ögonen, gick ut från sov 1 rummet och in i köket.

"Är det han?" hånade någon med långt blont hår. "Han är ju lika liten som en pygmé."

Lilian lutade sig fram och gav den långe, blonde ton­åringen en smäll på armen. "Larry, nu passar du dig för vad du säger! David, du får ursäkta honom. Det här", sade hon, fortfarande med blicken stint riktad mot Larry, "...är Larry Junior. Om några minuter skall du få träffa Big Larry."

"Kom igen, Larry, han är inte stor men gullig på nå­got sätt. Hej, jag heter Connie. Och jag vill inte att du j rotar bland mina saker i mitt rum. Fattar du?" När Connie lutade sig över mig, kvävdes jag nästan av hennes parfym. Hon hade skimrande svart hår och långa ögon­fransar och hade på sig en kort klänning. Jag kunde inte låta bli att följa benen uppåt med blicken. Connie tog ett steg tillbaka och blev röd i ansiktet. "Mamma, han är ju pervers!"

Jag vände mig mot mrs Catanze. "Vad är 'päärr-väärs'?"

Lilian skrattade. "Någon som borde låta bli att försö­ka kika in under klänningen på unga damer!"

Jag förstod inte. Jag ville veta vad ordet betydde. Jag började ställa samma fråga igen när mrs Catanze avbröt mig. "Och det här är Big Larry."

Jag tittade så högt upp jag kunde mot en väldig man med mörkt, lockigt hår och glasögon med svarta bågar. Han såg trevlig och snäll ut. Big Larry log och tog mig i hand. "Mamma", sade han, "jag skall gå på bio i kväll. Går det bra om jag tar Dave med mig?"

Lilian log. "Det går bra, se bara till att ta väl hand om honom."

"Visst", inflikade Larry Junior, "se till att han inte blir rädd eller får se något som är... läbbigt!"

Ungefär en timma senare åkte jag och Big Larry iväg mot biografen. Jag förstod att han var blyg och lite som ett barn. Jag tyckte om honom direkt. Medan vi gick längs de oändligt långa gatorna i Daly City småpratade vi om allt möjligt. Vi undvek noga att fråga varandra om varför vi hamnat på fosterhem. Det var som en kod som jag fått lära mig i tant Marys fosterhem. När vi när­made oss biografen hade Big Larry blivit min vän.

Larry hävdade att han sett Bondfilmen Leva och låta dö ett dussintal gånger och jag kunde inte förstå varför han så gärna ville se den igen. Men efter de första tio minuterna satt också jag som bergtagen. Jag trollbands av actionscenerna och den snabba musiken som gav yt-terligare puls åt filmen. Efter så många års liv i mörker där jag längtat efter äventyr, fick jag äntligen se det på film. Medan Larry stirrade på flickorna i bikini satt jag oroligt och väntade på att James Bond med nöd och näppe skulle undkomma döden samtidigt som han räd­dade världen från undergång. Efter att ha sett Leva och låta dö etsade sig filmgestalten James Bond fast i mitt inre, ungefär som Stålmannen gjort flera år tidigare.

Nästa dag var minst lika speciell. Rudy, Lilians make, stuvade in alla fosterbarn i parets två bilar tillsammans med en enorm matsäck. Det var dags för den årliga pick­nicken och att fira nationaldagen i parken Junipero Ser-ra - samma park som jag hade varit i som liten pojke medan jag ännu betraktades som medlem i Hennes fa­milj. När vi kom fram till parken hjälpte jag till att bära ut kastruller, behållare och påsar med läckerheter från bilen utan att veta var jag skulle ställa dem. "Var skall jag göra av de här?" undrade jag utan att rikta frågan till någon särskild person.

"Var som helst", svarade Rudy.

"Men alla borden är ju redan upptagna", gnällde jag.

Lilian ställde sig bredvid Rudy. De tog varandra i handen. "Ja, David, vi vet det", sade hon. "De här män­niskorna är vår familj."

Jag såg en massa vuxna människor som drack läsk och öl. Barn sprang kors och tvärs och lekte tafatt. "Är alla de här personerna verkligen era barn?"

Plötsligt ropade en kvinna till. Jag höll nästan på att krypa in i mitt skyddande skal när hon rusade fram mot mig i klumpiga, konstiga skor i trä. "Mamma! Pappa!" vrålade kvinnan. Sedan försökte hon omfamna både Lilian och Rudy på samma gång. Jag stirrade på henne. Hon var inte det minsta lik vare sig henne eller honom.

Lilian grät och snöt sig i en näsduk som hon sedan gav till kvinnan och slöt ögonen som hastigast för att samla sig igen. "David, det här är ett av våra första fosterbarn, Kathy."

Nu förstod jag. Jag såg mig omkring och överallt ifrån strömmade det till människor som flockades runt Rudy och Lilian.

"Mamma, pappa, vet ni att jag har fått jobb! Jag har gift mig och jag går på kvällskurs och jag... jag har fått barn igen!" förkunnade Kathy medan en man i skägg lade en baby invirad i en gul filt i Rudys öppna famn. "Mamma, pappa, det är så härligt att se er!" grät Kathy.

En mindre folksamling trängdes runt paret Catanze. De större barnen hoppade upp och ner och krävde upp­märksamhet medan de nyfödda gick från famn till famn och de vuxna utväxlade kramar. Efter några minuter ur­säktade jag mig och gick bort till kanten av kullen. Jag satte mig ner och tittade på flygplanen som lyfte från en flygplats i närheten.

"Ganska häftigt, eller hur?" hördes en bekant röst.

Jag vände mig om och såg Big Larry.

"Varje år är det samma sak fast med fler människor. De älskar barn. Vad tycker du?" frågade Larry.

"Det måste vara hundratals människor här!" utbrast jag. "Har du varit här i parken förut?"

"Ja, förra året. Och du då?"

Jag tystnade och lät blicken följa en jumbojet som sänkte sina vingar mot väster. "När jag var mindre ..." började jag men visste inte om jag ville fortsätta. Det var så mycket som jag hållit inom mig så länge. Jag harklade mig innan jag fortsatte. "Mina föräldrar - min riktiga mamma och pappa - brukade alltid ta med sig mina två bröder och mig till den här parken när vi var små." Jag log. "Vi var här hela dagen och hade picknick nedanför kullen och lekte vid gungorna ..." Jag blunda­de och såg framför mig hur Ron, Stan och jag själv sken ikapp som lyckliga små solar. Jag undrade vad de gjorde nu...

"Dave! Hallå, David! Jorden till Dave, hör du mig!" ropade Larry med händerna kupade framför munnen, formade som till en trumpet.

"Förlåt", sade jag automatiskt. "Jag tror... jag tror att jag skall ta en promenad."

Efter att ha bett Lilian om lov vandrade jag iväg ned­för den stensatta kullen. Några minuter senare befann jag mig på samma gräsbevuxna område där jag lekt för så länge sedan. På den tiden ingick jag i den perfekta fa­miljen. Nu var jag ännu ett barn som letade efter sitt förflutna. Jag gick fram mot gungorna och satte mig på ett av de större bildäcken. Jag sparkade med fötterna i marken och strax fylldes skorna med sand. Återigen lät jag tankarna vandra.

'"Skall du inte börja gunga någon gång? Tänker du inte leka, eller?" frågade ett litet barn.

Jag gled ner från gungan och gick iväg. Jag kände mig ihålig inombords. Framför mig under skuggan av ett träd satt ett ungt par vid samma bord som mamma och pappa suttit vid för så många år sedan. Kvinnan reste sig och ropade till barnen med händerna på höfterna - på samma sätt som mamma hade gjort när hon ropat på sina barn. För ett ögonblick möttes våra blickar. Kvin­nan log vänligt mot mig. När jag hörde hur barnen sprang bort från gungorna slöt jag ögonen och önskade att jag kunde förklara varför allt hade gått så fel mellan mamma och mig.

De två frågor som jag ständigt återkom till och ältat om och om igen var om Hon någonsin älskat mig och varför Hon behandlade mig som hon gjorde.

Senare på kvällen kände jag en intensiv önskan att få tala med mrs Catanze men jag lyckades inte uppbåda modet. Morgonen därpå vaknade jag sent och gick med hasande steg ut i köket. "Hon är inte här, din lilla pyg-méskit", väste Larry Junior. "Du får ta mat själv."

Jag visste inte vad jag skulle göra. Jag visste inte hur man lagade mat och inte var de djupa skålarna stod nå­gonstans eller ens var flingorna fanns.

"Så", började Larry Junior, "det sägs att din morsa slog dig sönder och samman. Kan du inte berätta hur det känns? Alltså att någon använder ens ansikte som golv-mopp?"

Jag kunde inte tro att det var sant, jag var nära att storkna. Så fort Larry Junior fick en chans försökte han vara taskig mot mig. Jag stålsatte mig och försökte kom­ma på något att säga. Men det stod helt stilla i huvudet. En våg av ilska vällde upp inom mig.

"Men berätta då! Jag är så nyfiken att jag håller på att spricka. Hur känns det att bli slagen sönder och sam­man? Varför slog du inte tillbaka? Du är ju en riktig mes."

Jag vände mig bort från honom och sprang till mitt rum. När jag smällde igen dörren bakom mig hörde jag hur han skrattade åt mig. Jag begravde ansiktet i kudden och grät utan att förstå varför. Jag stannade kvar i rum­met hela dagen.

"Mrs Catanze, är jag en mes?" frågade jag henne näs­ta dag när vi körde till shoppingcentret.

"Varför skulle du vara en mes, David? Vem har sagt det?"

Jag ville inte skvallra på Larry Junior. Men han var en idiot och jag tyckte ändå inte om honom. Vad han och de andra större barnen ansåg om mig gjorde mig fortfa­rande upprörd. Jag svalde hårt innan jag svarade Lilian.

"Bry dig inte om vad Larry säger", sade mrs Catanze efteråt. "Han är en kille som har mycket att brottas med. David, hos oss har vi ett tämligen brett spektrum av ..."

Jag tittade förbryllat på henne.

"... alltså, flera unga människor som har olika och... särskilda behov. Larry befinner sig helt enkelt i en ålder där han vill göra uppror. Han vill slåss med allt och alla. Han behöver svängrum - rejält med svängrum. Han känner dig bara på pulsen. Låt det ta den tid det tar. Okej?"

"Ja, jag förstår, men är jag en mes för att jag inte slog tillbaka? Får man verkligen slå sin egen mamma?"

Mrs Catanze stannade framför Tanforan Park, lade in friläge och drog åt handbromsen. Hon tog av sig glas­ögonen och vred huvudet mot mig. "Nej, David", sade hon sakligt. "Att du inte slogs betyder inte att du är en mes. Jag vet inte exakt vad det är du har varit med om, men jag vet att du inte är en mes. Men nu får vi sätta fart. Jag har en check på 127 dollar för att köpa kläder till dig. Och" - hon log - "jag är inte rädd för att göra av med pengarna. Första lektionen: nu går vi och shop­par!"

När Lilian tog mig i handen tjöt jag: "Så mycket! 127 dollar. Det är ju massor av pengar!"

"Inte för en kille som växer. Och det tänker du väl göra, eller hur? Det är alla pengar vi fick för i år. Vänta du bara tills du får egna barn", förklarade Lilian och öppnade dörren till varuhuset.

Tre påsar och några timmar senare åkte Lilian och jag hem igen. När jag stängde dörren till mitt rum log jag från öra till öra och lade ut alla kläderna så prydligt det gick. Därefter ordnade jag tröjorna efter färg och vek ihop alla kalsonger och sockor ordentligt innan jag lade ner dem i byrån. Jag satt på fotändan av sängen några sekunder innan jag drog ut lådorna och gjorde om ord­ningen i byrån. Efter fjärde gången drog jag sakta ut lå­dorna. Jag lyfte upp en mörkblå skjorta så försiktigt jag kunde. Händerna darrade. Jag andades in doften av bo­mull. Ja! Sade jag för mig själv. Detta är mina kläder! Kläder som ingen någonsin har rört vid eller haft på sig förut. Inga trasor som Hon tvingade mig att ha på mig eller kläder som hon haft liggande sedan julafton före­gående år som hon till sist av medlidande slängt åt mig, eller kläder från tant Mary som andra fosterbarn tidiga­re haft.

"Ja!" skrek jag högt. Utan att tänka mig för ryckte jag ut byrålådorna och kastade ut alltihop på sängen. Det tog mig evigheter att sortera in plaggen på nytt. Men jag brydde mig inte - jag hade kul.

Några dagar senare, strax innan vi skulle äta lunch, lade Lilian på luren i köket och ropade sedan på mig där jag satt framför teven att det var dags att äta. "Så", frå­gade hon, "hur mås det i dag?"

Jag ryckte på axlarna. "Det är väl bra." Sedan spärra­de jag upp ögonen. "Har jag gjort något dumt? Vad har jag gjort?"

"Mrs Catanze, är jag en mes?" frågade jag henne näs­ta dag när vi körde till shoppingcentret.

"Varför skulle du vara en mes, David? Vem har sagt det?"

Jag ville inte skvallra på Larry Junior. Men han var en idiot och jag tyckte ändå inte om honom. Vad han och de andra större barnen ansåg om mig gjorde mig fortfa­rande upprörd. Jag svalde hårt innan jag svarade Lilian.

"Bry dig inte om vad Larry säger", sade mrs Catanze efteråt. "Han är en kille som har mycket att brottas med. David, hos oss har vi ett tämligen brett spektrum av..."

Jag tittade förbryllat på henne.

"... alltså, flera unga människor som har olika och... särskilda behov. Larry befinner sig helt enkelt i en ålder där han vill göra uppror. Han vill slåss med allt och alla. Han behöver svängrum - rejält med svängrum. Han känner dig bara på pulsen. Låt det ta den tid det tar. Okej?"

"Ja, jag förstår, men är jag en mes för att jag inte slog tillbaka? Får man verkligen slå sin egen mamma?"

Mrs Catanze stannade framför Tanforan Park, lade in friläge och drog åt handbromsen. Hon tog av sig glas­ögonen och vred huvudet mot mig. "Nej, David", sade hon sakligt. "Att du inte slogs betyder inte att du är en mes. Jag vet inte exakt vad det är du har varit med om, men jag vet att du inte är en mes. Men nu får vi sätta fart. Jag har en check på 127 dollar för att köpa kläder till dig. Och" - hon log - "jag är inte rädd för att göra av med pengarna. Första lektionen: nu går vi och shop­par!"

När Lilian tog mig i handen tjöt jag: "Så mycket! 127 dollar. Det är ju massor av pengar!"

"Inte för en kille som växer. Och det tänker du väl göra, eller hur? Det är alla pengar vi fick för i år. Vänta du bara tills du får egna barn", förklarade Lilian och öppnade dörren till varuhuset.

Tre påsar och några timmar senare åkte Lilian och jag hem igen. När jag stängde dörren till mitt rum log jag från öra till öra och lade ut alla kläderna så prydligt det gick. Därefter ordnade jag tröjorna efter färg och vek ihop alla kalsonger och sockor ordentligt innan jag lade ner dem i byrån. Jag satt på fotändan av sängen några sekunder innan jag drog ut lådorna och gjorde om ord­ningen i byrån. Efter fjärde gången drog jag sakta ut lå­dorna. Jag lyfte upp en mörkblå skjorta så försiktigt jag kunde. Händerna darrade. Jag andades in doften av bo­mull. ]a! Sade jag för mig själv. Detta är mina kläder! Kläder som ingen någonsin har rört vid eller haft på sig förut. Inga trasor som Hon tvingade mig att ha på mig eller kläder som hon haft liggande sedan julafton före­gående år som hon till sist av medlidande slängt åt mig, eller kläder från tant Mary som andra fosterbarn tidiga­re haft.

"Ja!" skrek jag högt. Utan att tänka mig för ryckte jag ut byrålådorna och kastade ut alltihop på sängen. Det tog mig evigheter att sortera in plaggen på nytt. Men jag brydde mig inte - jag hade kul.

Några dagar senare, strax innan vi skulle äta lunch, lade Lilian på luren i köket och ropade sedan på mig där jag satt framför teven att det var dags att äta. "Så", frå­gade hon, "hur mås det i dag?"

Jag ryckte på axlarna. "Det är väl bra." Sedan spärra­de jag upp ögonen. "Har jag gjort något dumt? Vad har jag gjort?"

"Nej då", sade hon lugnt. "Sluta med det där. Varför säger du så varenda gång någon ställer en enkel fråga till dig?"

Jag skakade på huvudet. Jag förstod vad hon sade men jag begrep inte varför jag alltid reste borst varenda gång någon frågade mig något. "Jag vet inte."

Lilian nickade. "Du, vad sägs om att äta lunch ihop? Jag kör ut Larry Junior så att det bara blir du och jag, är det okej ?"

Jag sken upp. "Visst!" Jag tyckte om att vara ensam med mrs Catanze. Det fick mig att känna mig utvald.

Lilian gjorde några korvsmörgåsar medan jag gick loss på en påse chips. Först varnade hon mig, sedan befallde hon mig att äta långsammare och visa bättre bordsskick. Jag lydde henne genom att inte kasta mig över allt jag fick syn på eller trycka in maten i munnen. Jag log mot henne för att visa att jag verkligen kunde tugga med stängd mun.

Mrs Catanze tog god tid på sig där hon satt och åt sin smörgås tugga för tugga. Jag var på vippen att fråga hen­ne varför hon åt så långsamt när jag hörde en hård knackning på dörren. Utan att tänka mig för vräkte jag ur mig: "Jag öppnar!" Jag tuggade fortfarande på maten när jag sprang nedför trappan och öppnade dörren. En bråkdels sekund senare satte jag nästan maten i halsen. Min hjärna låste sig. Jag förmådde inte slita blicken från Henne. "Nå, skall du inte be oss komma in?" frågade I lon med vänlig röst.

Bakom mig hörde jag hur Lilian snabbt kom nedför trappan. "Hej... jag heter Lilian Catanze. Vi talades vid på telefon i dag. Vi höll just på att avsluta lunchen."

"Men visst sade du klockan ett på eftermiddagen?" sade Hon uppfodrande.

"Jo... det gjorde jag nog. Kom in", sade Lilian.

Hon marscherade in med pojkarna tätt i hälarna. Stan kom in sist och log brett medan han ledde in min cykel som mormor hade köpt till mig förra julen. Jag kom ihåg den dagen när Hon hade låtit mig cykla på den två gånger. Jag hade aldrig cyklat förut och ramlade en massa gånger innan jag förstod hur man skulle göra. Och sent på eftermiddagen körde jag på en spik så att jag fick punktering på framhjulet. När nu Stan ledde in cykeln i huset, såg jag genast att det var punktering på båda däcken och att flera små detaljer saknades på cy­keln.

Men det gjorde ingenting. Cykeln var min mest äls­kade ägodel. Ramen var gul och klarröd och den smala sadeln skimrade i röd metallic. Jag blev helt förstummad över att Hon beslutat sig för att jag skulle få den.

Besöket varade bara några minuter men Lilian var noga med att hela tiden stå alldeles bredvid mig. Trots att Hon verkade mer avslappnad - och inte kall eller nedlåtande som när Hon hälsat på mig hos tant Mary -ville Hon ändå inte tala med mig. Jag hade så mycket att berätta för Henne. Jag ville visa Henne mitt rum, mina nya kläder och teckningarna jag ritat i skolan. Mer än något annat ville jag bevisa för Henne att jag verkligen var värd att bli accepterad av Henne.

"Jaha", sade Hon medan Hon reste sig upp från sof­fan, "jag hade bara vägarna förbi. Kom ihåg David, att jag kommer att titta in då och då för att se hur du sköter dig, så... se nu till att uppföra dig", sade Hon med ill­marig röst.

Lilian höjde handen och hejdade mig innan jag hann

svara. "Tack så mycket för att ni tittade förbi, mrs Pel-zer. Och glöm inte att slå en signal först om ni har vä­garna förbi igen", svarade Lilian när Hon klev ut genom dörren.

Jag rusade uppför trappan. Jag stannade framför ett högt fönster och stod med näsan tryckt mot rutan och tittade på hur Hon och pojkarna stuvade in sig i herr­gårdsvagnen. Jag vinkade frenetiskt när Hon körde iväg men ingen såg mig. Innerst inne förstod jag att det var förspilld möda. Jag önskade så att någon av dem - om så bara en endaste gång - kunde le och vinka tillbaka.

Lilian suckade djupt och lade händerna på mina ax­lar. "Så det var din mamma? Är du okej?"

Jag nickade. Jag tittade upp mot henne. Tårarna rann nedför kinderna på mig. "Hon älskar mig inte, eller hur? Men... jag förstår inte. Varför älskar Hon mig inte? Var­för vill Hon inte ens prata med mig? Är jag så hemsk? Varför sade du inte att Hon var på väg hit? Varför?

Jag är så trött på att hon behandlar mig som...som om jag inte fanns. Jag är trött på henne, på mina bröder, på den där skiten Larry..."

Jag pekade ut genom fönstret. "Hon pratade inte ens med mig. Hon pratar aldrig med mig. Aldrig!" Jag snur­rade runt så jag stod ansikte mot ansikte med Lilian. "Är jag så hemsk? Jag försöker vara snäll. Jag försöker uppföra mig väl. Det var inte jag som bad Henne kom­ma hit, eller hur?" Jag började gorma och gasta och ges­tikulera med armarna i luften medan jag gick fram och tillbaka i vardagsrummet. "Var det jag som bad Henne att slå mig... att... att inte ge mig mat på flera dagar el­ler... som tvingade mig att bo och sova i garaget som... som ...ett djur?. Hon lät mig inte ens ha en filt att värma mig med på natten. Ibland frös jag så mycket... som jag ansträngde mig för att hålla mig varm", grät jag och nickade gång på gång.

Jag torkade min rinnande näsa med fingrarna och blundade. För mitt inre öga såg jag plötsligt hur jag stod framför vasken i köket - jag var återigen tillbaka i Huset. Bredvid mig såg jag en illaluktande, rosa pap­persservett. Jag andades in djupt innan jag öppnade ögonen. "Jag... jag... minns en lördagseftermiddag... hon tvingade mig att ta upp lite hundbajs... och... jag var i köket. Hon var i vardagsrummet. Hon låg i sof­fan och tittade på något av sina evinnerliga tevepro­gram. Det var det enda Hon gjorde, hela dagen, varje dag, att titta på teve. Hur som helst... det enda jag be­hövde göra var att slänga hundbajset i avfallskvarnen så skulle jag slippa. Jag visste att om Hon kom på mig skul­le det vara för sent. För vid det laget som hon hörde mig sätta på avfallskvarnen, skulle hundbajset vara borta... men jag åt det för att Hon sagt att jag skulle göra det. Jag grät inombords medan jag gjorde det, inte för... men... för att jag lät Henne göra så mot mig. Alla des­sa år som jag hade låtit Henne behandla mig som Hon gjorde. Du anar inte vad jag skämdes."

Jag började jämra mig. "Jag berättade aldrig något. Jag berättade aldrig något... Kanske har Larry rätt. Kanske är jag ingenting annat än en mes."

"Åh, David! Herregud!" grät Lilian. "Vi anade inte..."

"Titta på det här..." Jag drog upp tröjan. "Här... det var här som Hon knivskar mig. Det var inte meningen. Det var en olyckshändelse. Men vet du varför?"

Blodet vek från Lilians ansikte. Hon slöt ögonen och satte sedan handen för munnen. "Nej, David, det vet jag inte. Varför gjorde hon det?"

"Hon sade att hon skulle döda mig om jag inte gjor­de klart 'den satans disken inom tjugo minuter'. Kul, va? Men det allra roligaste är att efter olyckshändelsen in­träffade, ville jag bara berätta för Henne att jag visste att Hon inte menade att döda mig, att jag visste att det inte varit Hennes avsikt. Jag bad faktiskt till Gud att olyckan skulle föra oss samman - att Hon på något sätt skulle förstå att Hon hade gått för långt, att Hon inte längre kunde dölja vår hemlighet. Jag ville att Hon skulle veta att jag förlät henne.

Men så blev det inte! Det är mig det är fel på. Hon vägrar att ens prata med mig. Som... som om det vore jag som gjort något fel!" Jag kände hur jag spände arm­musklerna och hur händerna blev till knytnävar. Jag stirrade rakt genom mrs Catanze medan jag långsamt gungade med huvudet från sida till sida. "Jävla skit! Hon vill ju inte ens prata med mig! Men varför? Varför? Varför?!"

Lilian satte sig på knä framför mig. Också hon snyf­tade och grät. "David, jag vet inte. Du behöver någon som du kan prata med, någon som kan hjälpa dig. Det här är något som du måste få ur dig. Du behöver någon som är bättre lämpad och kan mer... som vet hur man gör. Ms Gold och jag skall ordna så att du får prata med någon som kan hjälpa dig att hitta svaren på några av dina frågor. Vill du det?"

Jag försvann bort i tankarna. Jag såg hur Lilians läp­par rörde sig men jag uppfattade inte vad hon sade. Hon tog mig i handen och ledde mig in på mitt rum. Där jag låg i sängen, strök hon mig över håret och viskade: "Det är ingen fara. Jag är här hos dig. Allt kommer att bli bra."

Flera timmar senare vaknade jag och kände mig pigg igen och följde efter mrs Catanze som med raska steg gick nedför trappan för att ta sig en titt på min cykel. Några ögonblick senare skakade jag ilsket på huvudet. "Det är Stan som har gjort det här", sade jag. "Det är hans sätt att hämnas på mig."

"Och?" sade Lilian förmanande. "Nu är frågan den­na: tänker du sitta här och tycka synd om dig själv eller tänker du göra något åt det?" Hon tystnade plötsligt som om hon begrundade något. "Vet du, om du har lust... skulle du kanske kunna tjäna lite extrapengar så att du kan fixa i ordning cykeln igen. Om du har lust, vill säga."

Några minuter senare gick jag tillbaka uppför trappan och slängde mig på soffan. Nu var jag helt uppfylld av tanken på att laga cykeln. När Big Larry kom hem från jobbet rusade jag in till honom för att få råd. Hela kväl­len satt Larry och jag och planerade hur jag snabbast skulle nå mitt mål. När klockan var över tio på kvällen kom vi på den perfekta planen, en plan så fulländad att Larry garanterade att cykeln skulle vara i brukbart skick inom på sin höjd trettio dagar. Larry, som påstod sig vara "mästerstrateg" - jag hade ingen aning om vad det betydde - fortsatte att skryta med att mamma och pap­pa bara skulle strö pengar över mig när de såg hur tjänst­villig jag blivit.

"Vad schyst!" flämtade jag. "Det är ju helläckert!"

Innan vi gick och lade oss döpte Big Larry och jag planen till: "Operation: plundra förälder."

Nästa morgon var jag som ett häftplåster på Lilian och tiggde om extrajobb. En timma senare höjde hon händerna i luften: "Okej! Jag ger upp! Här, ta de här städtrasorna och gör i ordning badrummet. För du vet väl hur man gör när man städar ett badrum?"

Jag log och sade för mig själv: Om jag gör! När jag höj­de blicken mot henne, lade jag huvudet på sned: "Hur mycket får jag?"

Lilian blinkade. "Vadå?"

"Hur mycket får jag för att städa badrummet?" sade jag så affärsmässigt jag förmådde.

Mrs Catanze nickade. "Jaha, jag förstår. Visst, min unge man, då säger vi så här: jag ger dig tjugofem cent för..."

Innan Lilian hann avsluta meningen, replikerade jag: "Nej! Det räcker inte."

"Värst vad om sig och kring sig man kan vara då. Okej, hur mycket?"

Jag kände hur jag inombords tog ett steg bakåt. Big Larry hade inte lärt mig hur jag skulle handskas med den här situationen. "Vet inte", sade jag och kände hur självförtroendet sjönk.

"Då säger vi så här", sade hon där hon svävade ovan­för mig. "Du får trettio cent. Det är mitt sista bud."

Big Larry hade noga inpräntat i mig att om någon sade "det är mitt sista bud", skulle jag genast anta erbju­dandet. Jag nickade segerstolt. "Då var vi överens då. Det skakar vi hand på."

När jag tittade på Lilian, såg jag att hon inte alls var beredd på min energiska förhandlingstaktik. Det kändes som om jag lurat henne, inte bara att betala mig utan även att ge mig mer pengar än hon från början erbjudit. Det tog mig nästan två timmar att städa badrummet - som mrs Catanze beskrev det: "enligt arbetsgivarens standard." Det kändes som om hon utnyttjat mig. När jag skrubbade kakelgolvet för tredje gången, insåg jag att jag skulle bli tvungen att diskutera igenom situa­tionen med Big Larry på kvällen och ifrågasätta vår idiotsäkra plan.

Mina blandade känslor försvann genast när Lilian lade ett femcents- och ett tjugofemcentsmynt i min iv­riga handflata. Utan att komma ihåg att säga tack, rusa­de jag iväg till mitt rum, hittade en burk som jag sparat och släppte ner växeln i burken. Varje dag tittade jag i burken. På mindre än fyra veckor hade jag tjänat över fyra dollar - vilket mer än väl, räknade jag ut, skulle räcka för att laga min cykel. Och till sist efter att ha bli­vit tvungen att tjata lite grann på Tony, Lilians son, fick jag åka i baksätet på hans skamfilade, brandgula pickup av märket Chevrolet, till cykelaffären. Tony visste ex­akt vilka delar som behövdes utan att jag ens behövde fråga honom. När cykelhandlaren sade vad hela kalaset gick på, räckte inte mina pengar och jag låtsades som om det regnade när Tony betalade mellanskillnaden.

Samma dag och utan att be om lov, lånade jag några verktyg som jag hittade och började skruva ihop min cy­kel. Efter dussintals försök lyckades jag till sist få in slangarna i däcken, torkade bort blodet från knogarna, hoppade upp på cykeln och för första gången i mitt liv tjöt jag av segerglädje när jag överlycklig rullade iväg längs gatan.

Den 21 augusti 1973 minns jag som min dag på min cykel. Den dagen var första gången som jag kände mig som ett normalt barn, ett barn som kunde kosta på sig att bara njuta av en lång, lång dag som aldrig verkade ta slut. I åratal hade jag hört barn som skrek av glädje när de susade förbi på sina cyklar längs gatan. Den dagen cyklade jag säkert fram och tillbaka längs gatan tusen gånger. Mrs Catanze var tvungen att dra in mig i huset. "David Pelzer, solen gick ner för över en timma sedan! Nu får du faktiskt pallra dig in i huset!" skällde hon på mig när jag trotsigt svepte förbi henne.

Trots att benen ömmade av träningsvärk, ville jag inte att min speciella dag skulle ta slut. Medan Lilian stod med händerna i sidorna, hoppade jag av cykeln och gick flämtande fram till huset. Av hennes ansiktsuttryck insåg jag att hon tänkte börja skälla på mig. Men jag fick henne att komma av sig genom att ge henne mitt mest strålande leende.

"Okej då", sade hon och lade armen om mig. "In med dig nu. Och oroa dig inte. Det kommer en dag i morgon också. När du har gjort klart dina hushållssysslor kan du cykla till parken."

Jag knöt segervisst näven. "Ja!" skrek jag.

Tidigt nästa morgon när jag klev upp ur sängen, upp­täckte jag art jag knappt förmådde böja på knäna. Jag tittade in i spegeln och log.

"Ja!"

1   2   3   4   5   6   7   8   9


Verilənlər bazası müəlliflik hüququ ilə müdafiə olunur ©atelim.com 2016
rəhbərliyinə müraciət