Yttrandefrihet och demokrati

Åsiktsfriheten har två sidor, en rättslig och en mental. Rättsligt sett innebär åsiktsfriheten att myndigheters behandling av medborgarna inte får påverkas av dessas åsikter. Därför får inte myndigheter registrera medborgarnas åsikter. De får inte hindra dem att sprida eller låta trycka sina åsikter. Låt oss ta ett tänkt exempel. För att göra det principiellt klargörande skall vi tillspetsa det. Vi har en erkänt skicklig läkare och forskare, som söker forskningsanslag för att undersöka de apatiska flyktingbarnen. Han har tidigare uttryckt tvivel om saken. Han har varit kritisk till invandringspolitiken. Han har dessutom framträtt i Pro Life-sammanhang som motståndare till aborter. Han är också medlem i en organisation, som anses hysa motstånd mot kvinnliga präster. Dessutom har han kritiserat homosexuell utlevelse. Den nämnd, som skall behandla hans ansökan om forskningsanslag väger inte in något av allt detta. Den tar endast hänsyn till hans skicklighet som forskare och den vetenskapliga trovärdigheten i hans ansökan. I ett samhälle, där det fungerar så, råder full yttrandefrihet. Myndigheters behandling av medborgare påverkas inte av dessas åsikter.

Om man däremot menar att en person med dessa åsikter inte alls bör få forskningsanslag p.g.a. sina åsikter, inställer sig behovet av att inrätta myndigheter, som registrerar medborgarnas åsikter. En sådan registrering låter sig med lätthet göras, om vår läkare offentligt uttrycker sina åsikter, t.ex. i skrift. Sådan åsiktsregistrering bedrevs utan obehindrat av den statliga kyrkoenheten under statskyrkans tid. Om vår läkare förutser de problem som offentlig debatt innebär, kanske han endast yttrar sig i mindre sammanhang. Om man då från myndighetens sida misstänker att han likafullt hyser de nämnda åsikterna får man antingen gå på misstanken eller också genom rapportörer söka utröna förhållandet.

I ett samhälle med begränsad eller ingen yttrandefrihet fungerar det på ett särskilt sätt. Där söker den aktuelle läkaren endast anslag för projekt som är politiskt korrekta. Om han hade varit verksam i Sovjet skulle han endast sökt anslag till forskning som visar att miljöpåverkan har större betydelse för levande organismer än arvsanlag. Han skulle till och med ha kunnat anpassa sina resultat, så att de stämt med det politiskt korrekta, alldeles oavsett att han därigenom förfalskat verkligheten. Han skulle aldrig yttrat sig kritiskt mot något som den härskande gruppen drev. Han skulle aldrig varit medlem i någon organisation, som hyste en från maktmonopolet avvikande åsikt. Någon sådan organisation skulle inte ens ha funnits. Visserligen hävdade sovjetmyndigheterna att deras samhälle var det mest demokratiska av alla, men frånvaron av yttrandefrihet avslöjade det verkliga förhållandet.

Yttrandefrihet är emellertid mer än ett regelverk, som begränsar statens makt över medborgarna. Yttrandefriheten är också en mentalitet. Denna mentalitet är en förutsättning för att regelverket skall vara levande. I ett samhälle, där yttrandefriheten är levande som mentalitet råder en öppen debatt, där alla synpunkter är välkomna. Det står alltså vår läkare fritt att dra i tvivel att de apatiska flyktingbarnen verkligen är apatiska. Han får lägga fram sina skäl, och han får dem sakligt prövade. Han kritiker är intresserade av de fakta han lägger fram, de bemödar sig allvarligt om att pröva dem. De kan tänka sig att väga in hans argument i sina egna bedömningar, även om de slutligen kommer fram till att deras egen ståndpunkt är mer sannolik än hans. De vet nämligen att ingen sitter inne med den totala sanningen. Varje vetenskapligt resultat är ett närmrevärde, inte mer än så. Om han sedan framträder som representant för organisationen, som anses vara mot kvinnliga präster, så tycker andra att det är viktig att saken debatteras, särskilt nu, när kritiken framförs av en kvalificerad person. Han möter samma inställning, när han talar och skriver i abortfrågan. Att han är negativ till homosexuell utlevelse är ett förhållande, som väcker nyfikenhet på hans argumentation. Man vill gärna höra vad han har att säga, och man vill gärna pröva hans argument. På samma gång värdesätter man att få sina egna argument prövade av honom. Så fungerar yttrandefriheten som mentalitet. Det ger goda förutsättningar för att yttrandefrihetens regelverk också skall fungera.

Är en sådan läkare tänkbar i Norden? Är en sådan mentalitet möjlig här? De frågorna skall inte besvaras nu. Istället skall saken belysas genom sin motsats, det totalitära fenomenet. Först av allt innebär det totalitära fenomenet att man anser sig äga den totala sanningen, Det gäller alla områden: aborter, homosexualitet, daghem, jämställdhet, invandring o.s.v. Man kan inte tänka sig att det någonsin kommer att bli möjligt att tänka på något annat sätt än man själv gör just nu. Det är det totala anspråket. Det tredje draget är det totala genomslaget. Det, som det totalitära fenomenet står för, skall prägla hela samhället, det mest offentliga såväl som det mest privata.