På amerikanska i Mariehamn (Läst av Gitta)

Det pågick en åländsk exodus; mellan åren 1893 och 1924 utfärdades 7200 pass. Det heter att en tredjedel av ålänningarna emigrerade. Inte så underligt därför att Mariehamns första krönikör Walter Sjöblom såg emigrationen som ett gissel som allvarligt hotade samhällsutvecklingen. Men vad han inte visste och knappast ens anade, när han skrev om Mariehamns första femtio år, var att många av emigranterna i sinom tid skulle återvända och med kunskap och kapital delta i byggandet av staden.

Emigranternas öden i Den nya världen fortsätter att fascinera, men de hemvändande Amerikafararna har intresserat oss bara i de fall där de varit exceptionellt framgångsrika. Som grupp har de hittills inte undersökts. Vi vet inte ens hur många som återvände, än mindre med vilka tillgångar, pekuniära och andra. Det finns luckor i vårt vetande som väl kunde bli föremål för vetenskapliga studier, här kommer vi bara att skrapa litet på ytan.

Många av de unga ålänningar som emigrerade kom i Amerika att livnära sig som byggnadsarbetare. Under 1920-talet förtjänade en skicklig byggnadsarbetare i New York fem gånger mer än en styrman på en åländsk segelskuta och de driftigaste ännu mera som entreprenörer i byggnadsbranschen. Vi har nyligen fått i vår hand en tidigare okänd dagbok, som visar hur en ung byggnadsarbetare i New York tar det första steget från anställd till entreprenör. Dagboksskrivaren är ingen mindre än Algot Johansson, den mest betydande byggherren i Mariehamn genom tiderna. Den unge Algot beskriver hur han bygger småhus med en teknik som tjugo år senare skulle slå igenom också i Mariehamn. I USA kallades tekniken ”balloon-framing”, hos oss talar man om spirvirkeshus, i Sverige om regelväggar.

Timmer var ingen bristvara i Amerika men med timrade hus kunde man inte tillfredsställa det enorma behovet av billiga bostäder. Knuttimrandet var ett långsamt och komplicerat arbete. Det sägs att skandinaviska byggnadsarbetare i USA under slutet av 1800-talet utvecklade balloon-framingmetoden för snabbt och billigt småhusbyggande. Balloon-framing är fortfarande det vanligaste byggnadssättet för trähus och innebär att solida stockväggar ersatts av glest ställda stående reglar, på Åland kallade ”batting”, i Amerika ”two by four” efter reglarnas mått i tum.

Det finns emellertid en alternativ historieskrivning, som också förklarar det märkliga namnet Balloon-framing. Enligt den användes den revolutionerande metoden första gången av byggmästaren Augustine Taylor i Chicago redan år 1833. Taylor uppförde en katolsk kyrka som skulle helgas åt jungfru Maria. Folk skrattade och sade att den skulle blåsa bort som en ballong. Va’ va’ de’ ja’ sa! skall någon ha utropat, som senare såg samma kyrka i en annan del av Chicago. Det var dock inte vinden som hade flyttat den.

Många ålänningar som arbetat i byggnadsbranschen lämnade Amerika under depressionen och fortsatte som husbyggare i Mariehamn. Här hemma betraktades dock amerikanska nymodigheter med skepsis, också balloon-framing. Uttrycket ”på amerikanska” för sådant som gjordes snabbt men inte ”viligt” har ännu i sen tid använts på Åland. Därför utvecklades en alternativ väggkonstruktion, som hade stockväggens fördelar, men var enklare och billigare än knuttimringen. Av stock från rivningshus gjordes så kallade ”tavlor”, element av hopbultad stock som drevs med mossa före de restes så att stocken stod vertikalt. I Mariehamn var den metoden i stort sett allenarådande mellan världskrigen. Ett exempel är det stora hyreshuset vid Norragatan 26. Det uppfördes av tre rior från Saltvik 1938. Rior var torra och kunde köpas billigt när nya trösk- och torkmetoder gjorde dem obehövliga.

Författarna har på nära håll sett hur det går till när man bygger med tavlor. Metoden praktiserades ännu 1951 när Mauritz ”Morris” Gustafson byggde hyreshuset vid Styrmansgatan 16. Det kan ha varit sista gången, men det är ingen tvekan om att byggandet med tavlor av återanvänd stock gav i alla avseenden utmärkta konstruktioner. När metoden ersattes av balloon-framing var huvudorsaken att det billiga byggnadsmaterialet, rian, var en ändlig resurs som sinade. Men vi kan glädja oss åt att en stor del av de äldre trähusen i staden under panel och puts döljer stående stock från åländska rior. De kommer att bli gamla.